- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
723-724

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. A. Romerska rikets historia. I. Ursprungstiden. Rom konungarike (till 509 f. Kr.) - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skall ock för utskrifningen ha indelat staden
i 4 tribus och måhända ha gjort en början till
landsbygdens tribusindelning. Han blef - säger sägnen
- mördad af sin måg, Tarquinius d. y.,
som fick tillnamnet Superbus ("tyrannen"). Efter
många ingrepp i författningen skall denne slutligen
ha förlorat makten till följd af sin son Sextus’
våldsdåd mot den kyska Lucretia. En adelsrevolution
under ledning af Lucius Junius Brutus utbröt i Rom, till
hvilken den under Tarquinius’ befäl i fält stående
hären anslöt sig (509 f. Kr.). Tarquinius måste gå
i landsflykt till Etrurien, och alla försök att
återvinna Rom visade sig fåfänga. Under Tarquiniernas
välde härskade Rom öfver södra Etrurien och en stor
del af Latium. Roms största byggnadsverk från den
tiden visa etruskiskt inflytande, och allt tyder på
en jämförelsevis stor makt och civilisation, medan
Romerska riket under republikens första tider gör
intryck af litenhet och svaghet.

Enligt sagan skulle staden Rom ha uppkommit genom en
sammanflyttning af två eller tre stammar, nämligen
latiner och sabiner, bägge utgörande grenar af de
italienska folken i egentlig bemärkelse (se Italiska
folk
), samt, enligt andra, äfven etrusker. Däraf kom
det sig, att de ursprunglige romarna skulle varit
fördelade i tre tribus (här tages ordet i betydelse af
stam, ej som ofvan af kvarter): Tities (Titienses),
Ramnes (Ramnenses) och Luceres. l spetsen för Tities
(sabinerna) skulle ha stått konung Titus Tatius. Det samfällda romerska folket kallades Quirites
(se d. o.). Rom var sannolikt under konungatiden
medlem af det latinska stadsförbundet (stad är
i den äldre forntiden likbetydande med stat),
som bestod af 30 kommuner, förbundna genom språk,
sed, författning och delvis genom gudstjänst (på
Albanberget och Aventinus). - Efter all sannolikhet
idkade Rom under konungatiden en för sina förhållanden
ganska vidsträckt handel; redan det nära förhållande,
hvari staden stod till de kommersiellt begåfvade
etruskerna, gör detta troligt. Genom en åtminstone
indirekt handelsberöring utöfvade grekerna ett
visst inflytande på Roms kultur och gudalära. Från
grekerna i södra Italien lånade Rom sitt alfabet,
flera gudar, orakelspråk (se Sibylla) samt mynt-
och viktsystem. Ännu större var dock inflytandet af
etruskerna, hvilka troligen själfva från östra delen
af Medelhafvet hade lånat mycket af både grekerna
och österländska folk. Roms befolkning idkade dock
från äldsta tider framför allt jordbruk; folket var
arbetsamt, krigiskt och sparsamt. Som bytesmedel
tjänade dels kreatur, dels omyntad koppar (æs rude);
mynt skall ej ha präglats förr än 450 f. Kr. eller,
enligt andra, först hundra år senare. Folket var
religiöst med benägenhet för allt slags öfvertro och
vidskepelse: onda och goda makter, semones, härskade
i allt; malarian hade sin gudom liksom hälsan,
sädesrosten liksom den yppiga trädgården. Gudarnas
vilja, åtminstone i dunkelt tal, kunde människan få
veta genom vissa tecken. Deras ynnest vanns genom
offer: för en gåfva måste gudarna ge en annan. Men
romarna voro i religiöst hänseende individualister. Af
prästvälde fanns ej ett spår hos dem: prästen var
tvärtom statens tjänare, och t. o. m. pontifices
hade makt endast så vida, som deras utlåtande
inhämtades vid
vissa tillfällen. Makten äfven i religiöst
hänseende låg hos världsliga korporationer,
t. ex. Quindecemviri sacris faciundis (se vidare
nedan G. Statsreligionen). Sundt praktiskt förstånd
och sinne för samhällets kraf voro romarfolkets
arfvedel.

II. Rom republik (509-31 f. Kr.; se vidstående
karta och kartan 2 till art. Italien). Grannfolkens
kufvande. Klass- och författningsstrider
(509-339
f. Kr.). Sedan Tarquinius störtats, öfverlämnades
regeringen åt två för ett år valda consules (urspr,
prætores), valda bland patricierna. De förste
voro Lucius Junius Brutus och Lucius Tarquinius
Collatinus
. Konsulerna valdes af hären (på Comitia
centuriata
) samt hade kungligt imperium (se d. o. 1)
och rätt att anställa auspicier (se d. o.). Sin
värdighet fingo de formellt af kuriatkomitierna
och slutlig bekräftelse af senaten. Genom Publius
Valerius (Publicolas)
lagar stadgades
redan på republikens första tid, att ingen utan
centuriatkomitiernas uppdrag kunde utöfva högsta
makten och att man i fråga om döds- och svåra
kroppsstraff samt om höga böter kunde vädja från
konsulerna till hären. Under fristatens äldre tider
fördes ständiga krig med Roms grannar, latiner,
æquer och volsker. Enligt sagan skola romarna efter
konungarnas fördrifvande ha råkat i strid med de
latinska städerna, som måhända ännu voro monarkier
under reges (konungar) eller dictatores. Romarna
segrade i slaget vid Regillus (499 eller 496), och
493 förnyades förbundet, som 486 äfven utsträcktes
till hernikerna. Æquer och volsker synas vid denna
tid ha gjort en framstöt mot Latium. Sagan berättar,
hur den landsflyktige Cnejus Marcius Coriolanus
i spetsen för volskerna bragte Rom i yttersta
fara. Kriget mot de nämnda folken synes ha haft ringa
omfång och obetydliga följder. Ar 485 segrade Rom
öfver volskerna, 484 öfver æquerna. Ännu 458 skall
diktatorn Lucius Quinctius Cincinnatus ha besegrat
det senare folket och därmed räddat en romersk,
af fiender omringad här. På denna tid synes Rom ha
haft en tills vidare obestridd hegemoni i Latium. I
ett handelsfördrag med Kartago (509) förplikta sig
kartagerna att ej angripa Roms bundsförvanter -
sålunda existerade ett latinskt förbund -, och från
493 ha vi en förteckning på 30 latinska städer,
som voro medlemmar af förbundet, öfver volskerna
vanns en seger 446. Mot æquerna fördes åter krig
sedan 432. I detta vann Aulus Postumius en lysande
seger. Segrar förmälas ock 418 och 414. Anxur (det
nuvarande Terracina) eröfrades 406. Äfven mot Etrurien
vände Rom sina vapen. Städerna Veji och Fidenæ voro
de närmaste fienderna; det förra tillfogade Rom det
svåra nederlaget vid Cremera 477, då 306 medlemmar af
klanen Fabius skola ha stupat efter ett hjältemodigt
försvar. Ännu på Augustus’ tid förvarades i Juppiter
Feretrius’ tempel de spolia opima, som Aulus Cornelius
Cossus (omkr. 426) skall ha tagit från anföraren för
Fidenæs här. Efter ett 11-årigt krig eröfrades Veji
år 396 af Marcus Furius Camillus; under detta krig
infördes seden att betala krigsfolket sold. Genom
denna seger kunde romarna framflytta sitt välde i
Etrurien ända till trakten af Viterbo. 395 utbröt
ett krig med faliskerna. Mot æquerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:27:25 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free