Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romania, vetenskaplig tidskrift - România - Romanino, Girolamo - Romanisera - Romanism - Romano. Se Giulio Romano - Romano, Enotrio, pseudonym för italienske skalden Carducci (se d. o.) - Romanos, östromersk hymndiktare - Romanos, östromerska kejsare. 1. R. I Lekapenos - Romanos. 2. R. II - Romanos. 3. R. III, kallad Argyros - Romanos. 4. R. IV Diogenes - Romanov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvertogs redaktionen af den bekante romanisten, professorn
i rumäniska vid École des langues orientales Mario
Roques. J. Gilliéron utgaf 1885 ett generalregister
till de första 10 årgångarna, och ett dylikt
omfattande de 30 första årgångarna utgafs 1906 af
A. Bos. C. W-d. (E. S-f.)
România, det inhemska namnet på Rumänien.
Romanino [råmanmå], Girolamo, italiensk
målare, f. 1485 i Brescia, d. 1566, fick sin första
utbildning i fädernestaden; men efter dess plundring
vistades han 1509-13 i Padua och Venezia, där
han tog Giorgione till förebild i koloriten. Hans
kompositioner äro storslagna, rörelsen är liflig,
föredraget djärft och flott. I synnerhet i hans
fresker frambringa dessa egenskaper en mäktig verkan:
Kristus inför Pilatus, Kristus gisslas, Ecce homo
och Kristus öfverlämnas till folket, i Cremonas dom
(1519), samt målningar i S. Giovanni Evangelista i
Brescia. Men äfven i en del altartaflor uppenbarar
sig hans egendomlighet, t. ex. i ett par bilder,
målade för kyrkan S. Francesco i Brescia: Madonna
med barnet och helgon (nu i Kaiser-Friedrich-museum
i Berlin) och Maria med sex helgon (1511, ännu
kvarsit-tande på sin plats). Besläktad med den
sistnämnda målningen är en under den paduanska tiden
(1513) målad Madonna, en i guldton skimrande praktfull
altarbild (i Paduas galleri). Där finner man också
en Tronande madonna (1521), utförd i den ljusa,
skimrande silfverton, som sedan blef Brescia-skolans
egendomlighet och som Moretto upptog efter R. Denna
nya ton framträder sedan särskildt i hans Pietà (i
Brescia) och i Marias himmelsfärd (i Bergamo). R. är
representerad i museerna i London och Berlin.
C. R. N.*
Romanisera, göra romansk.
Romanism, romersk-katolska kyrkans lära; påfviska
grundsatser; romansk stil (se d. o.). - Romanist,
person, som gjort romersk rätt eller romanska språk
till hufvudföremål för sina studier.
Romano [råmänå]. Se Giulio Romano.
Romano [råmänå], Enotrio, pseudonym för
italienske skalden Carducci (se d. o.).
Romanos, östromersk hymndiktare, "den rhytmiska
skaldekonstens Pindaros", f. i Emesa i Syrien,
lefde i Konstantinopel under kejsar Anastasios,
troligen under den förste af detta namn (491-518). I
Konstantinopel hade han prästerlig anställning, då han
fick en uppenbarelse i sömnen: den heliga Jungfrun
befallde honom att svälja en pappersrulle. Dagen
därefter, juldagen, steg han upp på predikstolen
i Kyroskyrkan och reciterade sin ryktbara hymn om
Kristi födelse. R. anses ha författat mer än 1,000
hymner angående kyrkofesterna, helgon, yttersta domen,
påsk- och pingsthymner m. m. R. var den östromerska
periodens störste skald och en af alla tiders störste
hymndiktare. De kvarvarande hymnerna äro utgifna
af kardinal Petra och K. Krumbacher. Jfr dennes
"Geschichte der byzantinischen litteratur" (2:a
uppl. 1897), "Studien zu R." (1891), "Umarbeitungen
bei R." (1899) och "Miscellen zu R." (1907).
