- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
1045-1046

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schillings. 1. Karl Georg Josef S 2. Max Ernst Julius von S - Schilluk - Schiltigheim - Schimkewitsch, V. M. Se Sjimkevitj - Schimmel [s-chi'm-], Hendrik Jan - Schimmelmann. 1. Heinrich Karl S 2. Ernst Heinrich S

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

goner. På samma gång som S. där visade sig
ha fullständigt tillegnat sig mästarens stil
och teknik, röjdes drag af egenart i melodiskt,
tematiskt och instrumentalt afseende. Hans öfriga
sceniska verk äro det glädtiga Der pfeijertag (1899,
i "Mästersångarnas" anda), Moloch (1906) och det med
mycket bifall hälsade Mona Lisa (1915), som lär förete
någon påverkan af R. Strauss och vid hvars urpremiär
svensken J. Forsell medverkade i den svartsjuke makens
roll. Man tillerkänner S. afgjord dramatisk instinkt,
karakteriseringsförmåga och ståtlig teknik, men finner
i hans verk äfven en viss kylig återhållsamhet, som
hindrar dem att riktigt slå igenom. Han har vidare
komponerat symfonisk prolog till Sofokles’ ’’Konung
Oidipus" (1900), musik till Aischylos’ "Oresteia"
(s. å.) och till l:a delen af Goethes "Faust" (1908),
orkesterfantasierna Meergruss och Seemorgen (1896),
Ein zwiegespräch (för violin och violoncell med liten
orkester, 1897), en violinkonsert, en stråkkvartett,
melodramerna Hexen-lied (1902), Kassandra, Eleusisches
fest
och Jung Olaj (1898), den hymniska rapsodien
Dem verklärten (efter Schiller, 1905), kantaten
Hochzeitslied (efter Goethe), Glockenlieder för
tenor och orkester, ett 40-tal sånger vid piano
m. m. 2. E. F-t.

Schilluk, ett med fundj-stammarna besläktadt negerfolk
i det forna egyptiska Sudan, bosatt v. om Hvita Nilen,
mellan 9° och 13° n. br. De äro af undersätsig
kroppsbyggnad och likna i språkligt hänseende
dinkafolken. Deras antal anses uppgå till omkr. l
mill. Se Negerspråk, sp. 726.

Schiltigheim [-hajm], by i tyska rikslandet
Elsass-Lothringen, Nedre Elsass, vid floden Ill,
Rhen-Marnekanalen och ett par järnvägar, 2 km. n. om
Strassburg. 16,761 inv. (1910). J. F. N.

Schimkewitsch, V. M. Se Sjimkevitj.

Schimmel [s-chi’m-], Hendrik Jan, holländsk författare,
f. 30 juni 1823 i Haag, d. 15 nov. 1906 i Bussum,
vardt banktjänsteman 1842 och var 1863 -78 direktör
för Amsterdamsche credietvereeniging. S. var en
mycket alsterrik författare; särskildt skref han ett
stort antal romantiska skådespel: Twee Tudors (1847),
Joan Wouters (s. å.), Gondebald (1848), Giovanni
di Procida
(1849), Oranje en Nederland (s. å.),
Napoleon Bonaparte (1851), Schuld en boete (1852),
Struensee (1858; ansedt som hans bästa) och Juffrouw
Bos
(1878) m. fl., och romaner, merendels historiska
efter Walter Scotts föredöme: Een haagsche joffer
(1856), Mary Hollis (1860), Mylady Carlisle (1864),
Het gezim van Baas van Ommeren (1870), Sinjeur Semeyns
(1875) och De kapitein van de liifgarde (1888), hvilka
betraktas som de förnämsta, och den delvis själfbiografiska
Jan Willem’s levensboek (1896). S. var under
flera årtionden en af Hollands allra mest omtyckta
författare. Han var medredaktör af "De gids" och
"Nederland" under många år.

Schimmelmann. 1. Heinrich Karl S., grefve,
tysk-dansk finansman, f. 13 juli 1724 i Pommern, d. 15
febr. 1782, uppsatte omkr. 1745 en affär i Dresden och
blef 1753 förpaktare af Sachsens accis. Under Sjuåriga
kriget 1756-63 förtjänade han en stor förmögenhet
genom att leverera spannmål till preussiska hären
och sälja lagret från
Meissens porslinsfabrik, hvilken Fredrik II
öfverlämnat åt honom. 1759 upprättade S. ett
bankirhus i Hamburg, men gick 1761 på Bernstorffs
begäran i dansk tjänst och bosatte sig 1762 i
Köpenhamn. Där blef han baron och medlem af
overskatdirektionen, fick 1768 titeln "skattmästare"
och blef 1769 direktör för skattkammaren samt styrde
nästan enväldig Danmarks finanser till sin död,
endast med ett kort afbrott 1771-72, i det att han
förstod bevara ett godt förhållande till de växlande
maktinnehafvarna. Han bragte hastigt finanserna i
ordning dels genom att ge eller skaffa lån, dels
genom att pålägga en dryg skatt, dels genom att
sälja kronogods och plantagerna i Västindien, hvilka
han själf delvis inköpte. Sedan 1767 var han också
själen i kommerskollegiet, ifrig att sätta handel och
industri i gång genom ett konsekvent protektionistiskt
system, och dref själf med stor skicklighet omfattande
affärer. 1773 omdanade han f. d. enskilda banken till
kunglig, och dess ledning öfvertog han äfvenledes,
en åtgärd, som senare blef ödesdiger för landets
penningväsen. T. o. m. i den allmänna statsstyrelsen
grep han in och fick 1773 A. P. Bernstorff utnämnd
till utrikesminister. Baroniet Lindenborg, som han
köpt 1764, upphöjdes 1781 till ett grefskap, som
ännu tillhör släkten; likaledes hade han tillhandlat
sig gevärsfabriken Hammermöllen vid Helsingör,
hvilken han köpte 1769 och som 1870 ersattes
med en klädesfabrik. S:s palæ (se pl. 4 till
art. Köpenhamn), där han residerade sedan 1762,
såldes däremot 1884 och har sedan 1900 tillhört
Oddfellow-orden; det inrymmer bl. a. lokaler för stora
konserter och kallas därför vanligen "Koncertpalæet".

2. Ernst Heinrich S., den föregåendes son, grefve,
dansk stats- och finansman, f. 4 dec. 1747 i Dresden,
d. 9 febr. 1831, blef redan 1773 deputerad i kommers-
och 1776 därjämte i finanskollegiet samt 1782
handels- och 1784 finansminister. Dessa två poster
behöll han ända till dec. 1813 och ledde alltså
landets finanser först under en period af välmåga,
sedan under en tid, då de och hela penningväsendet
råkade i det sorgligaste tillstånd. S. sökte efter
bästa förmåga förhala katastrofen och motarbetade den
olycksaliga sedelfabrikationen, som slutligen medförde
statsbankrutt; men han beskylldes dock efteråt att ha
vållat hela olyckan. Från början var han motståndare
till Guld-


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0549.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free