Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shuttl. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genomskinliga vingar utan mörkt vingmärke. Våra
2 svenska arter (14-20 mm.) vistas i närheten af
vatten och sitta trögt stilla på strandväxterna
eller säfven. De flyga blott korta sträckor. Äggen
läggas massvis på de i vattnet eller i dess närhet
stående växterna. Larverna lefva i vattnet och
äro långsträckta, sexbenta, med den afsmalnande
bakkroppen ändande i ett långt, hårbesatt borst. I
st. f. andhål bära de flesta bakkroppslederna
trakégälar i form af ett par långa, ledade, med
fina hår besatta trådar, hvilka äro på en gång
andnings- och simorgan. Förhoppningen sker i en håla
i strandbrädden.
G. A-z.
Sialis, zool. Se Sialidæ.
Sialkot [siälkåH’t]. 1. Distrikt i brittisk-indiska
divisionen Lahore, prov. Punjab, omfattande öfre
delen af Rechna doab (mellan Ravi och Chenab),
nordöstra gränsen endast 35 km. från Himalayas
yttre kedja. 5,156 kvkm. 979,553 inv. (1911). Det
genomskäres af en linje af Nordvästbanan
från Wazirabad till Jammu. – 2. Hufvudstad i
nämnda distrikt, vid ofvannämnda järnväg. 64,869
inv. (1911). Det är militärstation, har en skotsk
och en amerikansk missionsanstalt, en skotsk
utbildningsanstalt för missionärer, bomullsväfveri,
pappers- och textilindustri samt vidsträckt handel. En
mausolé öfver Baba Nanak, sikhreligionens stiftare,
besökes mycket af sikher.
1 o. 2. J. F. N.
Sialorré (af grek. sialon, spott, och rhoe, flöde),
spottflytning.
Siam (Sajam, af infödingarna kalladt Tai 1. Muang
Tai, "de fries land"; namnet Siam är troligen
detsamma som folknamnet shan), konungarike i midten
och södra delen af Östra indiska halfön (se kartor
till art. Asien).
Gränser, areal, ytförhållanden, geologisk
beskaffenhet. S. sträcker sig långt ned på
Malakkahalfön, mellan 6° och 20° 15’ n. br. samt 97°
30’ och 106° ö. lgd. Den norra delen omges i v. och
n. v. af engelska Burma, i n. ö., ö. och s. ö. af
Franska Indo-Kina (gränsflod Mekong) samt i s. af
Siamviken. Den södra delen (området på Malakkahalfön)
begränsas i ö. af Siamviken och Sydkinesiska hafvet, i
s. af de engelska skyddsstaterna Keda och Kelantan, i
v. af Malakkasundet, Bengaliska viken och Burma. Hela
området omfattar omkr. 505,000 kvkm., hvaraf 116,500
kvkm. på Malakkahalfön och dithörande öar (i ö. Pennan
och Samui, i v. Teratau, Puket l. Salanga m. fl.). –
Landets naturliga och ekonomiska medelpunkt äro
trakterna omkring innersta delen af Siamviken, där
Menam och flera med densamma genom bevattningskanaler
förenade floder skapa ett utomordentligt bördigt
alluvialland. De årliga öfversvämningarna betäcka
flera tusen kvkm. land, hvars förmåga att producera
ris, som utgör 82 proc. af landets export, är nästan
obegränsad, men nu är endast till ringa del utvecklad
till följd af brist på folk, transportmedel, kvarnar
och lämpliga brukningsmetoder. Norra delen af landet,
där Menam har sina källor, genomdrages af från n. till
s. gående bergskedjor, af hvilka den västligaste
(Thoungyeen) har landets högsta bergstopp Intanon
(2,575 m.) och som åtskiljas genom breda, bördiga
dalar, genomflutna dels af Menam och dess bifloder,
af hvilka den viktigaste är Meping, dels längst i v.
äfven af tillflöden till Salween. I sydöstra
delen af S. går en bergskedja, Pnom-Dang-rek, från
v. till ö., hvilken enligt det fransk-siamesiska
fördraget 1907 till en del utgör gräns i s. mot
Franska Indo-Kina. Floderna ha stor betydelse icke
blott för jordbruket genom sina öfversvämningar,
utan i lika hög grad som kommunikationsmedel, enär de
ersätta landsvägar, på hvilka S. lider stor brist. De
viktigaste äro ofvan nämnda, till dessa kommer Mekongs
biflod Nam-Mun med bifloden Nam-Si, hvilka afvattna
östra delen af mellersta S. Utom i den af alluviala
lager bildade kustslätten vid Siamviken är landet
mycket bergigt. I de norra delarna liksom på Malakka
bestå bergen hufvudsakligen af urberg och paleozoiska
skiffrar, sandsten och kalksten. Malmtillgången
är riklig och mycket växlande. Guld finnes i många
provinser. Egentliga grufvor saknas, och guldet
vaskas endast ur floderna. Tenn (mest på Malakka),
koppar, antimon, zink, mangan, järnmalm, sannolikt
äfven kvicksilfver, brunkol och ädelstenar förekomma
likaledes. Berömd för sina ädelstenar (rubiner och
safirer) är särskildt trakten kring Schantabun i
kustbergen vid gränsen mot Kambodja. Heta källor
finnas flerstädes, mest kring den vulkaniska västra
fortsättningen, Dong-Phya-Fai ("eldkonungsskogen"),
af Pnom-Dang-Rek. Salt fås dels i de norra bergen,
dels på saltstäpper i det inre eller genom saliner
vid kusterna.
Klimat. Växt- och djurvärld. Klimatet får sin prägel
af monsunerna. På vintern blåser nordöstmonsunen
med allmän torka, på sommaren sydvästmonsunen från
Bengaliska viken, med riklig nederbörd. Dess fulla
kraft brytes dock af de västra gränsbergen, så att,
medan nederbörden i Mergui är 4,5 m., i Moulmain
öfver 6 m., är den i Bangkok sällan öfver 1,4 och
i Kiangmai omkr. 1 m. Årstemperaturen är i Bangkok
26,7°, växlande mellan 23,8° i dec. och 28,6° i april
(extremerna äro 14° och 36,4°). Nordöstmonsunen
börjar blåsa i början af nov.; i jan. har den
förlorat hälften af sin styrka, och i mars inträda
häftiga sydliga och sydvästliga vindar, hvarefter
sydvästmonsunen blåser jämnt till sept. Den rika
nederbörden samt de sanka slätterna i s. alstra febrar
under regntiden, men dessa anses ej så farliga som i
Bengalen och på Java. – Floran är mycket lik Burmas
och har mycket gemensamt med den kinesiska, till
hvilken öfvergången är nästan omärklig. Kusttrakten
karakteriseras af mangroveskogar samt lundar af
pandanus, rotang och liknande palmer med långa,
böjliga stammar, centraltrakterna af stora risfält,
kokos- och arekapalmer och de vanliga tropiska
kulturväxterna. I det tempererade inre höglandet
förekomma himalayiska och japanska arter: ek,
pinusarter, valnöt-, päron- och äppelträd, hallon,
vinranka, saxifraga, cichoriacéer, anemone
och violacéer; där finnes en mängd värdefulla
trädslag: tek, sappan, det välluktande agilla
(eng. eagle-wood, Excoecaria agallocha), Hopea, arter
af Dipterocarpeæ, Cedrelaceæ och Pterocarpaceæ,
Xylia, järnträ m. fl., hvilka dels användas till
virke, dels lämna färgämnen och hartser. Här växa
också peppar och kardemumma. – S:s fauna liknar
hufvudsakligen Burmas och södra Kinas och är en af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
