- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
103-104

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättslöshet - Rättsmedel - Rättsmedicin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

103

Rättsmedel-Rättsmedicin

104

äfven om de hos somliga folk redan tidigt faktiskt
behandlades med större eller mindre mildhet. -
Vidare förekommer icke blott i äldre, utan äfven i
senare rätt, att - vanligen till följd af begångna
förbrytelser - en rättslöshet inträder för personer,
som förut varit erkända som rättssubjekt. En nästan
fullständig sådan rättslöshet innebar hos romarna
Capitis deminutio maxima (se d. o.), hos germanerna
(åtminstone enligt den äldre rätten) dens ställning,
som blifvit förklarad fridlös (se Frid). Och äfven
hos folk med i öfrigt långt framskriden kultur finner
man personer af lagen försättas i ett tillstånd,
som mycket närmar sig fullständig rättslöshet, så
t. ex. i den franska rätten den först på senare tider
afskaffade mört civile (se Borgerlig död). - I folkens
rätt förekommer dessutom i allmänhet en relativ
rättslöshet (en rättsminskning), som inträder på vissa
grunder, särskildt som påföljd för vissa brott. En
sådan rättsminskning, som rent af har den tekniska
benämningen rättslöshet, finner man i medeltidens
tyska rätt. Så betraktas enligt Sachsenspiegel som
rechtelös den, som drifver ett vanhederligt yrke, den,
som blifvit ofverbevisad om groft brott, såsom stöld
och röfveri, och den, som är oäkta född. Den, som var
i denna mening rättslös, var ej vitt-nesför, kunde
ej själf föra sin talan inför rätta, ej fria sig med
ed samt ej vara eller ha förmyndare. Äfven i svensk
rätt förekomma dylika lägre grader af rättslöshet,
ehuru denna benämning där ej användes. Så stadga våra
äldre lagar, att den, som blifvit tillvunnen till
brott af vissa slag (t. ex. att ha flyttat råmärke in
på grannens egor), skall aldrig vara ])ingxsbceri,
vitnisbceri eller e^sbceri. En rättsminskning af
samma art är ärelöshet, som omtalas åtminstone redan
i förra hälften af 1500-talet och ännu i 1734 års lag
stadgas för åtskilliga slag af brott. Väsentligen till
samma kategori hör äfven förlust af medborgerligt
förtroende, som i nu gällande strafflag af 1864
stadgas som påföljd för brott af vissa slag. I-
L.* Rättsmedel (lat. remedia juris), jur., betyder
i och för sig ej annat än medel att komma till sin
rätt; som en teknisk processrättslig term har ordet
en långt mer begränsad innebörd och betyder de af
rättegångslagen anvisade medlen att få domstols beslut
underkastade ny domstolspröfning samt, eventuellt,
upphäfda eller ändrade. Man indelar rättsmedlen i
ordinära och extraordinära. De förra äro sådana,
som i vanliga fall få anlitas, hvilkas användande
således ej är beroende af betingelser, som icke
regelmässigt föreligga ; deras ändamål är att hindra
beslutet från att utveckla sin fulla verkan, från
att vinna rättskraft. De extraordinära rättsmedlen få
endast undantagsvis, under vissa strängt begränsade
förutsättningar, användas; de bereda tillfälle till
att få beslut, som redan betraktas som definitiva,
underkastade ny pröfning. En annan indelning af
rättsmedlen är den i devolutiva och i c k e-d e v
o l u t i v a. De förra göra målet anhängigt vid
en annan, högre domstol än den, som redan dömt;
de senare medföra målets återupptagande vid samma
domstol, som redan haft befattning med detsamma. I
svensk rätt finnas följande ordinära rättsmedel:
återvinning, vad, reVisionsansök-ning och besvär. De
äro alla utom återvinning

devolutiva. Återvinning intar jämväl i öfrigt
en särskild ställning bland de ordinära
rättsmedlen; detta rättsmedel har ett mycket
begränsadt användningsområde, det står nämligen
endast en tre d-s k o v i s dömd svarande till
buds. Extraordinära rättsmedel äro resning och
återbry tände af dom, som vunnit laga kraft. Dessutom
kan man till denna sistnämnda kategori hänföra
nullitetsbesvär; de exceptionella förutsättningar,
under hvilka detta rättsmedel får komma till
användning, förläna det en extraordinär karaktär.
E. K. Rättsmedicin, förr Medicinallagfaren-het,
Medicinsk lagfarenhet, Foren-sisk medicin
(lat. medierna forefnsis eller legälis), kallas
den gren af läkarvetenskapen, som afhandlar
denna vetenskaps användning för att klargöra
tvistiga rättsfrågor. Ehuru både lagstiftning och
rättskipning redan tidigt hade måst taga hänsyn
till medicinska spörsmål och läror (t. ex. Moses
lag, Justinianus’ lagsamling m. fl.), var det
först genom rättegångsväsendets utveckling uti
Italien mot slutet af medeltiden, som behof vet af
medicinskt sakkunnigas hörande småningom kom att göra
sig gällande. - Som den första medi-cinallagen i
Västerlandet har man betecknat den 17:e lagen ("De
probabili experientia medico-rum") i Rogers 1140
utgifna samling "Constitu-tiones". Dessa omarbetades
sedermera af Fredrik II, som 1221 utgaf en ny
lagsamling ("Constitu-tiones regni Siculae"), hvari
Rogers 17:e lag utgör den 34:e. Ur den italienska
rättegångsformen utvecklade sig den tyska. Det mest
betydande af den gamla germanska rättens lagverk är
Karl V:s strafflag, "Constitutio criminalis Carolina"
af 1532. Denna lagbok, som blef mönstret för de
flesta andra länders lagstiftningar, föreskref,
att vid frågor om förhemligadt hafvandeskap,
fosterfördrifning, barnamord, dråp m. m. utredning
skulle lämnas af sakkunniga läkare. I en del länder
tillsattes också i slutet af 1500-talet för detta
ändamål särskilda sådana. - Den äldsta svenska
lagstiftningen i "såramål" stadgade, att den sårade,
för att vid rättegång kunna styrka sitt käromål,
skulle låta syna såren af häradsnämnden på landet
eller en motsvarande nämnd i stad. 1701 anbefalldes
lakar-besiktning i "dråpamål", och 1734 års lag
stadgade, att sår skulle i stad synas af två gode
män, helst stadens läkare, och på landet af sådana,
"som det förstå och sedan därom vittna kunna". Först
genom Svea hofrätts bref 27 jan. 1768 och k. br. 3 maj
1770 bestämdes, att medikolegala besiktningar skulle
förrättas af sakkunniga läkare. - Redan 1575 utgaf
Ambroise Paré ett rättsmedicinskt arbete af i viss
mån sammanfattande natur, och 1597 utkom Condronchis
"Methodus testi-ficandi". Den första systematiska
handboken i rättsmedicin såg dagen 1598 och närmast
följande år med den lärde Fortunatus Fidelis’ i
Palermo berömda, af fyra delar bestående arbete "De
rela-tionibus medicorum, in quibus etc." Till detta
verk slöt sig 1621 värdigt Paul Zachias’ "Que-stiones
medicolegales". Läran om "dödande skador" grundlades
genom I. Bohns epokgörande arbete "De renuntiatione
vulnerum" af 1689. Läkarens rätt att i frågor rörande
juridisk tillräkne-lighet få lämna sitt votum vid
domstolarna förfäk-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:44 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free