- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
77-78

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Boström, "Grundlinier till den philosophiska statsläran"
(2:a uppl. 1862), "Satser om lag och lagstiftning"
(2:a uppl. 1871) och "Grundlinier till den
filosofiska civilrätten" (1872).

2. Jur. a) Rätt i betydelsen af rättsordning
l. s. k. objektiv rätt betecknar inbegreppet af de
regler i mänskligt handlande, som äro af beskaffenhet
att kunna kännetecknas som rättsregler. Hvad som
karakteriserar rättsregeln till skillnad från andra
regler i mänskligt handlande, beroende på blott
nyttighetssynpunkter eller etiska värderingar hos
individerna, är emellertid icke så klart. Allmänt
antages, att det för rättsregeln utmärkande är,
att den för sin tillvaro är beroende af ett utifrån
härstammande samhälleligt tvång. Därmed är dock
icke sagdt, att ens i flertalet fall ett handlande i
öfverensstämmelse med regeln verkligen framkallas af
tanken på detta yttre tvång. Därmed är blott utsagdt
att, om detta yttre tvång bortfölle, skulle regeln i
fråga i längden icke kunna upprätthållas i mänskligt
handlande. Ännu mindre betyder det, att regeln skulle
i hvarje fall kunna med yttre tvång genomföras emot
den, som icke vill följa densamma (eller, som man ofta
uttryckt saken, att "rätten är uttvingbar"). Icke
heller betyder det, att ett sådant yttre tvång i
hvarje eller kanske ens flertalet fall drabbar den,
som åsidosätter regeln. Det, som erfordras, är endast,
att föreställningen om det yttre obehag, som mer eller
mindre regelmässigt följer regelns åsidosättande i
spåren, är tillräcklig för att garantera, att regeln
i det stora flertalet fall blir genomförd. Äfven i
denna betydelse är dock regelns egenskap af rättsregel
stundom svagt utbildad, t. ex. inom folkrättens
område. Men vidare är det otvifvelaktigt, att äfven
en stor del af den s. k. sedens regler uppbäres
icke så mycket af etiska värderingar som af hänsyn
till ett yttre tvång, nämligen det yttre obehag från
omgifningens sida, som är förenadt med dessa reglers
åsidosättande. För att särskilja rättsreglerna
från dylika regler har man ofta tillgripit det
kännetecknet, att rättens regler hvila på ett
statligt eller i allt fall ett organiseradt yttre
tvång. Därvid lämnar man emellertid ur räkningen
de primitiva rättstillstånd, vid hvilka det yttre
tvånget väsentligen har karaktären af den enskildes
själfhämnd, och i viss mån äfven rättsbildningarna
inom folkrättens område. Men därjämte rör man sig
vid denna förklaring i en logisk cirkel, ity att
ett statligt eller organiseradt tvång dock icke kan
tänkas utan förhandenvaron af vissa rättsregler. Ett
fullföljande af dessa tankeriktningar leder till att
i stället tillägga den omständigheten betydelse,
huruvida reaktionen från omgifningens sida är
af öfvervägande passiv, ogillande natur eller
innefattar ett aktivt ingripande till skydd
för kränkta intressen. Det yttre ingripande,
som följer rättsregelns tillvaro i spåren,
resp. föreställningen om detta ingripande, kallar
man rättsregelns sanktion. I ett mera utveckladt
rättstillstånd förutsätter detta ingripande, frånsedt
vissa undantagsfall såsom nödvärn, själfhjälp,
regelmässigt medverkan från samhällsmyndighetarnas
sida, oftast i form af genom vissa rättsregler
uppställda förpliktelser för vissa samhällsorgan,
att under vissa förutsättningar företaga bestämda
åtgärder. Man betecknar dylika rättsregler som sekundära
rättsregler, hvarmed man då förstår rättsregler,
som garantera andra rättsreglers tillvaro. I motsats
härtill kallas de regler, som icke fullgöra en dylik
funktion, utan blott äro garanterade af andra dylika,
primära rättsregler. Primär är t. ex. regeln, att
man icke får obehörigen öppna annans bref, sekundär
den regeln, att den, som så gör, skall underkastas
visst straff. Sanktionerna kunna vara af olika
innebörd. De kunna sålunda afse försök att framtvinga
ett fullgörande af den genom den primära regeln
uppställda rättsplikten resp. återställande af det
tillstånd, som bestått före regelns brytande; vidare
utgifvande af skadestånd till bäraren af det rättsligt
skyddade intresse, som genom regelns brytande blifvit
kränkt, samt slutligen straff; eventuellt flera af
dessa påföljder i förening. I detta sammanhang bör
emellertid framhållas, att rättsordningen understundom
kan regelmässigt framtvinga eller undertrycka vissa
handlingar äfven utan att tillgripa sanktioner. Detta
nämligen, då fråga är om att framtvinga eller
undertrycka vissa rättshandlingar. Om man vill
framtvinga regeln, att kyrklig vigsel skall användas
af alla dem, som önska ingå äktenskap, behöfver man
t. ex. icke nödvändigt uppställa straff för dem, som
sammanlefva som äkta makar utan att påkalla dylik. Det
kan vara tillräckligt, att sådan vigsel uppställes
som den enda formen för ingående af ett rättsligen
giltigt äktenskap samt att de rättsverkningar, som
innefattas däruti, framstå som så värdefulla, att
det stora flertalet redan af denna grund underkastar
sig denna. På liknande sätt förhåller det sig,
om man vill undertrycka vissa rättshandlingar,
t. ex. förhindra, att aktiebolag mottaga egna aktier
som pant. Det är då icke nödvändigt att inskrida med
sanktioner, t. ex. ett straff mot dem, som i strid
med en dylik regel ingå dylika aftal. Det räcker med
att frånkänna dylika pantsättningar rättslig verkan. –
Som rättsordningens funktion uppställes sedan gammalt
att skapa förutsättningar för en fredlig sammanlefnad
mellan människor trots den stridighet i intressen, som
alltid med nödvändighet är för handen i människornas
värld och som till en mycket väsentlig del beror på,
att medlen för mänsklig behofstillfredsställelse
alltid äro begränsade, medan möjligheten af
behofstillfredsställelse, med hänsyn till icke blott
det ökade tillfredsställandet af redan förefintliga
behof, utan äfven det ständiga uppdykandet af nya
sådana, är till sitt väsen obegränsad. Denna funktion
uppbär rättsordningen företrädesvis genom att uppdraga
gränser för människornas verksamhetsområden medelst
uppställande af regler, som gå ut på undertryckande
af vissa handlingar, s. k. negativa rättsregler,
och hvarigenom samtidigt garanteras de enskilde
vissa skyddade verksamhetsområden. Men det är lätt
att inse, att rätten i sin historiska utveckling
icke begränsar sig till denna funktion. Vid sidan
af denna står redan tidigt äfven en annan, nämligen
den att genom organisation förhöja det mänskliga
arbetets resultat. Denna funktion fullgör den
företrädesvis genom att uppställa vissa regler,
som gå ut på framtvingandet af vissa handlingar,
s. k. positiva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:01:33 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free