Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scott [skå't], 1. Sir Georgee Gilbert S 2. Dunkinfield Henry S - Scott [skå't], William Berryman - Scott [skå't], Hugh Stowell - Scott [skå't], Robert Falcon - Scott [skå't], William Robert - Scott [skå't], Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ska resultaten framläggas och diskuteras, ett
arbete, som till fullo ådagalägger paleobotanikens
grundläggande betydelse för såväl den systematiska
botaniken som för en riktig uppfattning af de
forntida kärlkryptogamernas samt gymnospermernas
byggnad och inbördes frändskapsförhållanden.
– S. var 1908–12 president i Linnean
society och är sedan 1912 foreign secretary
of the Royal society of London samt är utländsk
led. af Vet. soc. i Uppsala (1912) och Vet. akad.
(1916).
1. G–g N. 2. A. G. N.
Scott [skå′t], William Berryman,
nordamerikansk paleontolog, f. 1858 i Cincinnati, blef
1884 professor i geologi och paleontologi i
Princeton. Han har utöfvat betydande vetenskaplig
verksamhet, företrädesvis beträffande däggdjurens
paleontologi och fylogeni. Bland utgifna arbeten
märkas Beiträge zur kenntnis der Oreodontidæ
(1890), The evolution of premolar teeth in the
mammals (1892), On variations and mutations
(1894), The mammalia of the Deep river beds
(1898) och Mammalia of Santa Cruz beds (flera
delar, den sista 1904).
L–e.
Scott [skå′t], Hugh Stowell, engelsk
författare, f. omkr. 1863, d. 19 nov. 1903 vid
Melton, nära Ipswich, gjorde sig under namnet
Henry Seton Merriman känd som författare
af förströelseläsning, spännande och lätt skrifna
äfventyrsromaner. Till sv. öfversattes Roden’s corner
(1898; ”Rodens ring”, 1899) m. fl.
Scott [skå′t], Robert Falcon, engelsk
sydpolsforskare, sjöofficer, f. 6 juni 1868, d.
1912, inträdde 1882 i flottan, där han 1900 blef
commander. Sedan man vid denna tid i England på initiativ af Geografiska sällskapet
i London beslutit att utsända en sydpolsexpedition och för denna insamlat omkr. 90,000
pd st., kallades S. till ledare för denna. Expeditionen afgick sommaren 1901, i intim
samverkan med samtidiga tyska och svenska expeditioner, till sitt forskningsfält vid
kusten af Victoria land, där dess fartyg ”Discovery”
öfvervintrade på 77° 55′ s. br. Därifrån nådde S.
på en slädfärd mot polen i dec. 1902 82° 17′ s. br.,
3½ breddgrader närmare sydpolen, än dittills någon
framträngt, och på en annan slädfärd rakt mot
v. framträngde han för första gången till det inre
af den antarktiska kontinenten och inlandsisen.
Äfven i naturvetenskapligt hänseende blef
expeditionen mycket resultatrik. Liksom den
samtidiga svenska expeditionen tvangs den af
isförhållandena till en andra öfvervintring och återkom
först i sept. 1904 till England. S. befordrades
vid hemkomsten till captain i flottan och erhöll
för sina förtjänster bl. a. 1905 Sv.
sällskapets för antropologi och geografi i Stockholm
Vegamedalj. Själf återinträdde S. i sin tjänst i
flottan, men återupptog 1909, sedan hans forne
kamrat Shackleton återkommit från sin berömda
färd, planerna på en ny expedition till själfva
sydpolen. Denna, som företogs med fartyget ”Terra
nova”, utgick 1910; åtföljd af en synnerligen
framstående stab af vetenskapsmän, och
öfvervintrade i närheten af ”Discoverys” forna
vinterkvarter. I nov. 1911 bröt S. upp för sin
färd mot polen, till sist åtföljd af 4 följeslagare.
Ingen af dessa återkom vid sommarens slut, och
deras öde uppklarades först af en efterforskningsexpedition,
som i nov. 1912 i ett tält på isen
fann liken af S. och 2 af hans kamrater. Af
dagböckerna framgick, att S. 17 jan. 1912 nått
sydpolen, men blott för att finna, att han
förekommits med en månad af Roald Amundsen.
Under hemvägen mötte exceptionella svårigheter,
sjukdom och våldsamma snöstormar med låg
temperatur, och trots utomordentliga ansträngningar
och hjältemod omkommo de siste af slädexpeditionen
i slutet af mars, sedan de nått blott några
km. från en stor proviantdepå. Expeditionen
i öfrigt återkom 1913 med sitt fartyg till England
och mottogs med stora och välförtjänta hedersbetygelser;
S. själf har efter sin död firats nästan
som en nationalhjälte, och äfven i andra länder,
t. ex. i Norge, ha minnesmärken upprests öfver
honom. – S. skref The voyage of the ”Discovery”
(2 bd, 1905); om hans senaste expedition se Scott’s
last expedition: journals arranged by Leonard Huxley
(1913). Jfr också O. Nordenskjöld, ”Robert
Scott och hans expedition” (i ”Ymer”, 1913).
De vetenskapliga resultaten af båda hans expeditioner
äro under utgifning i utförliga arbeten i
flera band.
O. N–d.
Scott [skå′t], William Robert, brittisk
nationalekonom, f. 31 aug. 1868 i Omagh på
Irland, var sedan 1896 under en följd af år fäst
vid S:t Andrews university dels som biträdande
professor i moralfilosofi, dels som föreläsare i
nationalekonomi och innehar sedan hösten 1915
Adam Smiths professur i nationalekonomi vid
Glasgows universitet. Hans yppersta verk är den
historisk-analytiska framställningen The constitution
and finance of english, scottish, and irish
joint stock companies to 1720 (3 bd, 1910–12),
som kastar nytt ljus icke endast öfver de
förhållanden, som äro intimt förknippade med dessa
affärsföretag för utrikes handel, kolonisation, fiske
och bergshandtering, manufaktur-, bank- och
försäkringsrörelse m. m., utan ock öfver en stor
mängd andra ekonomiskt historiska problem.
E. H. T.
Scott, Gabriel, norsk författare, f. 8 mars
1874 i Leith, var tekniker, innan han 1894
debuterade med Digte och slog igenom med romanen
Den hvide hest (1897). Naturskildringarna
Jagtjournalen (1901), den psykologiska studien
Camilla Dyring (1906), sagoromanen Tre lindetrær
(1907), berättelsen Broder Lystig (1909), de
stämningsfulla skildringarna från gamla dagar,
Det spöker (1911) och den kulturhistoriskt värdefulla
Jernbyrden (1915) ha varit mest bemärkta
af S:s arbeten. Af S:s teaterstycken ha Himmeluhret
(1904), som satiriserar öfver en religiös
väckelse på landsbygden, och Babels taarn (1910),
som hånar striden mellan riksspråk och landsmål
i Norge, vid uppförandet väckt det största
uppseende. Skådespelet Dukkedrömmen (1911) är rikt
på gratie och godt humör. S. är äfven mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
