Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 1219-1220 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schummacher [Jo-], Hermann Albert - Schumann [Jo-], 1. Robert Alexander S 2. Klara Josephine S

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spannmålshandelns organisation i Förenta staterna och
1897–98 industri- och handelsförhållandena i Kina,
Japan och Korea, var en följd af år vetenskapligt
biträde inom preussiska ministeriet för offentliga
arbeten, fungerade 1901–04 som studierektor
vid handelshögskolan i Köln och är sedan 1904
professor i statsvetenskap vid universitetet i
Bonn. Som förste "bytesprofessor" mellan tyska
och amerikanska universitet föreläste S. 1906–07
vid Columbiauniversitetet i New York, och hösten
1911 höll han vid Handelshögskolan i Stockholm
en serie föreläsningar om Öst-Asiens ekonomiska
problem. Bland S:s skrifter må nämnas
Zur frage der binnenschiffartsabgaben (1901),
Autonomer tarif- und handelsverträge (1902),
Die stellung des staates zu den kartellen (1906),
Industrial insurance in Germany (1907),
Die westdeutsche eisenindustrie und die Moselkanalisierung (1910),
Weltwirtschaftliche studien (1911),
Deutsche volksernährung und volksernährungspolitik im kriege (1915) och
Meistbegünstigung und zollunterscheidung (s. å.).
S. är medutgifvare af och medarbetare i "Deutschland
und der weltkrieg" (1915). Hans författarskap,
historisk-deskriptivt till sin karaktär, uppbäres
af utomordentligt mångsidiga kunskaper, praktiska
iakttagelser och erfarenheter. "Han åsyftar framför
allt hvad man kallar en dynamisk förklaring af det
ekonomiska lifvet". Som föreläsare intar S. en mycket hög rang.

^{E. H. T.}

Schumann [ʃo-]. 1. Robert Alexander S., en af den
musikaliska romantikens största representanter, f. 8
juni 1810 i Zwickau, Sachsen, d. 29 juli 1856 i Bonn,
var son af en litterärt anlagd bokhandlare. Ehuru hans

ovanliga musikaliska begåfning redan under barndomen
röjde sig i begäret att komponera och fantisera,
bestämdes han dock för juristbanan samt studerade
1828–30 juridik i Leipzig och Heidelberg. Då han
ändtligen erhöll tillstånd att följa sin böjelse,
gjorde han i Leipzig musikstudier för Fr. Wieck i
pianospel och ett halft år för H. Dorn i teori. S:s
afsikt att utbilda sig till virtuos omintetgjordes
emellertid genom en fingerförlamning, som han
ådrog sig under sina försök att medelst mekaniska
medel påskynda fingerfärdighetens utbildning. Han
måste därefter mera uteslutande egna sig åt
komposition. Därjämte uppsatte han 1834 det af honom
i tio år redigerade musikaliska framstegsorganet
"Neue zeitschrift für musik", en veckoskrift,
hvari han i motsats till den föregående rent
grammatikaliska musikkritiken sökte bygga en sådan
på tondikternas andliga halt, trädde i harnesk mot
de klassiske epigonernas urartade formalism och
det flacka virtuosdömet, förfäktade den poetiska
subjektivismens rätt samt bröt en lans för många
unga genialiska talanger, såsom Chopin, Berlioz och
Gade, liksom han senare förutsade den unge Brahms’
storhet. Han lade icke

an på kritisk analys af tonverken, utan omdiktade
dem gärna till små poetiska fantasier, egnade att
lära allmänheten förstå dem bättre. Sina liktänkande
umgängesvänner kallade han "Davidsbündler", och han
betecknade dem (delvis ock objektiveringar af olika
sidor i sin egen individualitet) med fantastiska
namn (se nedan, sp. 1221), som ofta förekomma
i hans skrifter och hans tidigare kompositioner,
hvilka äfvenledes gingo i en afgjordt oppositionell
och banbrytande riktning, närmast för pianot
(op. 1–23 äro uteslutande pianokompositioner,
från åren 1829–39). Samtidigt hängaf han sig åt
trägna själfstudier i kompositionsteknik. Sedan
S. 1838–39 förgäfves försökt att med sin tidskrift
vinna fast fot i Wien, där han upptäckte och ur
glömskan framdrog flera af Schuberts efterlämnade
kompositioner, däribland C-dursymfonien, återvände
han till Leipzig. 1840 förvärfvade han sig filos.
doktorsgrad i Jena och gifte sig s. å. med sin
lärare Wiecks begåfvade dotter Klara (se S. 2),
trots hennes faders envisa motstånd, och i henne fann
han ej blott den bästa tolken för sina pianoidéer,
utan äfven en kärleksfull ledsagarinna genom
lifvet. Hans äktenskapliga lycka alstrade ett
verkligt ymnighetshorn af härliga kompositioner,
och efter att förut ha egnat sig endast åt pianot
försökte han sig nu på alla fält. Man kan kalla
året 1840 hans visår, 1841 hans symfoniår, 1842
hans kammarmusikår samt 1843–44 hans oratorieår,
emedan hvart och ett så godt som uteslutande upptas
af sitt slags kompositioner och äfven i hvartdera
slaget innefattar åtskilligt af det på en gång
friskaste och mognaste, som S. någonsin skapat,
såsom sångcyklerna Myrthen (till dikter af Goethe,
Burns, Rückert, Heine m. fl.), Dichterliebe (Heine),
Liederkreis (Eichendorff), Frauenliebe und -leben
(Chamisso) m. fl. häften (sammanlagdt 140 sånger på
ett år); pianokonsertens första sats, symfonierna
i B dur och D moll; de tre stråkkvartetterna,
pianokvintetten och pianokvartetten; körverken
Das paradies und die peri och Epilog zu Goethes
Faust. Följde så symfonien i C dur och operan
Genoveva (1846), slutkören ur Faust (1847), musiken
till Byrons Manfred (1848), Requiem für Mignon,
Scenen aus Goethes Faust, sångcyklerna Spanisches
liederspiel och Minnespiel (Rückert) m. m. (1849),
violoncellkonserten och symfonien i Ess dur (1850),
körverket Der rose pilgerfahrt (1851) m. m. 1843 blef
S. lärare i partiturspel vid konservatoriet i Leipzig,
då nyss grundlagdt af Mendelssohn, till hvilken
S. såg upp med beundran. Vare sig af missnöje med
sin ställning eller af hälsoskäl, öfvergaf han redan
1844 sin verksamhet i Leipzig och flyttade, efter en
konsertresa till Ryssland, öfver till Dresden, där
han 1847 öfvertog ledningen af liedertafeln och 1848
bildade en körsångförening. 1850 erhöll han kallelse
till Düsseldorf som stadens musikdirektör. Hans
där förhoppningsfullt påbörjade verksamhet afbröts
snart genom utvecklingen af ett hjärnlidande, hvaraf
han redan 1833 och 1845 haft anfall och som i början
yttrade sig i en sällsam fruktan för höjder, droger
och metaller, men slutligen äfven inverkade menligt på
hans musikaliska förmögenheter, så att dirigering –
för hvilken han f. ö. till följd af sitt tystlåtna
och inbundna lynne aldrig egt någon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>