Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runor. 1. bokstafsskrift - Runor. 2. Namn på finska kväden. Se Kalevala, sp. 603 - Runrad. Se Runor - Runristning. Se Runor - Runsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller genom andra fristående runor eller
tecken. Stundom räknades t till Hagals ätt, som
då fick sex runor liksom Frejs, och tredje ätten
blott fyra, ibland delades runraden i flera än
tre afdelningar. Lönnskrift åstadkommes också
genom att rista den runa, som i runraden står
framför den åsyftade, t. ex. på Rökstenen: airfb
för sakum "sägom!" eller genom att omkasta runornas
ordningsföljd, t. ex. s i u t a s i r i n för suain risti på
1 10 2 9 3 8 4 6 7 5
Skalmstadstenen, Uppland, eller genom bruk af helt afvikande
tecken. Många inskrifter ha ännu icke kunnat
tydas på grund af lönnskriftens hemlighetsfulla
art. Hemlighetsfullt är också runornas magiska
bruk, deras användning till trolldom, hvarom
åtskilliga uppgifter finnas i fornlitteraturen,
liksom också flera inskrifter uppenbarligen
innehålla exempel därpå. Därvid ristades runor,
som utgjorde begynnelseljud i namnen på de olyckor,
man ville tillfoga eller skydda sig för, eller
på den gudamakt, hvars hjälp man påkallade, och
trolldomens verkan förhöjdes genom att rista en
runa flera gånger, mångfaldiga dess bistafvar
eller framhålla den genom storlek; möjligen
har också antalet använda runor haft betydelse
vid besvärjelsen. I Sigrdrifumal af Sämunds Edda
uppräknas följande slag af magiska runor: segerrunor
i strid, ölrunor mot gift i dryck, hjälprunor vid
förlossning, bränningsrunor i sjönöd, grenrunor
som läkedom, målrunor vid rättegång, tankerunor för
klokhet. Mycket af runornas magiska bruk skall väl
alltid förbli oss obekant. Från runornas bruk till
trolldom härrör kanske ordet runa, då detta i gotiskan
betyder "hemlighet". Om runornas bruk i kalendern se
Runstaf. – Runinskrifternas af bildning och tolkning
ha redan i äldre tid varit föremål för särskildt
de skandinaviske lärdes uppmärksamhet. J. Bure
i Sverige och O. Worm i Danmark återupplifvade
i början af 1600-talet studiet af runorna och
intresserade sina regeringar för inskrifternas
skydd och utforskning. I Sverige undersöktes och
afbildades särskildt efter antikvitetskollegiets
inrättande 1667 på 1670-80-talen af Hadorph,
Peringskiöld m. fl. samtliga kända runinskrifter, men
utgifningen hindrades af den stora ofreden och skedde
först 1750 genom J. Göransson i det stora arbetet
"Bautil", hvilket innehåller 1,173 för sin tid goda
afbildningar af runinskrifter. J. G. Liljegren gaf
i "Runlära" (1832) en förträfflig öfversikt af den
tidens runkunskap och samlade i "Runurkunder" (1833) i
translitteration alla då kända nordiska och engelska
runinskrifter. På bekostnad af Vitt. hist. och
ant. akad. ha runforskningar bedrifvits under
1800-talet, och som resultat af dessa offentliggjorde
R. Dybeck "Svenska runurkunder" (1855-59) och
"Sverikes runurkunder" (1860-76); i handskrift
finnas undersökningar af P. A. Säve, N. G. Djurklou,
O. Hermelin och K. F. Nordenskjöld. Som förberedelse
till ett alla svenska inskrifter omfattande
runverk ha undersökningar och afbildningar
utförts af S. Söderberg, S. Boije af Gennäs,
E. Brate och O. v. Friesen, och däraf utkom "Ölands
runinskrifter", af S. Söderberg och E. Brate (1900-06)
och "Östergötlands runinskrifter" (h. 1, 1911, h. 2,
1916) af E. Brate. Dalska runinskrifter från nyare
tid behandlas af J. Boëthius, L. Levander
och A. Noreen i "Fornvännen" 1906 o. 1910 samt af
S. Erixon i "Fataburen" 1915. I Danmark utgafs 1864
af P. G. Thorsen "De danske runemindesmærker"
(I), hvilket länge förberedts, men visade sig
bristfälligt och icke blef fortsatt. De äldre
runinskrifternas afbildning och tolkning åsyftade
G. Stephens, "The Old-northern runic monuments
of Scandinavia and England" (I-III, 1866-84;
IV utg. af S. Söderberg 1901), hvilket verk
dock äfven upptog många yngre runinskrifter, men
författarens brist på språkvetenskaplig metod gjorde,
att blott afbildningarna blefvo af betydelse. De
danska inskrifter med yngre runor, som ännu äro
i behåll, ha mönstergillt undersökts och tolkats
af L. F. Wimmer, "De danske runemindesmærker"
(I-IV, 1895-1908; handupplaga af Lis Jacobsen
1914). I Norge utkom 1891-1903 S. Bugge, "Norges
indskrifter med de ældre runer" (I) och ett
par häften om yngre runinskrifter 1902 och 1906;
afslutningen af de äldre och behandlingen af de
yngre runinskrifterna förberedas af M. Olsen, som
redan offentliggjort ett stort antal skarpsinniga
undersökningar och tolkningar. Runinskrifterna på
ön Man äro först utgifna af P. A. Munch, 1850,
nu samlade hos P. M. C. Kermode, "Manx crosses"
(1907), och E. Brate (i "Fornvännen", s. å.) samt
äfven behandlade af S. Bugge (i "Aarböger
för nordisk oldkyndighed", 1899) och M. Olsen i
Videnskabsselskabets i Kristiania "Forhandlinger",
1909, n:r 1. Islands runinskrifter afhandlade
K. Kålund i "Aarböger för nordisk oldkyndighed" (1882,
s. 91). De tyska runinskrifterna äro behandlade i
R. Hennings "Die deutschen runendenkmäler" (1889,
anmäld af E. Brate i "Sv. fornm. för:s tidskr." VII,
1890), och L. F. Wimmers "De tyske runemindesmærker"
(i "Aarböger för nordisk oldkyndighed", 1894). Andra
användningar af runor behandla P. G. Thorsen, "Om
runernes brug til skrift udenfor det monumentale"
(1877), B. M. Olsen, "Runerne i den oldislandske
literatur" (1883), och F. Jónsson, "Runerne i den
norsk-islandske digtning" (i "Aarböger för nordisk
oldkyndighed", 1910). –
2. Namn på finska kväden. Se Kalevala, sp. 603.
1. B-e.
Runrad. Se Runor.
Runristning. Se Runor.
Runsa, fideikommiss i Eds socken, Stockholms län,
vid den långsträckta Mälarfjärden Skarfven,
utgör med underlydande gårdar 9 1/4 mtl med en egovidd
af 1,144 har och ett taxeringsvärde af 288,000
kr. Hufvudbyggnaden, från midten af 1600-talet,
möjligen uppförd af Ebba Brahe som änka, består af
ett nästan kubiskt midtparti i två
Runsa, slottet sedt från gårdssidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
