- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
573-574

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pugatjev ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den bekante höfvitsmannen på Visborg, Olof Axelsson
(Tott), och dennes broder, riddaren Åke Axelsson
(Tott) till Hjuleberg.

2. Erik Nilsson P., folkledare, riksråd, son till
Upplandslagmannen Nils Göstafsson (båt), upptog
namnet P. efter P. l, med hvilken han var släkt på
mödernet. Vid utbrottet af Engelbrekts resning
(1434) slöt P. sig genast till denne, bragte
hela Norrland i resning samt intog dess slott och
Kastelholm på Åland. I sept. s. å. namnes han bland
rikets råd och kan därefter räknas som Engelbrekts
verksammaste anhängare. Af Engelbrekt erhöll han
det ena förtroendeuppdraget efter det andra. Häftig
och våldsam samt dessutom uppriktig folkvän, råkade
P. snart i oenighet med den egentliga högadeln. Redan
hösten 1435 beklagade Karl Knutsson sig öfver hans
öfverdrifna anspråk, misstankar och envishet. Till
öppen brytning dem emellan kom det dock ej ännu. I
början af 1436, då Karl Knutsson måste böja sig för
allmogens vilja och dela höfvitsmannaskapet öfver
riket med Engelbrekt, delades äfven ledningen
af belägringen af Stockholms slott mellan Karl
Knutsson och P. Någon samverkan dem emellan egde
därvid ej rum. På ömse sidor framställdes klagomål,
och ej utan skäl beskylldes P. för försumlighet, ty
hufvudmålet för hans verksamhet synes snarare varit
att afundsamt akta på Karl Knutsson än att med kraft
bedrifva belägringen. - Efter mordet på Engelbrekt
(1436) deltog visserligen P. jämte Karl Knutsson
i några rådsmöten, men han stod dåmera ensam, och
på mötet i Söderköping kom det äfven på tal att
indraga hans förläningar. Han fick visserligen
behålla dem, men då riddaren Broder Svensson,
äfven en af Engelbrekts verksammare anhängare,
vid samma möte afrättades, kunde han ej längre
styra sitt missnöje mot de maktegande herrarna,
utan började bringa allmogen i Södermanland, Närke
och Västmanland till resning samt sände Karl Knutsson
sitt fejdebref. Minnet af Engelbrekt, hvars verk han
sade sig vilja fullfölja, gjorde, att allmogen slöt
sig till honom. Efter att förgäfves ha belägrat
slotten i Örebro och Västerås vände han sig till
Dalarna för att därifrån hämta förstärkning. Under
återvägen från Dalarna mötte han på Hälleskogen i
Västmanland Karl Knutsson. Efter en skärmytsling
börjades underhandlingar dem emellan. Dessa sökte
P., som väntade på förstärkningar från Norrland,
draga ut på längden, men råkade därunder (osäkert är,
om det skedde på förrädiskt vis) falla i händerna på
Karl Knutsson. Beröfvadt sin anförare, led hans folk
därefter ett svårt nederlag, och själf fördes P. till
Stockholm, ställdes där till rätta inför drotsen
och aflifvades genom halshuggning i början af 1437.
l o. 2. K. H. K.*

Puke, adelssläkt, härstammande från revolutionsmannen
Johan P. (se P. 1), hvars son, riksrådet Johan
P.
(se P. 2), adlades 1797 (under namnet af Puke),
blef friherre 1809 och grefve 1814. Den friherrliga
ätten utgick 1854, den grefliga 1857, adliga ätten
af P. 1896.

1. Johan P., revolutionsman, f. 1726 på Gottland,
d. 23 juli 1756, var 1744 sergeant vid artilleriet,
men trädde efter erhållen permission i holländsk
krigstjänst, där han i grefve J. L. Hård, som var
öfverste i holländska armén, fann en gynnare,
genom hvars inflytande han befordrades till
kapten. På denna befordran fästes dock vid P:s
återkomst till Sverige intet afseende, utan han
förblef där underofficer vid artilleriet. Detta
förtröt honom icke litet, och det blef icke svårt
för Hård att förmå honom till deltagande i den
sammansvärjning, som 1756 uppgjordes för åstadkommande
af en förändring i svenska regeringssättet och i
hvilken han blef en af de kraftigaste och djärfvaste
deltagarna. Då sammansvärjningen upptäcktes, kunde
P. icke ens genom tortyr förmås att uppge Hårds
deltagande däri. Han yppade denna sak, först då
han fått veta, att Hård satt sig i säkerhet. (Om P:s
torterande se berättelsen i "Handl. rör. Skandinaviens
hist.", 4:e d., 1817, hvilken berättelse dock
innehåller flera oriktigheter.) Efter rikets ständers
kommissions dom afrättades P. på Riddarholmen. Med
orubbligt lugn gick han döden till mötes.

2. Johan P., den förres son, grefve, sjöhjälte,
ämbetsman, f. 27 febr. 1751 i Karlskrona, d. 21 april
1816, blef 1762 inskrifven vid därvarande sjömanshus
och gjorde flera resor på handelsfartyg till franska,
spanska, italienska, engelska och norska hamnar. Vid
hemkomsten anställdes han 1765 som kofferdikarl vid
flottan, blef 1767 arklimästare och 1769 konstapel,
men gick 1770 först i holländsk och sedermera i
engelsk tjänst samt gjorde vidsträckta sjöresor
till 1774, då han återkom till Karlskrona. Han blef
1777 löjtnant vid flottan, men gick efter erhållen
permission 1778 i fransk tjänst, utmärkte sig vid
flera tillfällen och befordrades vid hemkomsten
1783 till kapten vid örlogsflottan. 1784 afgick han
till Västindien, för att taga ön S:t Barthélemy i
besittning för svenska kronan. Befordrad till major
1785, deltog han som chef på fregatten "Fröja" i
slaget vid Högland 1788 och, som öfverstelöjtnant
och chef på linjeskeppet "Dristigheten", i slaget
vid Öland 1789; han utmärkte sig som chef på samma
fartyg 1790, då han gick i täten för örlogsflottan
vid dess utbrytning ur Viborgska viken. Efter att
ha avancerat till öfverste (1793) och konteramiral
(1794) blef han 1802 vice-amiral, 1803 befälhafvande
amiral i Karlskrona, 1808 amiral och 1809
öfverami-ral. I juli s. å. erhöll han öfverbefälet
öfver expeditionen till Norrbotten, som slutades
med slaget vid Ratan och utföll till mera heder för
flottan än för armén. 1812 erhöll han öfverstyrelsen
vid embarkeringsförberedelserna i de särskilda
hamnarna, blef s. å. generalamiral och statsråd samt
1813 generaladjutant för flottorna. S. å. förordnades
han att å rikets västra kust ombesörja sjöförsvaret
och leda flottans operationer, hvilket äfven skedde
följande året mot Norge. P. tog 1815 afsked från
statsrådsämbetet och afled i Karlskrona. P. egde icke
den begåfning eller de kunskaper, som fordrades af
högste befälhafvaren för en större flotta;


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:26 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free