Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Renhållningsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och åligganden för vidmakthållande af allmän ordning
m. m. Då emellertid dessa stadganden, kungörelser
och påbud, tid efter annan utfärdade för särskilda
städer af regeringen, Öfverståthållarämbetet,
K. M:ts befallningshafvande, magistraten och andra
myndigheter, sinsemellan saknade öfverensstämmelse
och ytterligare föreskrifter voro erforderliga,
upphäfde K. M:t hvad sålunda stadgats och utfärdade i
stället enhetliga bestämmelser genom ordningsstadgan
för rikets städer 24 mars 1868 att tillämpas
fr. o. m. 1 jan. 1869. För Stockholm skulle dessutom
jämlikt öfverståthållarämbetets kung. 11 jan. 1869
gälla särskilda ordningsföreskrifter utöfver hvad
stadgan innehöll. Ytterligare ett stort steg till
ernående af bättre renhållningsförhållanden i
allmänhet och särskildt i städerna togs genom
den nu gällande hälsovårdsstadgan för riket,
utfärdad 25 sept. 1874 att lända till efterrättelse
fr. o. m. 1 jan. 1875. Med antagandet af denna
stadga upphäfdes äldre af K. M:t rörande hälsovård
o. d. gifna författningar och påbud samt härom af
Sundhetskollegium och andra myndigheter meddelade
föreskrifter. Från stadgans tillämpning undantogs
Stockholm, som då redan egde nödiga och i flera
afseenden strängare bestämmelser om hälsovården, än
stadgan meddelade, men genom k. kung. 10 aug. 1877
förordnades, att hälsovårdsstadgan från 1878 års
ingång skulle lända till efterrättelse jämväl
för hufvudstaden. Genom berörda stadga tillkom
närmaste inseendet öfver befattningen med allmänna
hälsovården i stad en för sådant ändamål tillsatt
hälsovårdsnämnd. Genom dessa k. förordningar,
som innehöllo en stor mängd betydelsefulla
bestämmelser och föreskrifter, fingo krafven på
bättre renhållning ett fast stöd. De påbjudna
förändringarna och åtgärderna kommo dock ytterst
långsamt till stånd och äro i själfva verket ännu
ej fullständigt genomförda i alla städer. Sålunda
skulle latringroparna varit ersatta med täta och lätt
flyttbara kärl fr. o. m. 1878, men förekomma än i dag,
ehuru i något förbättradt skick, i utkanterna af en
del städer. Praktiskt taget ha emellertid groparna nu
blifvit afskaffade och afträdena ordnade i någorlunda
öfverensstämmelse med föreskrifterna. Där så skedde
tidigare, försågos emellertid afträdena långt ifrån
öfverallt med lätt flyttbara kärl, utan i många fall
med större eller mindre lådor och lårar, de senare
ofta anordnade för utdragning på rullar, då tömningen
skulle ega rum. Till uppsamlingskärl användes i öfrigt
i stor utsträckning till en början silltunnor och
längre fram afsågade fotogen- och oljefat, hvilka
senare på grund af sin styrka och sin lämplighet
alltjämt ha bibehållit sig. Småningom ha dock
flerstädes särskilda för ändamålet gjorda trätunnor
blifvit införda och på senare tiden äfven plåtkärl
(fig. 2 o. 4). De med hälsovårdsstadgan åsyftade
reformerna genomfördes ytterst långsamt. Detta
dröjsmål berodde på flera omständigheter, men
framför allt på det motstånd vederbörande, här
närmast husegarna, reste däremot och den motvilja,
hvarmed desamma utförde nödiga förändringar, enär
dessa förorsakade såväl besvär som kostnad. Kärl-
eller tunnsystemet var visserligen redan vid sitt
första framträdande bättre än gropsystemet, men
med afseende på afhämtningen innebar det endast
obetydliga
förbättringar. Denna, som fortfarande ombesörjdes af
landtbrukare och trädgårdsmästare, var och förblef
nämligen ännu en lång tid framåt synnerligen
osnygg. Detta berodde på, att vid hämtningen
kärl ej funnos till ombyte, utan innehållet i de
oftast öfverfulla och otäta, sällan eller aldrig
rengjorda kärlen måste tömmas i de lika beskaffade
vagnarna. Särskildt stort obehag medförde det
förhållandet, att hämtningen ej blef verkställd i
rätt tid. För att råda bot härför anställde man i en
del städer en person (nattman), som på tillsägelse
(budning) skulle öfvervaka och ombestyra, att
hämtningen blefve utförd i god tid, men härigenom
kunde man endast minska, ej afhjälpa missförhållandet,
hvilket i belysning af de med åren stegrade anspråken
framträdde allt skarpare. I afsikt att bringa
ordning och reda i denna angelägenhet funno sig
vissa städer nödsakade att anställa entreprenörer
för afhämtningen, hvilka egde att för sitt arbete
af husegarna uppbära en viss på olika sätt beräknad
afgift. Därjämte lämnade äfven kommunerna såsom
sådana bidrag till täckande af entreprenörernas
omkostnader. Där dessa åtgärder vidtogos, gjorde
sig sålunda kommunerna i viss mån ansvariga för
bortforslingens ordentliga utförande, och ett steg
mot renhållningens kommunalisering var taget. Då man
emellertid ej ansåg lämpligt att införa tvång att
begagna sig af entreprenörens tjänster, utan hvar och
en fortfarande hade full frihet att, bäst han kunde,
ombestyra orenlighetens bortforsling, betjänade sig
en hel del husegare alltjämt af afhämtning genom
landtmän, s. k. "bondhämtning", hvilken ställde sig
ekonomiskt fördelaktigare. Härvid kunde nämligen
husegarna oftast betinga sig en viss ersättning för
den gödsel, som landtbrukarna bortförde från deras
gårdar, hvilket förhållande emellertid under de
senare åren blifvit det omvända, i det landtmännen,
på grund af den massa skräp soporna numera innehålla,
i stället för att ge, oftast erhålla ersättning för
affallets bortforsling. Entreprenadsystemet innebar
ett stort framsteg och var nära nog oumbärligt, i
samma mån inomhusafträden, från hvilka hämtningen ej
alltför mycket kunde eller finge försummas, i mera
afsevärd omfattning vunno insteg. Till systemets
fördelar hör också, att det, vid dess användning i
större omfattning, blifvit allt vanligare att ombyta
kärl vid hämtningen samt att insätta rengjordt
kärl i det hämtades ställe. Hus- och gatsopornas
uppsamling och bortforsling var på grund af dessa
ämnens mindre obehagliga och mera lätthandterliga
beskaffenhet ej förenad med några större svårigheter
eller afsevärdare obehag. Härvid var det – och
är ännu, särskildt i mindre städer – rätt vanligt,
att matresterna (skulorna) uppsamlades för sig för
att användas till svinföda af de landtbrukare,
som verkställde af hämtningen. Bortforslingen
skedde i regel genom samma personer, som togo
hand om latrinen, vare sig dessa voro enskilda
landtmän eller kontraktsenligt af hälsovårdsnämnden
anställda entreprenörer, hvilka senare ej sällan voro
jordegare, som sålunda på egna åkrar kunde förbruka
större eller mindre del af stadsaffallet. Hvad som ej
omedelbart fördes ut på landsbygden komposterades
på upplagsplatserna för att vid lägliga tillfällen,
d. v. s. företrädesvis under vintrarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
