Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksbanken - Riksbankens myntkabinett. Se Myntkabinett - Riksbanksdaler. Se Mynt, sp. 57. - Riksbibliotekarie - Riksbiblioteket - Riksbokslutsbyrån - Riksbokslutskontoret - Riksbyar - Riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kr. Det är emellertid tydligt, att denna rätt
aldrig kan fullt utnyttjas, ty Riksbanken skulle
då ej ha några medel att låna ut. Sedelstocken
uppgick äfven blott till 210 mill. Den obegagnade
sedelutgifningsrätten (eller sedelreserven)
uppgick sålunda under förutsättning af
tillräcklig supplementär täckning till 115
mill. Genom sedelutgifningen fyller Riksbanken
sin ena hufvuduppgift, som är att städse ställa
tillräckliga inhemska betalningsmedel till rörelsens
förfogande. Dess andra hufvuduppgift innebär detsamma
i fråga om utländska betalningsmedel. För detta
ändamål håller Riksbanken städse ett förråd af
tillgodohafvanden i utlandet. Dessa uppgingo 1913
till 98,8 mill. Riksbankens egentliga uppgift är
sålunda att afpassa tillgången på såväl inhemska som
utländska betalningsmedel efter efterfrågan. Detta
sker främst genom dess utlåning till bankerna. Vid
tillfällig brist på medel låna dessa hos Riksbanken,
vid rikligare penningtillgång återbetalas någon
del däraf. Denna utlåning sker främst genom
rediskontering af växlar. Växeldiskonteringen utgör
städse Riksbankens främsta utlåningsform. Den uppgick
1913 till 124,4 mill., motsvarande 87,1 proc. af
hela utlåningen. Häraf utgjordes emellertid 85,9
proc. af rediskonterade växlar. Vid rediskonteringen
tillämpas vanligen ett diskonto ("returdiskonto"),
som med 1/2 proc. understiger det officiella,
något hvartill ingen motsvarighet finnes hos någon
annan riksbank. Vid sidan af rediskonteringen belåna
bankerna äfven obligationer i Riksbanken; detta sker
särskildt vid kvartalsskiften, då medel blott
behöfvas för någon vecka. Denna belåning utgjorde 1913
i medeltal 10,2 mill. kr. Det framgår häraf, att
Riksbanken i hufvudsak är en "bankernas bank". Med
allmänheten och affärslifvet står den i föga direkt
beröring. Utom den relativt obetydliga
direkta diskonteringen af växlar gaf den
1913 lån mot aktier till 2,7 mill., mot inteckningar
till 1,8 mill. och mot varor (metaller)
0,4 mill. På kreditiv och löpande räkning
voro dessutom utestående 2,8 mill. Allt detta är
dock, som synes, jämförelsevis obetydliga summor.
Under Riksbankens förvaltning står dessutom
en afbetalningslånefond på 12,5 mill.,
hvarur billiga lån ges hufvudsakligen
åt statstjänstemän. På det hela taget
äro affärsbankerna i Sverige för sin rörelse mera
beroende af Riksbanken, än som vanligen är fallet.
Då de äfven helt och hållet rätta såväl
in- som utlåningsräntor efter Riksbankens diskonto, har
denna i vårt land ett ovanligt stort inflytande på
kreditlifvet. - Jfr K. O. Borg, "Blad ur riksbankens
historia" (i "Statsvetensk. tidskr.", 1905-06).
Riksbanken hade i början hyrd lokal i Oxenstiernska
huset vid Storkyrkobrinken i Stockholm (se fig. i
art. Mezzanin), men flyttade 1680 in i eget, efter
N. Tessin d. ä:s ritningar byggdt hus vid Järntorget
(fig. 1). 1906 flyttade banken öfver till det
i samband med riksdagshuset (se d. o.) nybyggda
riksbankshuset på Helgeandsholmen (fig. 2 o. 3).
Sv. B-n.
Riksbankens myntkabinett. Se Myntkabinett.
Riksbanksdaler. Se Mynt, sp. 57.
Riksbibliotekarie, sedan 1910 benämningen på
chefen för Kungliga biblioteket (se Bibliotek,
sp. 280 ff.).
Riksbibiioteket, en stundom brukad benämning,
som aldrig vunnit officiell bekräftelse, på Kungl.
biblioteket i Stockholm.
Riksbokslutsbyrån, förv., en af det nuvarande
Statskontorets afdelningar, har enahanda uppgift
som det forna Riksbokslutskontoret (se d. o.).
Kbg.
Riksbokslutskontoret, förv., den afdelning i
Statskontoret, som hade till hufvudsaklig uppgift
att årligen uppgöra rikshufvudboken (se d. o.),
men äfven förde den s. k. statsliggaren (se
d. o.), utfärdade årliga utgiftsstaten för länen
och verkställde beräkningar för riksstaten samt
kontrollen öfver uppbörden och restantierna. Kontoret
förändrades 1877 till en riksbokslutsbyrå.
Kbg.
Riksbyar (ty. reichsdörfer), landtkommuner i det
gamla Tyska riket, hvilka icke kommit i beroende
af omedelbara eller medelbara feodala maktinnehafvare
(se Riksomedelbar) och därför
själfva omedelbart lydde under riket. De hade egen
förvaltning och eget domstolsväsen, grundade på
själfstyrelse, och de protestantiska hade också
kyrklig själfstyrelse. Genom "riksdeputationens
hufvudbeslut" (se Riksdeputation) 1803 blefvo de
samtliga mediatiserade (se Mediat).
S. B.
Riksdag, benämning på folkrepresentationen i Sverige,
Danmark (rigsdag) och Tyskland (reichstag). Ordet
riksdag användes från 1500-talet i Sverige som
benämning på sammankomsten af samtliga rikets
ständer, men när ståndsrepresentationen genom
riksdagsordningen 22 juni 1866 aflöstes af
en representation, fördelad på två kamrar, fick
representationen som sådan benämning riksdag, hvilket
ord dock fortfarande därjämte bibehållits för att
beteckna sammanträden af denna representation. Den
svenska folket representerande riksdagen eger allena
besluta i svenska folkets namn. Dess medlemmar
intaga en själfständig ställning, ty en medlem af
riksdagen, riksdagsman, kan ej - så framt han icke
är en militärperson, som under krigstid beordras i
rikets tjänst - förhindras att utöfva sin befattning
under den därför gällande tid, ej heller skiljas från
densamma, därest han icke förlorat sin behörighet i
de fall grundlagen sådant anger (R. O. §§ 9, 26). Han
kan ej heller bindas af andra föreskrifter än rikets
grundlagar och är fri från ansvar för det sätt,
hvarpå han utöfvar sin befattning, såvida icke den
kammare han tillhör med 5/6 af de röstande besluter
åtal. - Det tvåkammarsystem, som uppbär den svenska
riksdagen, utgår från den grundsatsen, att hvarje
lagstiftande församling, likasom hvarje annan mänsklig
makt, behöfver vid sin sida en motvikt. Till följd
däraf är representationen fördelad på två kamrar,
Första kammaren och Andra kammaren. Båda hvila på
folkval och ega lika behörighet och myndighet. Den
nödiga karaktärsskillnaden dem emellan har man sökt
åstadkomma genom vissa olikheter i valsättet och
olika behörighetsvillkor för kamrarnas ledamöter.
Kamrarnas sammansättning. Första kammaren består af
150 ledamöter. De utses ej genom direkta folkval,
utan medelbart af landsting och stadsfullmäktige i
de städer, som ej deltaga i landsting,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
