Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Racine ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
R. lägger föga vikt vid yttre handling; hans drama
är en utredning och en upplösning af en psykologisk
konflikt. Hans motiv äro aldrig som hos Corneille
af politisk art, utan vanligen erotiska liksom i
tidens romaner och romantiska dramer. Men ju längre
hans utveckling framskrider, desto mera aflägsnar
han sig från det fadda galanteri, som utmärkt
dessa, och höjer sig till skildring af kärleken
som naturkraft, som verklig lidelse. Det är han,
som funnit formeln för denna uppfattning af kärleken
som naturkraft och kvinnan som naturväsen, hvilken
sedan behärskat en stor del af litteraturen ända ned
till våra dagar. Dock har R. ej uteslutande målat
kärleken; äfven andra känslor, såsom ärelystnaden,
vänskapen, moderskärleken m. fl., har han framställt,
och i sina båda sista tragedier har han visat,
att han kunde skapa dramer utan kärlek. Den
psykologi, som han lägger i dagen vid skildringen
af dessa själstillstånd, är beundransvärd genom sin
naturlighet, sanning och finhet. Ingen har bättre
utredt sammanhanget mellan olika själstillstånd, ingen
skarpsinnigare påvisat den hemlighetsfulla logik,
som råder hos de lössläppta lidelserna. Under det att
Corneille skapat öfvermänskliga, heroiska, helgjutna
karaktärer, består R:s konst däri, att han förstår att
nyansera. Corneilles karaktärer äro viljemänniskor,
som segra med större eller mindre lätthet öfver sina
lidelser; R. förnekar icke viljan, men betonar mera
svagheten hos människan, som gör henne till ett rof
för begärelserna. Hans personligheter erbjuda stor
omväxling. Han förstår att teckna män som Oreste,
Néron, Mithridate, Joad, men mästare är han framför
allt i att afslöja kvinnohjärtats hemligheter. I
nästan alla hans tragedier är det kvinnorna, som
fånga hufvudintresset: Andromaque och Hermione,
Bérénice, Roxane, Phédre, Esther, Athalie. Till alla
dessa förtjänster komma så språkets varma färgrikhet
och versens välljud, som knappast någon annan fransk
skald uppnått.
R:s inflytande är mycket stort. Så länge den
pseudoklassiska tragedien höll sig på scenen, utgjorde
han mönstret, men ingen uppnådde honom i enkelhet och
sanning, hvarken Voltaire eller Cam-pistron. Af stor
betydelse blef också för den kommande utvecklingen,
att hans uppfattning med L’abbé Prévost inträngde i
romanen ("Manon Lescaut"), där den ingick förening
med den engelska realismen. Med Rousseaus "La
nouvelle Hélolse" kom den så i ny form att behärska
litteraturen ända fram till våra dagar.
Litt.: Under R:s lifstid utkommo hans Oeuvres
complétes i flera uppl., af hvilka de viktigaste äro
följande: 1675-76, 1687 och 1697. Bästa upplagan är
utg. af Mesnard (10 bd, 1865-73). Se vidare L. Racine,
"Mémoires sur la vie de J. R." (2 bd, 1747), Stendhal,
"R. et Shakespeare" (1822), Sainte-Beuve, "Port-Royal"
och "Portraits littéraires", I, Nisard, "Histoire
de la littérature franpaise" (III), Taine, "Nouveaux
essais de cri-tique et d’histoire" (1865), Despois,
"Le théåtre francais sous Louis XIV" (1874), Taphanel,
"Le théåtre de Saint-Cyr" (1876), Brunetiére, "Etudes
critiques" (I, 1880), "Histoire et littérature"
(II, 1885) och "Les époques du théåtre francais"
(1892), Deschanel, "R." (2 bd, 1884), Stapfer,
"R. et Victor Hugo" (1887), Lemaitre,
"Impressions de théâtre" (I, II, IV, 1888 ff.), Robert,
"La poétique de R." (1890), Delfour, "La bible
dans R." (1891), Monceaux, "R." (1892), Deltour,
"Les ennemis de R. au XVII:e siécle" (6:e uppl. 1896),
Dejob, "Études sur la tragédie" (s. å.), Larroumet,
"J. R." (1898), och Paguet, "Propos du théâtre"
(1902 ff.). Se vidare Lanson, "Manuel bibliographique
de la littérature franpaise" (II).
2. Louis R., den föregåendes son, fransk skald,
f. 1692 i Paris, d. där 29 jan. 1763, var först
advokat, gjorde sedan karriär som ämbetsman och
erhöll därpå ett högre ämbete. 1719 blef han medlem
af Académie des inscriptions, men efter det att hans
son omkommit, drog han sig tillbaka från världen
och lefde endast för andaktsöfningar. Mild och
blygsam, bar han med heder faderns stora namn, men
som skald är han icke synnerligen märkvärdig. Han
skref La grace (1720) och La religion (1742), hans
mest betydande dikt, samt flera Odes och Epitres en
vers. Dessutom öfversatte han Miltons "Det förlorade
paradiset". Intressantast äro hans arbeten öfver
fadern: Mémoires sur la vie de Jean Racine (1747)
och Remarques sur les tragédies de Jean Racine,
suivies d’un traité sur la poésie dramatique ancienne
et moderne (1752). R:s Oeuvres utkommo i 6 bd 1808.
1 o. 2. J. M.
Rack, sjöv., en stropp eller en järnbögel,
genom hvilken en rå, en gaffel, en bom, ett spri
e. d. hålles intill sin mast eller stång. Skall
ett rund-hult kunna hissas upp på stången, förses
räcken på akterkant ofta med träkulor ("rackklot")
eller klotsar ("slädar"), igenom hvilka stroppen
är trädd. De klotsar på midten af råns akterkant,
i hvilka räcken fästes, kallas rackklampar. På
örlogsfartyg utgjordes underrå-racken i allmänhet
af järnkättingar, i hvilkas aktre ändar de
s. k. racktaljorna voro fästa, då däremot på
handelsfartyg allmänt nyttjas en järnbögel, hvars
armar sitta på råns akterkant och hvars midt är
vridbar omkring en bult genom förkant på masten. Att
fästa räcken rund stången kallas att racka rån.
R. N.*
Rackare, nattman. Se Natmandsfolk.
Rackeby, socken i Skaraborgs län, Kållands
härad. 2,085 har. 509 inv. (1913). R. bildar med
Skalunda ett pastorat i Skara stift, Kållands
kontrakt. - Inom socknen, i nordöstra delen af
Kålland, ligger det gamla folkungagodset Rackeby (nu
äfven kalladt Storegården), som af Magnus Eriksson
1334 skänktes till nunnorna i Gudhem, på det att
klostret skulle kunna ditflyttas. Det var också
förlagdt dit några år vid midten af 1300-talet,
och gården tillhörde klostret, så länge det fanns
till. Därefter kom den till kronan. I förra hälften af
1700-talet utbyttes de 4 Rackebyhemmanen från kronan
till frälse. Sedan 1786 ingå de i fideikommisset
Ågården. Jfr Aranäs 2.
Rackelhanen, zool. Se Orren, sp. 949.
Racket, eng. Se Bollspel, sp. 1024.
Racki [ratjki], Franjo, kroatisk historieforskare,
f. 1828, d. 1894, blef 1855 professor i kyrkohistoria
och kanonisk rätt vid teologiska seminariet i
Zengg, 1857 kanonik i Rom och 1860 skolinspektör i
Kroatien. 1866 valdes han till president i Sydslaviska
akademien, men regeringen vägrade att sanktionera
valet. Sina första vetenskapliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
