Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Renz, bekant tysk cirkusdirektörsfamilj. Ernst R. - Renålandet, kronopark i Ströms socken af Jämtlands län - Renässans (fr. renaissance)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1417
Renålandet-Renässans
1418
Wien, där hans cirkus äfven gjorde stor lycka,
och här uppförde han en cirkusbyggnad, som länge
ansågs som en af stadens sevärdheter. Han utnämndes
till kommerseråd och efterlämnade en förmögenhet
på 16 mill. mark. Hans äldste son, Franz R., som
öfvertog cirkusen, måste efter fem år draga sig
tillbaka till privatlifvet efter att ha uppoffrat
större delen af sin förmögenhet. Kommerserådets
sonson, Ernst R., misslyckades äfven fullständigt,
och slutligen måste cirkusbyggnaderna säljas.
B. C-m.
Renålandet, kronopark i Ströms socken af Jämtlands
län, tillhör Frostvikens revir af Mellersta Norrlands
distrikt. Kronoparken har enligt bestämmelserna i
k. br. 22 dec. 1869 vid afvittring bildats af gammal
kronomark. Arealen var vid 1910 års slut 3,992 har.
S-r.
Renässa’ns (fr. renaissance), pånyttfödelse,
kallas den rörelse på alla områden inom det
andliga lifvet, som framträdde i Italien i början
af 1400-talet och därifrån utbredde sig till andra
länder och som blifvit ansedd som ett återupplifvande
(it. rinascimento) af den antika odlingen. Begreppet
renässans är i själfva verket mycket omfattande
och tänjbart. V. Söderhjelm definierar det sålunda:
"Renässansen är icke blott en konstens, vetenskapens,
litteraturens pånyttfödelse, den är inbegreppet af
hela den egendomliga utveckling, Europas icke blott
kulturella men också sociala, politiska, merkantila
lif genomgår under en viss tid, den är pånyttfödelsen
af hela lifvet, den moderna tidens och det moderna
samhällets långvariga födsloprocess, andens luttring
i eld och kamp ur medeltidens mörker, mänsklighetens
under en oerhörd spänning af alla lifskrafter skeende
utveckling till intellektuell frihet." Michelet
sammanfattar kort och godt begreppet renässans
som "upptäckten af världen och människorna". Den
traditionella betydelsen af ordet är dock vetenskapens
och konstens födelse på nytt.
Den antika odlingen, som bildar dess grundval, hade
likväl ej varit helt glömd och alls ej underskattad,
och man har på senare tid börjat använda ordet
renässans äfven i förbindelse med tidigare försök att
återupplifva denna. Exempelvis talas om den karolinska
renässansen vid 700-talets slut under Karl den store,
om den hohenstaufenska i södra Italien under Fredrik
II (1200-talets början) och äfven om den bysantinska
efter bildstridens slut (900-talet). En och annan
nutida författare talar likaledes om "antikens
renässans" under 1700-talets senare hälft och om
"gotikens renässans" på 1800-talet.
Från östromerska riket sökte sig den klassiska
traditionen fram väster ut, till en början på olika
vägar till södra och till norra Italien. Redan under
500-talet inkommo dit massor af greker, och under
bildstriden (700-talet) sökte konstidkare i mängd sitt
uppehälle i Italien. Efter Konstantino-pels fall 1204
följde en ny massinvandring af konstskickliga män. De
fornminnen, som funnos i öfver-flöd i Italien,
bevarade i sin mån hågkomsten af den förgångna
blomstringen, liksom minnen af grekisk och romersk
kultur funnos talrikt äfven i västra Europa, framför
allt i södra Frankrike och Rhen-trakten. I västra
Europa gick konstutvecklingen följdriktigt framåt
under medeltiden, den roman-
ska liksom den gotiska konsten bar vittne om,
att det alls ej var ett skede af natt och mörker,
som föregick "pånyttfödelsen". Men väl tillkom det
klassiska inflytandet som ett element af mäktig och
genomgripande betydelse äfven på detta område.
- Inom vetenskapen yttrar sig renässansen som
universellt forskningsbegär. De naturvetenskapliga
och matematiska studierna idkas med mycken
lif-aktighet, och med största energi riktas
intresset på de humanistiska studierna, på språk-
och historieforskning, grundad på kännedomen om
fornlittera-turen (jfr Humanism). Redan före det
bysantinska kejsardömets slutliga upplösning hade
den klassiska bildningens skatter blifvit omfattade
med största intresse äfven i Västerlandet.
Liksom konstidkare kommo vetenskapsmän
från östromerska riket öfver till Italien, och
under det följande skedet gjordes mångenstädes
i olika länder upptäckter af gamla manuskript
af stor betydelse. Boktryckets uppfinning blef
epokgörande för kunskapsspridandet. Och äfven
andra omständigheter, såsom de stora geografiska
upptäckterna, vidgade i hög grad den andliga
synkretsen. Rörelsen innebar en reaktion mot
medeltidens hela föreställningssätt och medförde
ett allmänt och lifligt begär efter bildning och
upplysning. På det religiösa området fick
detta forskningsbegär sitt mest genomgripande uttryck
i de kyrkliga reformsträfvandena; på det vittra och
konstnärliga området medförde det sträfvan efter
natursanning och ädel form. Antikens litteratur och
konst ställdes som mönster, mytologiska, allegoriska
och historiska ämnen fördes i vida högre grad,
än hvad förut förekommit, inom kretsen för vitter
och konstnärlig framställning. I vitterheten
stå Petrarca och Boccaccio som renässansens
vågbrytare och portalfigurer. Inom konsten
förekomma antika element först i skulptur och
dekoration - i Syd-Italien, i Venezia1,
i Rom (se Gosmaterna) och i Toscana
(se P i sa no). Under 1400-talets förra halft tar
antikinflytandet fart och vinner allt mer styrka och
målmedvetenhet, och från detta århundrades
början räknar man renässansens segerlopp.
Med namnet ungrenässans plägar man beteckna tiden
från omkr. 1420 till slutet af århundradet
(på italienska kalladt quattrocento, liksom
1300-talet kallas trecento). Under 1400-talet
är Florens den italienska konstutvecklingens
hufvudstad, men från början af 1500-talet
(cinquecento) tar Rom ledningen. Med största
klarhet belysas de olika perioderna af arkitekturen.
Ungrenässansen experimenterar med de klassiska
elementen med stor frihet för individuell smak och
fantasi, efterbildar de antika detaljerna
- framför allt de dekorativa - med rätt mycken
själfständighet, utan att låta binda sig strängt af
regler, sammanställer obesväradt det nya med det gamla
och visar i stort sedt större kombinerings-förmåga
än konstruktiv skicklighet. Studiet af antika
förebilder idkas emellertid med allt större
lärolystnad och insikt och leder till högrenässansens
ståndpunkt, till sträfvan efter samlad, enhetlig
harmoni i ett byggnadsverk, till reda och klarhet
i dispositionen af det hela och dess delar och
till ett väl afvägdt förhållande mellan konstruktion
och dekoration. Konstnärerna drogos alltmera till
Rom, och där öppnades deras ögon för fornkonstens
monumentala storhet, framför allt för de gamle ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
