Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ridbana - Riddarakademi. Se Akademi, sp. 411 - Riddar Blåskägg. Se Blåskägg - Riddarcensus. Se Equites, sp. 733 - Riddarcreutz, Lars. Se Rosenborg, Lars - Riddardikt. Se Riddare, sp. 217 - Riddare, kokk. - Riddare, hederstitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Volten kan antingen ha en kortsidas längd till tvärlinje
(stor volt, fig. 3, 4 och 5) och förlägges då
vanligen i endera ändan af ridbanan samt äfven kring
ridbanans medelpunkt (midtelvolt) eller en mindre
tvärlinje (liten volt) och förlägges då i allmänhet
invid fyrkantspåret (fig. 6 o. 7).
B. C-m.
Riddarakademi. Se Akademi, sp. 411.
Riddar Blåskägg. Se Blåskägg.
Riddarcensus. Se Equites, sp. 733.
Riddarcreutz, Lars. Se Rosenborg, Lars.
Riddardikt. Se Riddare, sp. 217.
Riddare, kokk., efterrätt, gjord af hvetebrödsskifvor
doppade i äggmjölk, som stekas i smör eller flottyr,
samt sylt eller sockrade bär. Så tillredda kallas
de fattiga riddare. För att bli fina riddare
fordras, att skifvorna äro af mycket fint bröd,
att de serveras med marmelad och öfvergjutna med
sås af fruktsaft och madera. Andra modifikationer
äro riddare med kanderade frukter med en mycket
elegant uppläggning och burgundiska bröd (med kanel
och korinter). I tillredningen af spanska riddare
ingår Malagavin. Märkvärdigt nog höra hit äfven
s. k. stekta bondpigor, lagade som "fattiga riddare",
men af surlimpa.
J. C.
Riddare (sp. caballero, it. cavaliere, fr. <
chevalier, eng. knight, ty. ritter, mlat.
miles). Ursprungligen betecknade riddare (= ryttare) alla,
som fullgjorde den vasallerna åliggande krigstjänstskyldigheten
till häst (se Länsväsen, sp. 194 o. 198), men på
1000-talet hade ordet blifvit en hederstitel för
vissa medlemmar af detta adliga krigarstånd och
gaf i denna betydelse namn åt en af medeltidens
märkligaste institutioner: riddarväsendet (la chevalerie). Orsaken till denna förändring i ordets
betydelse var sannolikt följande. Den af Tacitus
omtalade forngermanska seden, att ynglingarna genom
en särskild ceremoni, iförande af vapenrustning,
förklarades krigsdugliga, hade vid värnpliktens
(härbannsskyldighetens) förfall upphört att vara
ett allmänt bruk, men bibehöll sig inom det på
vasallitet grundade aristokratiska krigarståndet,
riddarståndet. Därefter inlades genom kyrkans
inflytande i ceremonien en etisk-religiös betydelse;
till följd häraf kommo vissa förberedelser och prof
att fordras, för att den adlige ynglingen skulle
få förklaras vara en fullgod krigare (riddare),
och så blefvo de, som befunnos värdiga en sådan
förklaring, under namn af riddare en högre personlig
rangklass inom riddarståndet i vidsträckt mening. –
Den ceremoni, hvarigenom riddarvärdigheten erhölls,
var dels iförandet af vapenrustningen under prästerlig
välsignelse, dels mottagandet af ett slag öfver nacken
med handen eller med flatsidan af ett svärd. Det förra
kallades dubbning (se Dubba), det senare
riddarslag l. ackolad (se d. o.), men under det förstnämnda
ordet kom äfven den senare handlingen att inbegripas, till
följd hvaraf dubbning blifvit den allmänna termen för
riddarvärdighetens tilldelande. I de flesta länder
tillkom rätten att utdela riddarslaget hvar och
en, som själf var riddare, men i feodalstaterna var
vanligen utdelaren riddarkandidatens länsherre. –
Riddarvärdighetens erhållande kräfde en särskild
uppfostran. Den började med tjänstgöring som page
(se d. o.; sv. "småsven"). Därefter anställdes den
adlige ynglingen som väpnare l. "sven" (fr. écuyer,
af lat. scutum, sköld; eng. esquire; ty. knappe, lat.
