- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
277-278

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sachsare - Sachse-Hofmeister [-håfmajster], Anna - Sachsen - Sachsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Münster); för dess världsliga förvaltning insattes
grefvar och markgrefvar. Den af Karl utfärdade
lex saxonum ("sachsarnas lag"; troligen 802)
bekräftade den sachsiska adelns rättigheter och
bidrog att försona den med frankerna. Efter 804 hör
man ej heller längre talas om slitningar, sachsarna
blefvo trogna mot riket och sin nya tro och kämpade
oförsonligt med sina hedniska grannar venderna och
nordmännen. Då det alltmer försvagade karolingiska
riket ej förmådde ge tillräckligt skydd, började
en rik och ansedd adlig släkt, ludolfingerna, att
taga ledningen i de permanenta gränsstriderna mot
slaverna. Dess stamfader Ludolf (d. 866) bekläddes af
konung Ludvig den tyske med markgreflig rättighet
och nämnes en gång som hertig öfver de östlige
sachsarna. Hans andre son, Otto (d. 912), utöfvade
på konung Konrads tid verklig hertiglig myndighet,
och Sachsen räknades från denna tid som ett af de
fem tyska stamhertigdömena. Vid denna tid förenades
Thüringen med Sachsen. Då med Ottos son Henrik
(se d. o., sp. 449–450) ludolfingernas ätt 919
vann tyska kronan, förblef Sachsen till en början
h. o. h. under konungens omedelbara förvaltning. Men
den sachsiska hertigvärdigheten återupprättades 960,
då Henriks son Otto I (936–973) öfverlät hertigdömet
åt grefve Herman Billung (d. 973). Till en början var
den hertigliga myndigheten inskränktare än de forne
stamhertigarnas, men Hermans ättlingar, billungarna
(se d. o.), visste att utvidga sina befogenheter och
sin själfständighet. De saliske kejsarnas sträfvanden
att häfda sin myndighet i Sachsen (kejsar Henrik
III byggde t. ex. en borg i Goslar, där han gärna
vistades) mötte motstånd från både hertigarna och
adeln; under kejsar Henrik IV var Sachsen härden
för stormannaoppositionen mot konungen (det stora
sachsarupproret 1073–75). Billungarna fullföljde
fejderna mot sina slaviska grannar; men de eröfringar,
som därunder gjordes ö. om Elbe och Saale och som
organiserades i markgrefskap, kommo ej i varaktig
politisk förbindelse med hertigdömet Sachsen. Då
ätten utslocknade, 1106, förlänades Sachsen åt Lothar
af Supplinburg
; denne, själf vorden kejsare, gaf det i
sin tur 1137 åt hertigen af Bajern, Henrik den stolte
(se Henrik, sp. 429) af huset Welf, som på mödernet
härstammade från den gamla hertigätten. Henriks son,
Henrik Lejonet (1142–80) vann genom sina eröfrings-
och omvändelsetåg mot slaverna stora områden
(bl. a. större delen af nuv. Mecklenburg) åt sitt
hertigdöme och därmed också åt den tyska kulturen. Men
den katastrof, som 1180 drabbade honom (se vidare
Henrik, sp. 430), gjorde också slut på hertigdömet
Sachsen i dess forna utsträckning. Henrik fick
behålla endast sina familjegods (se Braunschweig);
den hertigliga värdigheten i de västliga delarna af
landet (Westfalen) tillföll ärkebiskopen af Köln,
och åtskilliga furstar, som förut stått under
den sachsiske hertigens öfverhöghet, erkändes
som riksomedelbara. Den nye hertigen af Sachsen,
Bernhard (d. 1212), af huset Askanien, fick på sin
lott endast några smärre områden vid mellersta och
nedre Elbe. Detta hertigdöme (det yngre hertigdömet
Sachsen
), som f. ö. 1260 delades på två linjer,
S.-Lauenburg (se Lauenburg 1) och
S.-Wittenberg, har i Tysklands historia spelat blott
en underordnad roll. Efter långvariga strider fick
den wittenbergska linjen sin rätt att deltaga i
kejsarvalet, sin kurfurstevärdighet, bekräftad
1356. 1423, då denna linje utslocknade, förlänades
dess länder och kurfurstevärdigheten åt markgrefve
Fredrik af Meissen, af huset Wettin (se vidare
Sachsen, konungarike. Historia).

