Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Raattamaa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
religionslärare uppkommit, kan icke noga bestämmas.
L. L.*
Rabbin. Se Rabbi.
Rabbinsk bibel, af judarna kallad mikra’ot gedolot
(eg. mikra gadol), "stora bibeln", bibelverk, som
förenar den bibliska texten med en eller flera
arameiska parafraser (targum) och de förnämsta
rabbinska kommentarer (af Raschi, Ibn Esra,
Gersonides, Nachmanides m. fl. rabbiner). Det ges
8 olika s. k. rabbinska biblar. Den första, numera
ytterst sällsynt, utkom 1517–18 i Yenezia. Den sista
och fullständigaste, som 1860–68 utgafs i Warschau,
omfattar 12 band. Hufvudändamålet med detta verk var
textens förklaring ifrån grammatisk, exegetisk och
massoretisk synpunkt.
L. L.*
Rabbinska skriften. Se Hebreisk skrift, sp. 168.
Rabbinska språket och litteraturen. Rabbinska
l. Nyhebreiska språket kallas det skriftspråk, som,
sedan hebreiskan utdött och ersatts med arameiskan
(på 100-talet f. Kr.), bibehölls och utvecklades i de
judiska skolorna och i den omfattande litteratur,
som från dem utgick (jfr Hebreiska språket och
litteraturen, sp. 166). Den utveckling detta lärda
skol- och skriftspråk erhöll bestod däri, att man
efter hand försåg den forna, för oss blott genom
G. T. bekanta hebreiskan med nya ord, former och
betydelser, nödvändiga för att kunna ge ett språkligt
uttryck åt det nya innehåll, som var en följd af
ständigt växlande tidsförhållanden. I grammatiskt
hänseende skedde utvecklingen genom bildandet af en
verklig presensform och nya afledda verbalstammar samt
i synnerhet genom en mängd nya, af två eller flera
särskilda ord sammansatta konjunktioner, oumbärliga
för uttryckets noggrannhet. Men för öfrigt är språkets
grammatik alldeles densamma som bibelhebreiskans,
men med rent yttre inblandning af många arameiska
former. I lexikaliskt afseende utbildades rabbinska
språket genom nya afledningar af de befintliga
ordstammarna, genom utveckling af nya betydelser,
ofta på det sätt, att man utan vidare tillade de
hebreiska orden de betydelser, som motsvarande ord
egde inom systerspråken arameiska och arabiska, och
slutligen genom lån af en mängd främmande ord dels
från nyssnämnda språk, dels från grekiskan, latinet
och persiskan. De olika skeden man kan särskilja
i denna utveckling sammanfalla helt naturligt med
de stora perioderna inom den rabbinska litteraturen
(se nedan). – För böcker på rabbinska språket nyttjas
understundom den vanliga hebreiska kvadratskriften,
men oftast en särskild, mer lättskrifven form däraf,
kallad rabbinsk skrift l. raschiskrift. Det senare
namnet kommer däraf, att denna skrift alltid användes
för de kommentarer af Raschi o. a., hvilka uppta
marginalerna kring den med kvadratskrift tryckta
bibel- eller talmudtexten. Rörande denna skrift se
Neubauer, "Catalogue of the hebrew manuscripts in
the Bodleian library" (1886), Tisserant, "Specimina
codicum orientalium" (1914), och Rosenberg,
"Hebräische conversations-grammatik" (i "Die kunst
der polyglottie", 58). En ännu mer förenklad form
af rabbinsk skrift är den judetyska skrifttypen,
som nyttjas för den ganska betydliga litteraturen på
det egendomliga judetyska blandspråket och
hvaraf den judiska kurrentskriften är en till
oigenkännlighet af rundad, blott för skrifning (på
judetyska eller hebreiska) afsedd kursiv form. –
De förnämsta hjälpmedlen till studiet af rabbinska
språket äro: Levy, "Neuhebräisches und chaldäisches
wörterbuch" (4 bd, 1876–89), Nathan ben Jechiel,
"Aruch completum sive lexicon vocabula et res, quae
in libris Targumicis, Talmudicis et Midraschicis
continentur, explicans" ed. Kohut (8 bd, 1878–92),
Siegfried och Strack, "Lehrbuch der neuhebräischen
sprache" (1884), Dalman, "Aramäisch-neuhebräisches
wörterbuch" (1901), Elieser ben Jehuda, "Thesaurus
totius hebraitatis" (1900 ff.), och Albrecht,
"Neuhebräische grammatik auf grund der Misna" (1913).
Den rabbinska l. rättare judiska litteraturen utgör
den direkta fortsättningen af den till omfånget så
obetydliga (fornhebreiska) litteratur, som bevarats
åt oss i G. T., och omfattar allt, som skrifvits
af judar från den tid, då detta namn trädde i
stället för de äldre benämningarna "Israels barn"
och "hebréer", till närvarande tid utan afseende på
skrifternas innehåll och språk eller författarnas
politiska fädernesland. Till rabbinsk litteratur
räknas dock ej den ännu obetydliga litteratur,
i hvilken judiska författare på ett modernt
europeiskt språk behandlat ämnen, som icke ha någon
beröring med judarnas egen religion, litteratur,
historia, samhällsställning e. d. Hvilande på den
mosaisk-levitiska, af fariseiska skriftlärde utvidgade
judendomens religiöst sociala grund, utvecklade sig
den rabbinska litteraturen i alla riktningar genom
en ständigt växande beröring med främmande folks
kultur och upptog efter hand alla de element däri,
som lämpade sig för den i hög grad bildbara judiska
folkandan, såsom särskildt babyloniska och persiska
religionsbegrepp, romersk rätt, grekisk filosofi,
arabisk poesi och språkforskning samt slutligen den
europeiska vetenskapen i alla dess grenar. Genom
denna ännu otillräckligt kända litteratur, som
aldrig rönt det yttre understöd och erkännande,
som hos andra folk kommit det intellektuella
sträfvandet till del, ha judarna bidragit till det
allmänt mänskliga kulturarbetet i lika hög grad som
hvilket som helst af de öfriga mindre folken. Till sin
ojämförligt största del är denna litteratur skrifven
på (ny-)hebreiska eller det s. k. rabbinska språket,
men i äldre tider ha äfven arabiska (oftast skrifvet
med hebreiska bokstäfver) och i våra dagar moderna
europeiska språk (företrädesvis tyska) användts af
judiska författare. Den rabbinska litteraturen kan
lämpligen indelas i tre stora perioder, omfattande:
1) den österländska bildningen, från bibelkanons
afslutande till de sista babyloniska högskolornas
undergång (omkr. 100 f. Kr. – omkr. 1000 e. Kr.); 2)
den västerländska bildningens uppkomst och blomstring
under medeltiden och förfall under de första årh. af
nyare tiden (1000–1750); 3) återuppblomstringen på
den moderna kulturens grund (1750–närvarande tid).
Första perioden (omkr. 100 f. Kr.–omkr. 1000
e. Kr.). Under de närmaste tre årh. efter judarnas
återkomst från den babyloniska fångenskapen rådde i
Palestina en betydande intellektuell verksamhet. De
skriftlärde (soferim), det stora rådet (sanhedrin)
och "den stora synagogans män"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
