Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Raketkista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
troligen 1584, knightvärdighet). Han fick 1584 för sin
räkning förnyadt halfbrodern sir H. Gilberts fribref
för koloniseringar och utsände s. å. en expedition,
som från Florida följde kusten norrut upp till
nuv. Nord-Carolina och åt landet där i trakten till
"jungfrudrottningens" ära gaf namnet Virginia. En
ny, af R. 1585 utsänd expedition under sir Richard
Grenville gjorde ett koloniseringsförsök vid Roanoke
island i Nord-Carolina, men nybyggarna sleto mycket
ondt och återvände därför hem redan 1586. Detta
företag var dock begynnelsen till den engelska
kolonisationen på Nord-Amerikas kontinent. 1589
utarrenderade R. sina kolonisationsrättigheter
till ett handelskompani. Han tog betydande andel i
ordnandet af rikets försvar mot den spanska armadan
1588. Redan året förut hade hans stjärna vid hofvet
börjat fördunklas af en ny gunstling, Essex, och 1589
vistades han på Irland, där han beskyddade skalden
Spenser. Han steg för en tid ånyo i drottningens
gunst, men föll ohjälpligt, när hon 1592 fick
kännedom om hans kärleksförbindelse med en af hennes
hoffröknar, Elisabet Throckmorton, hvilken han äktade
s. å. Han hade måst sitta flera månader fängslad i
Tower och fick för flera år framåt ej tillträde till
hofvet. 1595 företog han en expedition till Västindien
och Syd-Amerika, eröfrade därvid ön Trinidad från
spanjorerna och undersökte landet vid Orinocos
mynning, där han i Guyana hoppades finna guldlandet
"El dorado", om hvars rika guldgrufvor många sägner
voro i omlopp. Han återvände hem med bl. a. några
kvartsstycken, i hvilka guld faktiskt förekom,
om än troligen rätt sparsamt. Sin resa skildrade
R. efter hemkomsten i The discoverie of ... Guiana
(1596), ett arbete, hvars stilistiska förtjänster äro
vida större än dess trovärdighet. Han deltog 1596 i
eröfringen af Cádiz och 1597 (jämte Essex, med hvilken
han för en kort tid försonats) i expeditionen till
Azorerna, blef 1600 guvernör på Jersey, deltog 1601 i
kufvandet af Essex’ upprorsförsök och hade som kapten
öfver gardet ledningen af anordningarna vid denne
sin rivals afrättning. Jakob I var ända från sin
tronbestigning (1603) R. obevågen; denne förlorade
de flesta af sina befattningar och privilegier,
och 17 juli s. å. blef han häktad som misstänkt för
delaktighet i Cobhams sammansvärjning. Anklagelsen
gick ut på, att han skulle ha stämplat med spanska
regeringen för Arabella Stuarts upphöjande på
tronen. Möjligen kände R. de sammansvurnes planer,
men aktivt delaktig i dem torde han ej ha varit. Han
dömdes emellertid, efter en orättvist förd process,
till döden (17 nov.), men benådades med lifstids
fängelse i Tower. Under R:s 13-åriga fångenskap,
som delades af hans maka, arbetade han bl. a. (från
1607) på en vidlyftigt anlagd History of the world,
hvaraf första och enda delen utkom 1614 (den gick till
romarnas eröfring af Macedonien). Bland hans Öfriga
arbeten märkas A discourse of war och Observations
on trade and commerce. Genom inflytande af vänner
vid hofvet lyckades R. omsider bli frigifven (mars
1616) under förutsättning, att han skulle leda en ny
guldsökarexpedition till Guyana. R. afseglade i mars
1617, nådde i nov. Cayennefloden och vistades sjuk
på Trinidad större delen
af den tid det fruktlösa letandet efter guldgrufvorna
vid Orinoco pågick. Där fick han underrättelse om,
att sonen Walter stupat vid ett angrepp, som R:s
gamle vapenkamrat kapten Keymis riktat mot ett
spanskt nybygge. Keymis begick själfmord kort
efter sitt möte med R., och efter sin hemkomst
blef R. häktad på yrkande af spanske ambassadören
Gondomar. Jakob, som borde ha insett, att expeditionen
ej kunnat aflöpa utan konflikt med spanjorerna och som
sannolikt tolererat en sådan, om expeditionen lyckats,
uppoffrade nu R. och lät den aldrig upphäfda dödsdomen
öfver honom gå i fullbordan. Under Elisabets sista
tid hade R. varit ytterst impopulär; nu vann han,
i samband med hatet mot Spanien ute bland folket,
genom sin död namn af martyr och folkhjälte. På
schavotten visade han själsstyrka och värdighet. – R:s
Works utgåfvos i 8 bd 1829 (med W. Oldys’ 1736 utgifna
biografi öfver R.). J. Hannah har utgifvit hans Poems
(1892). – Jfr biografier öfver R. af E. Edwards
(2 bd, 1868), J. A. S:t John (s. å.), E. W. Gosse
(1886), M. Creighton (1887), M. Hume (1897) och H. de
Selincourt (1908) samt S. R. Gardiners grundläggande
undersökningar i "History of England 1603–1642".
V. S-g.
Ralik. Se Marshallöarna.
Raljera (fr. railler), drifva gyckel, skämta,
skalkas. - R a l j e r l, skämt, nojs, gyckel. -
R a l j o r, spefågel, gyckelraakare.
Rall., mus. Se Rallentando.
Rallenta’ndo [-då], it., mus. (förkort, rall., r a
11 e n t.), aftagande i hastighet.
Rarlli7 Demetrios. Se R a 11 i s.
Rallidae, zool. Se Sumphönsartade f å g-1 a r.
Ralliéra, fr., återförena, särskildt trupper, som
råkat i oordning.
Rallierade (jfr Ralliéra), fr. les rollies, namn på
ett politiskt parti i Frankrike. Det bildades 1892,
då 40 monarkistiska deputerade på grund af påfven
Leo XIII:s uppmaning till Frankrikes katoliker
att ansluta sig till republiken öfver-gingo till
republikanerna. Partiet har sedan vuxit och bland
sina främsta medlemmar räknat grefve Albert de Mun
(d. 1914). Något egentligt politiskt inflytande har
det dock aldrig utöfvat.
Rallis (äfven Ralli 1. Rhallis), Demetrios, grekisk
politiker, f. 1844 i Aten, son till Georgios
Alexandros R., en af konung Ottos ministrar,
studerade juridik i Paris och blef juris doktor där,
egnade sig därefter i Aten åt advokatverksamhet och
invaldes i grekiska deputeradekammaren 1872. Han
samlade omkring sig en liten, men inflytelserik
grupp deputerade, blef 1875 undervisningsminister,
var 1882-83 justitieminister i Trikupis’ ministär
och var maj-nov. 1893 inrikesminister i ministären
Sotiropulos. I spetsen för sin partigrupp, hvilken
1890 organiserades under namnet "den nationella
oppositionen", påyrkade R. med mycken ifver krig med
Turkiet för Kretafrågans skull. Han hade stor andel i
tillkomsten af 1897 års krig och blef, när ministären
Delyannis 29 april 1897 nödgades afgå efter nederlagen
vid Larisa och Trikala, själf konseljpresident och
sjöminister. R. lyckades (efter nya motgångar för
de grekiska vapnen) vinna stormakternas bistånd för
ernående af fred med Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