J. C.
Romanos (lat. Romänus), fyra östromerska
kejsare. 1. R. I Lekapenos, 920-948, var en lågättad
armenier, som genom sin tapperhet blef amiral för
Donauflottan samt sedan chef för de
utländska gardestrupperna i Konstantinopel och
kejsarinnan Zoës älskare. Han förmälde sin dotter
Helena med den unge Konstantin VII Porfyrogennetos
(se Konstantin, sp. 834). Han utbytte snart den höga
rangen af basileopater (kejsarfader) mot den ännu
högre af medkejsare (dec. 919-944). R. förstod att
försvara de östromerska besittningarna i Italien mot
såväl langobarderna i Benevento och Salerno som mot
fatimiderna. Genom den armeniske generalen Kurkuas
återeröfrades Armenien. 941 blefvo de normanniske
ryssarna under storfursten Igor tillbakaslagna från
Konstantinopel. R. hade utnämnt tre af sina söner
till medkejsare, men de gjorde uppror och satte
R. i kloster på ön Prote i Marmarasjön. - 2. R. II,
den föregåendes dotterson, son till Konstantin VII
Porfyrogennetos, f. 939, kom som tjuguårig yngling
på tronen vid faderns död (959). Själf fallen för
nöjen, öfverlät han regeringen åt den begåfvade
och kraftige Bringas. Förgiftad, som det tros, af
sin gemål Teofano, dog han 963. - 3. R. III, kallad
Argyros, kejsare 1028-34, en sextioårig senator, som,
enligt Konstantin VIII:s förordnande på dödsbädden,
måste skilja sig från sin hustru och gifta sig med
Konstantins utsväfvande dotter, den fyrtioåttaåriga
Zoë d. y., som gjorde den ene efter den andre af
sina älskare till gemål och kejsare. Genom byggnader
och gåfvor åt kyrkan samt vissa skattereformer
förstörde han statens finanser. Själf en olycklig
fältherre, som blef slagen af araberna, hade han i
Georgios Maniakes en utmärkt härförare; men dennes
segrar kunde ej hindra, att rikets och R:s anseende
sjönk. Därtill bidrog äfven R:s okloka politik mot
bulgarerna. - 4. R. IV Diogenes, kejsare 1067-71,
är en af den östromerska historiens intressantaste
gestalter. Af förnäm kappadocisk börd, hade han stigit
till strateg i Triaditza. Anklagad för sammansvärjning
mot Konstantin X Dukas’ minderåriga söner, fördes han
inför deras mor, den regerande kejsarinnan Eudokia
(se Eudokia 4). Men den fångnes skönhet och härliga
gestalt fångade kejsarinnan, som upphöjde honom
till gemål och kejsare. Hans tre första fälttåg mot
sarasenerna och seldschukerna voro framgångsrika,
men i det fjärde blef han genom förräderi af sin
fiende Androneikos Dukas definitivt slagen af
Alp Arslan. I Konstantinopel blef hans ställning
därefter allt mera ohållbar; ett motparti fordrade,
att Eudokia skulle förklara R. kronan förlustig. Då
hon energiskt nekade, sattes hon i ett kloster, som
hon själf grundlagt. Mikael VII Parapeinakes uppsattes
på tronen, och ett borgarkrig utbröt. Oaktadt man
edligen lofvat R. trygghet till lif och lemmar,
bländades han på ett så våldsamt sätt, att han dog.
1-4. J. C.
Romanov [rama’naf], rysk dynasti, härstammade från en
gammal berömd bojarsläkt, hvars anherre Andrej, med
tillnamnet Kobyla ("stoet"), på 1340-talet uppträder
i storfursten Simeon den stoltes tjänst. I likhet
med vissa andra ryska ätter uppkonstruerade den på
1500-talet ett utländskt ursprung; den framställde sig
som härstammande från Preussen. Andrejs son Feodor,
kallad Kosjka ("katten"), stod under Dimitrij Donskoj
och Vasilij II i högt anseende. Hans sonson Zachar
Ivanovitj Kosjkin, storfursten Vasilij III:s bojar
(1425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
