Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättegångsfullmakt - Rättegångsfullmäktig - Rättegångskostnad - Rättegångsmissbruk - Rättegångs- och utsökningsstatistiken. Se Rättegångsstatistik - Rättegångsombud. Se Rättegångsfullmäktig - Rättens ombudsman - Rättens regel. Se Lifvets regel - Rättfärdiggörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rättegångsfullmäktig-Rättfärdiggörelsen
84
maktsgifvarens alla rättegångar, vid hvilken domstol
det vara må. Likaledes behöfver en rättegångsfullmakt
ej vara ställd till viss angifven person ; den kan
också vara ställd till innehafvaren. Och slutligen
behöfver fullmaktsgifvaren icke i fullmakten
uttryckligen förklara, att han godkänner, hvad
fullmäktigen åtgör (den s. k. clausula rati). Den
kanske vanligaste fullmakten, som ej innehåller
annat än orden: "rättegångsfullmakt in blanco för
innehafvaren", uppfyller icke ett enda af det
sist citerade lagrummets anspråk på fullmaktens
specialisering. - En laga rättegångsfullmakt skall,
som redan antydts, ge fullmäktigen befogenhet att
öfver hufvud företräda parten. Dock ges det vissa
handlingar, som fullmäktigen icke eger företaga,
med mindre fullmakten ger uttryckligen lof
därtill, nämligen att sätta annan i sitt ställe,
att förlika saken och att fullfölja saken i högre
rätt; se närmare kap. 15 § 7 rättegångsbalken.
E. K.
Rättegångsfullmäktig, jur. Man har att
skilja mellan två klasser ställföreträdare:
legala ställföreträdare och fullmäktige. De
förre grunda sin ställföreträdande befogenhet
på lagens bud eller myndighets förordnande, de
senare på en viljeförklaring af den, som skall
företrädas. Denna distinktion har tillämpning jämväl
på ställföreträdande i rättegång. Rättegångsfullmäktig
är alltså den, som grundar sin behörighet att
i rättegång företräda annan på ett af denne
gifvet bemyndigande, på en rättegångsfullmakt af
hufvudmannen. Enligt svensk rätt är part, som för
öfrigt har nödiga kvalifikationer därför, berättigad
att själf, i egen person, utföra sin talan i rättegång;
det består ej något sakförartvång. Å andra sidan är
part berättigad att låta sig företrädas af fullmäktig,
med undantag blott för mål rörande brott, för hvilka
efter lag straffarbete kan följa; i sådana brottmål
skall den tilltalade själf svara. Jfr kap. 15 § l
rättegångsbalken. Vid valet af fullmäktig är part ej
pliktig att hålla sig till medlemmar af någon viss
kår; det består ej sakförarmonopol. Det har i vår
äldre rätt ej saknats ansatser till inrättande af ett
verkligt sakförarstånd. Den viktigaste författningen i
sådant hänseende är k. br. 27 maj 1801, som åsyftade
att binda rättigheten att advocera vid fullgjorda
akademiska specimina. Och redan i 1734 års lag
framträda tendenser i sådan riktning. Enligt 15 kap.
2 § rättegångsbalken (i den lydelse, som lagrummet
allt fortfarande har) bör icke någon allmänneligen
brukas till fullmäktig, som af rätten, där saken
drifves, ej är godkänd och lof därtill fått. Det
göres sålunda skillnad emellan advokater i egentlig
mening, d. v. s. sådana, som yrkesmässigt bedrifva
sakförarverksamhet, och personer, som endast
tillfälligtvis uppträda som ombud. Emellertid
innehåller det nyss citerade lagrummet andra
bestämmelser, som helt och hållet ha neutraliserat
verkan af den anförda föreskriften. Visserligen
uppställer lagen för fullmäktigskap i rättegång
fordran på vissa allmänna kvalifikationer, men dessa
äro af så sväfvande natur, att de medge en synnerligen
liberal tolkning. Och en sådan har också till afsevärd
skada för rättskipningen kommit dem till del. Se för
öfrigt Rättegångsfullmakt. E. K.
Rättegångskostnad, jur. Part, som i rättegång får
sin talan bifallen, har anspråk på, att motparten
ersätter honom den kostnad, som rättegången
förorsakat honom. Om grunden härtill ha olika
teorier uppställts. Den teori, som numera torde
vara allmännast omfattad och som också torde
vara den rätta, går ut därpå, att vinnande parts
anspråk på rättegångskostnadsersättning är af rent
processuell natur och utan vidare framgår däraf,
att parten vunnit. Part, som vinner i rättegång,
skulle icke erhålla det fulla rättsskydd, som det
är rättegångens uppgift att lämna, om han ej finge
sina rättegångskostnader ersatta. I svensk rätt äro
bestämmelser om rättegångskostnad gifna i kap. 21
rättegångsbalken. Principen är angifven i § 3:
Den saken tappar, gälde sin vederpart det allt
åter, som han trängd varit därå kosta. Emellertid
har lagstiftningen af billighetsskäl medgett en
del undantag från denna princip. Det viktigaste af
dessa undantag innefattas i regeln, att, om någon
sak finnes ha varit så mörk och tvifvelaktig,
att man till rättegång skälig orsak haft, hvardera
parten skall vidkännas sin kostnad. Med stöd
af detta stadgande ha domstolarna öfver hufvud
ådagalagt stor eftergifvenhet vid tillämpningen af
grundsatsen om tappande parts skyldighet att ersätta
den vinnandes rättegångskostnad, ett förhållande,
mot hvilket ofta anmärkningar framställts.
E. K.
Rättegångsmissbruk, jur., föreligger, då någon emot
klara skäl och bättre vett af arghet drager någon för
rätta, likasom ock, då någon i högre rätt ohemult
klagar öfver lägre rätts utslag. Sådant missbruk
af rättegång är belagdt med böter. Jfr kap. 29
rättegångsbalken. E. K.
Rättegångs- och utsökningsstatistiken. Se
Rättsstatistik.
Rättegångsombud. Se Rättegångsfullmäktig.
Rättens ombudsman. I hvarje konkurs utser rätten
eller domaren en "ärlig och förståndig" man att
i konkurssaken vara rättens ombudsman. Därtill
får ej utses rättens ordförande eller i stad
annan ledamot af rätten; jfr § 41 konkurslagen 18
sept. 1862. Honom åligger att ha tillsyn öfver
gode männens och sysslomännens förvaltning af
konkursboets tillgångar, att föra ordet vid de
borgenärssammanträden utom rätten, vid hvilka
han är tillstädes, att hos rätten eller domaren
anmäla de frågor, hvilka uppstå af konkurssaken och
påkalla rättens pröfning, och att i öfrigt vidtaga
de åtgärder och beslut, hvilka enligt särskilda
stadganden i konkurslagen ankomma på rättens
ombudsman. Bland dessa särskilda åligganden märkes
den befattning med uppgörandet af utdelningsförslag,
som ankommer på rättens ombudsman. Arfvode
till rättens ombudsman föreslås af borgenärerna
och bestämmes af rätten; § 67 konkurslagen.
E. K.
Rättens regel. Se Lifvets regel.
Rättfärdiggörelsen (lat. justificatio), teol., är
ett ursprungligen af Paulus prägladt uttryck för den
centrala, för hela det kristna lifvet grundläggande
nådesakt, hvarigenom Gud på grund af Kristi försoning
trots människans synd återupprättar hennes genom denna
brutna barnaskapsförhållande till sig. Till sin rent
religiösa innebörd sammanfaller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
