Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 1359-1360 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scott [skå't], 1. William S -- 2. John S - Scott [skå't], sir Walter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förbigicks till sin stora harm af Wellington, då
denne jan. 1828 trädde i spetsen för en utpräglad
toryministär, och bekämpade häftigt, men förgäfves,
lagförslagen om testaktens upphäfvande (1828)
och katolikernas emancipation (1829). I striden
om parlamentsreformen ledde han till det sista
den reaktionära ytterlighetsgruppens motstånd i
öfverhuset. Inom torypartiet var han ända till sin
död mycket populär och inflytelserik. S. var en
skicklig jurist, samvetsgrann ända till vankelmod
som domare vid pröfvandet af skäl och motskäl. Jfr
H. Twiss, "Life of lord chancellor Eldon" (1844),
W. E. Surtees, "Sketch of the lives of lords Stowell
and Eldon" (1846), och lord Campbell, "Lives of
the lord chancellors of England".

1–2. V. S–g.

Fig. 1. Walter Scott. Efter en målning af Raeburn.

Scott [skå’t], sir Walter, skotsk skald och romanförfattare,
f. 15 aug. 1771 i Edinburgh, d. 21 sept. 1832 på
Abbotsford, var son till Walter S., skrifvare ("writer
to the signet"), och dottern till med. professorn
J. Eutherford i Edinburgh. Kedan genom sin börd – på
fädernesidan härstammade han från den gamla klanen
Scotts of Härden, på mödernet från familjen Swinton,
en af de äldsta i Bri-tannien – var han med starka
band fäst vid den fädernebygd han sedan skulle
besjunga. I sitt andra lefnadsår angreps S. af en
sjukdom, som medförde lamhet i högra foten. Men detta
lyte bar han med jämnmod, och det hindrade honom icke att
under senare år företaga långa fotvandringar och utbilda
sig till en säker ryttare. Under barndomen var han emellertid
sjuklig, hvarför han snart fördes ut på landsbygden
vid Tweeds stränder. Där, i en af Skottlands skönaste
trakter, växte han upp i svärmeri för sitt hemlands
sånger och sitt folks forna bedrifter; där vaknade
till lifs hans sinne för naturens skönhet, i synnerhet
när den uppträdde tillsammans med ruiner. Han var
mest öfverlämnad åt sig själf och fördjupade sig i
läsning af allt slags romantisk litteratur, särskildt
ifrigt biskop Percys ballader. Han slukade massor af
fornfranska folkböcker och riddarhistorier, italiensk
äfventyrspoesi m. m., och bland skolkamraterna åtnjöt
han rykte som en utmärkt berättare. Den lille gossen
samlade själf gamla kväden som andra pojkar mynt och
fågelägg. Snart företog han årligen ströftåg till
olika trakter af Skottland, besökte högländerna,
som för honom uppenbarade nya och underbara scenerier
och gestalter, hvilka han sedan införde i dikten. Han
intresserade sig för de gamla släkternas genealogi,
och ej nöjd med tryckta källor, dechiff-rerade
han manuskripten i advokaternas bibliotek, så att
han vid tjugu års ålder var känd och sökt som en
ovanligt säker manuskriptläsare. I moderns familj
och hos bekanta hade han tillfälle att sammanträffa
med många af tidens förnämsta vetenskapsmän och
skalder. Särskildt gjorde Bums på
femtonåringen ett intryck för lifvet. – Så förde
honom allt mot den romantiska dikten och historien;
däremot blef han aldrig synnerligen förtrogen med
klassisk bildning. Sexton år gammal, upptogs han
på faderns kontor för att sedan öfvertaga dennes
inkomstbringande affär. Själf föredrog emellertid
S. att gå den mera aristokratiska advokatvägen; han
fördjupade sig under fyra år med ifver i lagstudierna
vid universitetet, som han nu (1788) besökte för
andra gången, och inskrefs efter aflagd examen 1792 i
advokaternas gille. Vintern 1796–97, då man fruktade
en landstigning af franska trupper, greps S. af
patriotisk hänförelse och uppsatte ett frivilligt
kavalleriregemente, vid hvilket han utnämndes till
kvartermästare och sekreterare. Sistnämnda år (24
dec.) gifte han sig med en fransk protestantisk dam
Charlotte Carpenter (eller riktigare Charpentier),
som efter sin faders död under revolutionen sökt
en tillflykt i England. 1799 utnämndes han till
sheriff i Selkirkshire, ett slags sinekur med 300 pd
st. i lön. 1806 blef han dessutom förste sekreterare
("clerk") vid en domstol i Edinburgh, en kräfvande
befattning, för hvilken han dock först 1812, vid
förre innehafvarens pensionering, fick uppbära lön;
hans sammanlagda inkomst som ämbetsman uppgick då
till 1,600 pd st. S. hade, som sagdt, redan som barn
insupit kärlek till romantisk poesi, för hvilken
smaken, tidigare än i något annat land, uppstått i
England sedan några årtionden tillbaka. Ännu var
dock den härskande riktningen fransk-klassisk,
och S. dolde gärna sitt intresse för den ännu
föraktade romantiska litteraturen för att ej bli
utskrattad. Innan den engelska romantiken kunde
utveckla sig till full blomning, behof de den en stöt
från Tyskland, där man redan öppet brutit med fransk
smak och där den romantiska riktningen genomlupit ett
betydelsefullt utvecklingsskede under senare hälften
af 1700-talet. S. rycktes med af denna entusiasm,
lärde sig tyska, öfversatte Biirgers "Lenore" och
"Der wilde jä-ger" (1796) samt Goethes "Götz von
Berlichingen" (1799) och dramat The house of Aspen
(utg. först 1821; "Friherrarna von Aspen", 1835),
en fri bearbetning af Veit Webers "Die heilige
vehme". "Götz" öppnade hans ögon för återgifvandet
af en förfluten tidsperiods seder och bruk, hvilket
skulle bli hans hufvuduppgift. Denna historiska
synpunkt framskymtar redan i S:s samling af skotska
gränsboballader, Minstrelsy of the scottish börder (3
bd, 1802-03; ny uppl. 1902 af Henderson), en viktig
fyllnad till Percys ofvannämnda samling. Profetiskt
yttrade en kritiker af boken, att den innehöll
stoff till hundra romaner. 1804 utgaf S. den
fornengelska romanen Sfr Tristrem, och 1805 utkom
hans första själfständiga dikt, The lay of the last
minstrel ("Den siste bardens sång", 1872). Med denna
framstod han plötsligt som en af Englands förnämsta
skalder och eröfrade med ett slag den engelska
läsvärlden. Första upplagan slutsåldes på några
månader, och före 1809 utkommo sju upplagor. Dikten,
som till form och innehåll var ny i engelsk poesi,
bröt med de fransk-klassiska traditionerna, hvilka
ännu behärskade den engelska poesien, fast den vid
denna tid åstadkom endast tama lärodikter. Redan metern,
till hvilken S. på omvägar fått uppslaget från Coleridges
"Christabel" (dock tryckt först 1816), var skapad efter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>