Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sfygmograf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Sfärolit-Sgambati
260
endast så länge, som metallytan är mycket het. Får
metallytan, medan droppen kvarligger, afsvalna till
en viss temperatur, inträder plötsligt en häftig
kokning, som, när droppen är af större dimensioner,
liknar en våldsam explosion. Boutigny, som i många
riktningar studerat detta fenomen, har visat, att
den sfäroidala droppen icke omedelbart hvilar på det
upphettade underlaget, utan att emellan dem befinner
sig ett lager af ånga, som oupphörligt förnyas genom
droppens afdunst-ning. Att så är förhållandet, kan man
finna, om man ställer ett ljus i jämnhöjd med droppens
Leidenfrostska fenomenet.
undre yta (se fig.) och betraktar detsamma från
motsatta sidan af droppen. Som nu droppen ej vidrör
metallen, kan ej heller den senares höga temperatur
genom ledning direkt meddela sig till vätskan, och
detta har i sin ordning till följd, att droppen,
oaktadt sin närhet till den heta metallen, icke
uppvärmes till kokpunkten och följaktligen endast
genom en småningom skeende afdunstning förminskas. Att
den sfäroidala vattendroppens temperatur också
verkligen understiger 100° C., har Boutigny genom
direkta experiment lyckats ådagalägga. Fenomenet beror
ytterst därpå, att adhesionen (se d. o.) mellan
vätskan och underlaget minskas genom den höga
temperaturen så mycket, att det senare ej mer fuktas
af vätskan. Till följd af denna minskade adhesion kan
kohe-sionskraften mellan vätskans molekyler verka
friare, hvilket äfven visar sig däruti, att dessa
sluta sig tillsammans och bilda en droppe, alldeles
som vid vanlig temperatur sker med kvicksilfver
på en ren glasskifva. - Vid s. k. torrkokning i en
ångpanna antar vattnet lätt sfäroidalt tillstånd,
hvarigenom stor fara för explosion uppkommer. Det
sfäroidala tillståndet är också orsaken till, att
man kan ett ögonblick doppa den fuktade handen i
smält metall, utan att bränna sig, och man har i
detsamma sökt förklaringen till de från forna tider
kända eldprofven, ordalierna. Ett vanligt fall af
sfäroidalt tillstånd är följande. För att pröfva, om
ett stryklod är tillräckligt varmt, plägar man spotta
på detsamma, hvarvid spotten antar form af droppar,
som med ett hväsande ljud fara fram och åter på det
heta stryklodet. - Sfäroidal-struktur. Se K l o t s
t r u k t u r. R. R.»
Sfärolit (af grek. s/aYra, klot, och Wthos, sten),
petrogr., klotformig bildning, bestående af ett
eller flera mineral i form af vanligen ytterst små
stängligt utbildade kristallnålar, radialstråligt
anordnade. Sfäroliterna kunna nå en storlek af 5
cm. i diameter eller mera, men äro i allmänhet ej
större än en ärta, ofta mindre. De äro bildade
vid smälta silikatblandningars stelnande och
träffas hufvudsakligen i vulkaniska bergarter
(obsidian och liparit), men förekomma äfven i
basiska eruptiv. Oftast utgöras de öfvervägande af
fältspat. Kloten i den stockholmska klotgraniten äro
en art sfäroliter. Ett slags håliga eller i kamrar
delade, i hufvudsakligen liparit förekommande
sfäroliter ha benämnts l i t o f y s e r.
E. E.
Sfärometer (af grek. sfäi’ra, klot, och me’tron,
mått), jys., ett instrument (jfr Ch au l nes),
hvarmed man mäter tjockleken hos tunna plattor.
Instrumentet (se tig.) placeras på en fullkomligt plan
glasskifva, c, och skrufven nedskrufvas, tills spetsen
vid dess nedre ända träffar glasskifvan, hvarefter
den vid skrufven fastsittande graderade skifvans (k)
ställning afläses i förhållande till graderingen på
den uppstående linjalen b. Göres samma observation,
sedan man höjt skrufven och därunder skjutit plattan
n, så erhålles lätt denna plattas tjocklek, när man en
gång för alla bestämt den förflyttning hos skrufven,
som motsvarar en vridning af 1° hos den graderade
skifvan k. R- R-*
Sfärosiderit (af grek. s/oVra, klot, och sirderos,
järn), miner. Se J ä r n m a l m e r, sp. 409.
Sgambati [sgambäti], Giovanni, italiensk tonsättare,
pianist och dirigent, f. 18 maj 1843 i Rom, d. där
14 dec. 1914, uppträdde redan i gossåren som
pianovirtuos, blef elev af Liszt och debuterade
1866 som kompositör och dirigent i Rom, där han
med förkärlek introducerade tysk musik med verk
af Beethoven, Schumann, Brahms, Liszt m fl. Han
bildade en kammarmusik-och 1874 en orkester-förening,
företog utländska konsertresor som pianist och blef
187? pianoprofessor vid Ceciliaakademien i Rom,
där han utvecklade ea betydande lärarverksamhet för
elever från många länder (äfven Sverige). Han vardt
led. af Franska institutet och 1912 af Mus. akad. i
Stockholm. - Tillgifven den klassiska stilen och
samtidigt starkt påverkad af nytyska skolan, var
S. den, som i Italien bar den absoluta musikens fana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