armiger) hos sin länsherre eller någon annan framstående krigare,
vid hvars hof han fick öfva sig i ridderliga idrotter
(gymnastik, ridt, fäktning, jakt) och lära sig
belefvenhet. Under krig skulle han tillhandahålla
sin herre vapen och stridshäst och fick också
själf i hans följe deltaga i striden. Äfven
väpnaren bar sålunda vapenrustning, men under
det att riddarna begagnade gyllene sporrar, hade
väpnarna till utmärkelsetecken silfversporrar. Efter
nöjaktigt afslutad väpnartjänst var tiden inne för
riddarvärdighetens erhållande. Under det kyrkliga
inflytandets höjdpunkt tillkommo emellertid
också några förberedelser af symbolisk natur, som
omedelbart föregingo dubbningen. Riddarkandidaten
skulle under bön och vaka tillbringa den föregående
natten i en kyrka; han skulle bada och iföras hvita
underkläder för att påminnas om renhetskrafvet,
påtaga sig en röd rock, symbolen af hans villighet
att utgjuta sitt blod för kristendomen, och svarta
skor, symbolen af hans jordiska ursprung. Vanligen
egde riddarslag rum vid kyrkliga och världsliga
högtidligheter (t. ex. kröningar) och firades med
lysande fester. Det kunde emellertid äfven utdelas
på slagfältet som belöning för visad tapperhet (se
fig. 1), då naturligtvis de förberedande ceremonierna
inskränktes eller utelämnades. Som riddarvärdighetens
förvärfvande i vanliga fall var förenadt med
betydande kostnader, afstodo många adelsmän därifrån,
och i allmänhet tilldelades den blott medlemmar af
högadeln; till följd häraf kom ordet väpnare (med
dess synonym) att äfven användas för att beteckna
en lägre klass inom adelsståndet. Riddarna hedrades
med herretiteln och buro utom de gyllene sporrarna
stundom äfven andra utmärkelsetecken, t. ex. gyllene
halskedjor (se f. ö. fig. 2-7 och jfr fig. 11-13 å
pl. I till art. Dräkt samt fig. i art.
Korståg). –
Det ideala moment, som kyrkan förstått att inlägga
i riddarvärdigheten, kom i synnerhet till uttryck i
riddareden, som aflades i sammanhang med dubbningen
och som innehöll löfte att försvara den kristna
tron, att iakttaga rättens och hederns kraf samt
skydda de svaga och värnlösa. Riddarväsendets
stora betydelse under medeltiden berodde på, att
det beredde denna tids båda starkaste krafter: den
krigiska äfventyrslusten och den religiösa hänförelsen
tillfälle att samverka. Det blef därigenom en för hela
den västerländska kristenheten gemensam institution,
och alla riddare betraktade sig som medlemmar af
ett och samma brödraskap. Detta hindrade ej, att
särskilda riddarsamfund, riddarordnar (se d. o.),
organiserades – med lokal begränsning eller med
speciella uppgifter. Af sådant slag voro de andliga
riddarordnarna, i hvilka riddarväsendets krigiska
och religiösa moment nådde sin högsta samverkan, i det
deras medlemmar voro på en gång riddare och munkar. –
Riddarväsendet utöfvade i många hänseenden ett
gagnande inflytande. Ehuru ej inskränkt till länder
med genomförd feodalordning, var det dock framvuxet
ur de samhällsförhållanden, som lågo till grund
för och gåfvo prägel åt länsväsendet, och just det,
hvarigenom detta trots sina brister kunde till en tid
verka välgörande, nådde i riddarväsendet sin högsta
utveckling (se Länsväsen, sp. 200).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