Ännu långt efter sedan det gamla Sachsen som
politisk enhet upphört, kvarlefde medvetandet om
en enhetlig sachsisk stam. Sachsare var länge
beteckning på Nord-Tysklands befolkning öfver
hufvud (däri inbegripet folket i de från slaverna
vunna områdena ö. om Elbe och Saale, fastän
kolonisterna i dessa bygder endast till ringa del
voro af sachsisk härkomst). Med "Neder-Sachsen"
(ty. Niedersachsen) betecknades länge landet
mellan Elbe och Weser, medan "Öfver-Sachsen"
(ty. Obersachsen) fick utmärka de (mestadels
utanför det gamla hertigdömet Sachsens gränser
belägna) länder, som tillhörde huset Wettin. Den
allmänna "sachsiska rätten" (Sachsenrecht), som
utbildats i motsättning till den i Syd-Tyskland
härskande frankiska, häfdade bättre och längre
än denna sin egenart gentemot den från omkr. 1500
inträngande romerska rätten. Först genom 1800-talets
lagstiftning har den h. o. h. förlorat sin giltighet.

N. H–tz.

Sachse-Hofmeister [-håfmajster], Anna, tysk
operasångerska, f. 1852 nära Wien, d. 1904 i
Berlin, debuterade 1870 i Würzburg som Valentine i
"Hugenotterna", hade 1872–82 anställning i Frankfurt
a. M., Berlin, Dresden och Leipzig och var 1882–89
primadonna vid hofoperan i Berlin. Hon blef 1878
gift med operatenoristen d:r Max Sachse. Genom
röstens fullklang, praktfullt yttre och poetiskt
behag i spelet utmärkte hon sig i synnerhet i stora
dramatiska roller, från Glucks t. o. m. Wagners.

E. F–t.

Sachsen. 1. Forntyskt land, hvars område var
högst olika under olika tider. Se Sachsare. –
2. Kurfurstendöme 1356–1806, sedermera konungarike.
Se Sachsare och art. Sachsen här nedan. –
3. Storhertigdöme. Se Sachsen-Weimar-Eisenach. –
4. Preussisk provins. Se sp. 287.

Sachsen, konungarike (se karta till art. Tyskland), är
till ytvidden den femte, till folkmängden den tredje
i ordningen bland Tyska rikets stater. Det gränsar
i s. till Böhmen, i v. till Bajern, Reuss, Weimar,
Sachsen-Altenburg och preussiska prov. S., i n. till
nämnda provins och i ö. till Schlesien. Arealen utgör
14,993 kvkm. S. är till största delen uppfylldt af
de nordtyska bergen, men öfvergår i n. vid preussiska
gränsen i den nordtyska lågslätten. Längst i s. löper
Erzgebirge med topparna Kahle berg (904 m.) och
Auersberg (1,018 m.). Nästan parallellt därmed går en
mindre vidsträckt, men tydligt utpräglad bergskedja
(das Sächsische Mittelgebirge), från Leuben till
Glauchau. Längre mot n., från Strehla till Borna,
finnes en höjdsträckning, hvars ansenligaste
spets dock ej uppnår mer än 314 m. I ö. förenas
Erzgebirge och Riesengebirge af Lausitzbergen och
det s. k. Sachsiska Schweiz, en sandstensås af 30–37
km. längd. Landets högsta berg är Fichtelberg (1,213
m., enl. annan uppgift 1,204

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:44 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free