Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rågö - Råhangarblock, sjöv. Se Kardel 2 - Råhud - Råhudskolf, tekn. Se Råhud - Råhult (se Hult 2) - Råhus, socken. Se Raus - Råkan, zool. Se Korpsläktet, sp. 1067 - Rå karbolsyra, kem., farm. Se Fenol - Råkoppar, metall. Se Koppar, sp. 975 - Råkresol, kem., farm. Se Kresol - Rålamb, adlig ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Rähangarblock-Rålamb
22
1907, sid. 175 ff.). - Jfr Estsven-s k a r.
G. D-ll.
Råhangarblock, sjöv. Se K ar de l 2.
Råhud, tekn., half beredd, från hårbeklädnad
och öfverhud befriad hud, som utspänts
och torkats. Användes till en del tekniska
lädervaror, såsom kuggar och kugghjul, packningar och
ven-tilskifvor. - Råhudskolfvar äro cylindriska block,
som framställas genom hoplimning och hop-pressning af
råhudsskifvor och utgöra bl. a. ämnen för tillverkning
af kugghjul. G. H-r.
Råhudskolf, tekn. Se Råhud.
Råhult (se Hult 2), skpsb., kallas på träfartyg
plankgången midt för öfre däckets vaterbord eller
öfversta bordläggningsgången närmast under skarndäcket
(se Z i fig. till art. Bordläggning, sp. 1155).
J. G. B.*
Råhus, socken. Se R a u s.
Råkan, zool. Se Korpsläkt et, sp. 1067.
Rå karbolsyra, kem., farm. Se Fenol.
Råkoppar, metall. Se Koppar, sp. 975.
Råkresöl, kem. farm. Se K r e s o 1.
Rålamb, adlig ätt, hvars förste kände medlem anses
vara häradshöfdingen i Gästrikland Peder R. (d. efter
1458), som i sitt sigill förde ett rålamm. En medlem
af ätten, Anders Sigfridsson, som adlades 1541,
och hans söner upptogo namnet. Hans sonson K l a
s R. (se R. 4) blef 1674 friherre och är stamfader
för friherrliga ätten R. Adliga ätten R. utgick på
svärdssidan 1719. Släkten R. har förvärfvat sig ett
namn genom sina litterära intressen.
1. Anders Sigfrids s ön R., krigare, d. 1583,
omtalas under Gustaf I:s sista år som fogde
(1556, 1557) och sedan såsom en af ståthållarna
på Stockholms slott. Redan i början af Erik XIV:s
regering förordnades han att beställa om allt, som
hörde till arkliet, d. v. s. vapenförrådet, och erhöll
titeln öfverste arkli-mästare. Dessutom tjänstgjorde
han mycket i fält. Han var en af anförarna för
det krigsfolk, som 1563 skickades till Finland och
bemäktigade sig Åbo slott och hertig Johan, sändes
1564 att understödja Åke Bengtsson Färlas infall
i Bleking, förordnades 1565 till biträde åt hertig
Karl vid angreppet mot Varberg, användes i början
af 1566 vid belägringen af Bohus, fick liksom Nils
Boje skulden för dennes misslyckande och hotades,
liksom Boje, med en skymflig "triumf". Han erhöll
emellertid tillgift, anställdes senare s. å. som
arklimästare hos hertig Magnus af Sachsen, var 1567
med vid infallet’ i Norge och angreppet mot Akershus
och sårades 1568 vid ett anfall på Ängelholm. Under
hertigarnas uppror höll han i det längsta fast vid
konungens sak, men öfvergaf slutligen denne och förde
29 sept. 1568 hertigarnas trupper genom Söderport
in i Stockholm. Strax därefter var han nära att
dödas af Eriks drabanter. Äfven efter Johan III :s
tronbestigning blef R. flitigt använd. Han omnämnes
någon tid som kammarråd (så 1574) och tjänstgjorde
ända till sin död som öfverste arklimästare eller
öfverste tygmästare, hvilken titel nu uppträder. Om
förtroende vittnar äfven, att han 1576 sändes till
örbyhus att förfara om Erik XIV:s lägenheter. R:s
son Lars R., som i likhet med brodern Sigfrid R. 1577
var inskrifven vid universitetet i
Greifswald, slöt sig till Sigismund i dennes strid med
hertig Karl och försvarade 1599 jämte Johan Sparre och
Kristofer Gyllengrip Kalmar mot hertigen, hvarför han
jämte nämnda herrar afrättades 16 maj 1599. Sigfrid
afgick 1591 som legat till tatarerna på Krim.
2. Broder Andersson R., den föregåendes son,
ämbetsman, f. 1568 på Bro sätesgård i Uppland, d. 3
juni 1647 på Bro, användes redan under Karl IX :s
första regeringsår. 1613 utnämnd till kammarråd,
fick
han jämte A. Oxenstierna och J. Skytte s. å. uppdrag
att anskaffa krigsfolk, vaka öfver handelsordningen,
sörja för flottans förseende med förnödenheter
o. s. v. 1614 kallade konungen honom till Finland för
kammar-ärendens behandling. Sedermera var han en af
de verksammaste att anskaffa penningar till Älfsborgs
lösen. 1624 fick R. Västmanlands höfdingedöme, som
han innehade till 1627, då han kallades till assessor
och vice ordförande i Svea hofrätt. 1630 utnämndes
han till president i Åbo hofrätt. 1631 förordnades
han till bisittare i den domstol, som skulle döma i
ärekränkningsmålet mellan Rhengrefven Otto Ludvig
och prins Kristian i Danmark. Denna rättegång var
knappast slutad, då konungens befallning anlände,
att R., för sonens förseelse (se R. 3), skulle
mista sina ämbeten och hans förläningar indragas,
en befallning, som rådet förgäfves sökte förmå
konungen att ändra. Först efter Gustaf Adolfs död,
sedan Axel Oxenstierna varmt lagt sig ut för honom,
fick R. åter ett ämbete, då han 1634 utnämndes till
landshöfding i Åbo. Han nedlade sin tjänst 1637.
3. Erik Brorsson R., den föregåendes son,
d. 16 maj 1635 i Paris, blef vida bekant
genom den stränga bestraffning Gustaf Adolf lät
honom och hans fader undergå. Efter att ha åtnjutit
en omsorgsfull uppfostran hemma och i Paris
under den berömde orientalisten Hambraeus’ ledning,
anställdes han ännu helt ung som kam-marjunkare i
den bildningsälskande konungens hof. Med drottning
Maria Eleonora kom han 1631 ut till konungen
i Tyskland. Vid en kunglig fest 18 nov. s. å.,
då åtskilliga furstar och herrar med konungen sutto
till bords, befallde denne R., enär ingen af de
vanlige hofjunkarna var tillstädes, att förrätta
dessas tjänst. R. hade emellertid nyss förut illa
skadat sig i handen och såg sig till följd
däraf ur stånd att verkställa befallningen. Han
skyndade i stället, utan att säga något, ut för att
hämta ett annat biträde, hvilket beteende konungen
missuppfattade som en afsiktlig olydnad. Gustaf Adolfs
uppbrusande harm riktade sig mot fadern (se R. 2),
då sonen genom flykten undandrog sig straff. Axel
Oxenstierna, som satte stort värde på R., beklagade
djupt händelsen och lät honom efter konungens död
komma till sig i Tyskland, där han vistades 1634.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
