Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påhl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vattnet. Den dras icke in som en vanlig not,
utan de undre telnarna äro så inrättade, att de
med särskilda draglinor kunna från den största
båten dragas ihop, så att redskapet därigenom
kommer att bilda liksom en säck, hvaruti fisken
är innesluten och hvarifrån den inhåfvas i båtarna.
R. L.*
Påsk (hebr. pæ’saḥ, grek. pascha). 1. Judarnas
påsk är sannolikt af så hög ålder, att den går
tillbaka till förmosaisk tid. Då Mose och Aron begära
af Farao, att deras förtryckta landsmän skulle få
gå ut i öknen för att där fira en offerfest till
Jahves ära (2 Mos. 5: 3; 7: 16, 8:26 ff., 10: 9),
förutsätter berättelsen, att Israels barn sedan långt
tillbaka varit vana att fira en sådan fest, och denna
var sannolikt en påskfest. Då nu Israels uttåg och
räddning skedde i sammanhang med denna gamla fest,
fick den enligt den i 2 Mos. 12: 23 ff. infogade
redaktionella anmärkningen ett nytt firningsämne
och en ny förklaring (pæ’saḥ härledes här af pāsaḥ:
gå skonande förbi).
I Jahvistens lagsamling (2 Mos. 34: 25) betraktas
påsken ännu som en fest, den där icke inordnats i de
stora festernas cykel, och i Elohistens lagar (den
s. k. Förbundsboken, 2 Mos. 20: 22–23: 33) förekommer
den icke uttryckligen. Däremot omtalas här
(2 Mos. 23: 14–16) det osyrade brödets fest, som
skulle firas i 7 dagar i månaden abib (mars–april),
och ätandet af osyradt bröd var enligt 2 Mos. 12:
34, 39 (Jahvist) äfven utmärkande för påskhögtiden.
Då festerna dessutom firades ungefär samtidigt,
slogos de af 5 Mos. 16 (jfr Hes. 45:21) tillsammans,
hvartill här kom den nya bestämmelsen, att äfven
påsken nu som alla de andra vallfartsfesterna skulle
firas vid centralhelgedomen i Jerusalem (jfr
2 Kon. 23: 22 f.). Som inledning till det
osyrade brödets fest bestämmes påsken också i den
af Prästkodex upptagna lagen i 3 Mos. 23: 1–8,
där den liksom de öfriga festerna dateras efter
månadernas ordningsnummer. I den egentliga
Prästkodex är påsk åter förvandlad till en fest
i hemmet, som skall firas på aftonen 14 nisan
efter den säkert gamla ritualen i 2 Mos.
12: 1–20, jfr vidare 4 Mos. 9: 6–14;
28: 16–25. Angående den senare judendomens
påskfirande må här endast påpekas, att såväl
antalet deltagare som platsen för påskmåltiden
borde vara noga uppgjord på förhand (jfr Mark.
14: 12–17). Vid själfva måltiden hörde till
ordningen, att en bägare vin och en skål med bröd
och bittra örter gingo laget rundt (jfr Matt. 26:
23), hvarefter man sjöng ps. 113 och 114, under det
att den andra vinbägaren tömdes. Därefter kom den
egentliga påskmåltiden, hvarvid påskalammet åts jämte
de osyrade bröden och den tredje bägaren dracks (jfr
Matt. 26: 26). Det hela afslutades med den fjärde
bägaren och afsjungandet af ps. 115–118.
2. Den kristna påsken. Påskhögtiden är den äldsta
kristna högtiden, roten till kyrkoåret, och kan
möjligen spåras redan i nya testamentet (1 Kor. 5:
7 ff.). Men likformighet vid uppkomsten af kyrklig
sed har varit ganska ringa, och detta gäller också
påskhögtiden. De judekristna församlingarna firade
den judiska påsken och ha därvid på något sätt också
firat åminnelsen af Jesu död och uppståndelse, men
påsken var för dem det primära och grundläggande. De
hedningkristna
församlingarna ha, så vidt Paulus blef den
bestämmande, icke känt sig bundna af det judiska
passafirandet, de ha ej aktat på dagar, månader
och år. Vid slutet af 2:a århundradet är emellertid
det kristna påskfirandet allmänt utbredt inom hela
kyrkan. De vid denna tid förda striderna just om
påsken äro ett vittnesbörd därom. Stridens innehåll
är ej fullt uppdagadt. I Mindre Asien höll man af
pietet fast vid den judiska 14 nisan (däraf namnet
kvartodecimaner) och höll då kristen påskmåltid till
åminnelse af Jesu död. Möjligen firades då äfven
Jesu uppståndelse, hvarvid man, med eller mot sin
vilja, fick utseendet af att antaga, att Jesus dött
och uppstått på samma dag. Romersk praxis höll före,
att Jesus uppstod på tredje dagen. Uppståndelsedagen
l. söndagen blef därför själfskrifven påskdag,
oberoende af månadsdatum. Den romerske biskopen Viktor
(189–194) exkommunicerade mindreasiaterna, därvid dock
mötande motstånd på flera håll. Romersk praxis segrade
emellertid. Möjligen kan utvecklingen konstrueras
på följande sätt. Påsken egnades ursprungligen Jesu
död, var en kristen passahögtid i sorg. Firandet af
Jesu uppståndelse anslöt sig väl därtill, men på ett
själfständigt sätt. Bägge festerna ha sammansmält till
en enda stor glädjehögtid med tyngdpunkten på firandet
af uppståndelsen enligt västerländsk praxis. Däraf
härrör tillbakasättandet af långfredagen inom
katolska kyrkan, där den ej är helgdag, men väl
firas med stora ceremonier. Tiden för påskfirandet
fixerades i antijudisk riktning vid Nicæamötet
325: första söndagen efter första fullmånen efter
vårdagjämningen. Antik-hedniska inflytanden ha gjort
sig gällande, då påsken därjämte blef ett firande
af årets början, af våren, af världsskapelsen. –
I den evangeliska kyrkan har långfredagen blifvit
den kanske största helgdagen. I svenska kyrkan
firades länge tredje- och fjärdedag påsk som
helgdagar. Tredjedagen kom att blott i städerna firas
med gudstjänst. Äfven denna afskaffades 1741, men
återkom redan 1743. Genom k. förordn. af 4 nov. 1772,
som reducerade helgdagarnas antal, afskaffades också
tredje- och fjärdedag påsk.
3. Tidpunkten för den kristna påskens infallande
och sättet att bestämma den. Som ofvan är nämndt,
fastställdes på mötet i Nicæa grundsatsen, att
uppståndelsens fest skulle firas på en söndag,
nämligen första söndagen efter påskfullmånen, samt,
om denna inträffade på en söndag, på nästföljande
söndag. Med påskfullmånen l. påskterminen
(terminus paschalis) förstås då den fullmåne,
som inträffar närmast efter vårdagjämningen. Då
vid denna tid vårdagjämningen inföll 21 mars,
tog man för bekvämlighets skull detta datum som
oföränderligt vårdagjämningsdatum och fastställde
som påskfullmåne den fullmåne, som inträffar 21 mars
eller närmast efter detta datum. Emellertid visade det
sig besvärligt att för hvarje år på astronomisk väg
bestämma påskfullmånen, och därför upprättades tid
efter annan påsktabeller, som omfattade ett större
eller mindre antal år och hvilka erhöllos medelst
mer eller mindre noggranna cykliska beräkningar. Den
första kända påsktabellen uppgjordes af Hippolytos
för åren 222–333 med tillhjälp af en 16-årig
cykel. Sedermera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
