- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
345-346

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sibirienne ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sicco [si’kkå], påfven Johannes XVII:s (se
d. o.) egentliga namn.

Siccopreparat (af lat. siccus, torr), farm. med.,
ett järnmedel mot anemi, bestående väsentligen af
intorkadt kreatursblod, förekommer i handeln i små
kapslar eller i mörkbruna tabletter. Det har blott
ringa värde som läkemedel, då det järnhaltiga
blodfärgämnet sönderdelas i magen och produkterna
uppsugas dåligt. C. G. S.

Sic erat in fatis, lat., så stod det skrifvet i ödets
bok, i stjärnorna, citat ur Ovidius ("Fasti", I, 481).

Sichem (Sikem), stad. Se Nabulus.

Sichota alin, en bergskedja i Sibiriska kustprovinsen,
går från Peter den stores vik i s. utefter kusten
på 50 till 130 km. afstånd från denna, upp till
Amurs mynning i n. I sin södra del, som är högst,
når berget en höjd af 1,500 m. och däröfver. S. består
till sin kärna af granit och gnejs med karbonisk kalk,
trias, jura och miocen i sina högre delar. Basalt och
trakyt uppträda på flera ställen. Berget af spärrar
det bakom liggande landet h. o. h. från kusten.
J. F. N.

Sicht, ty., sjöv. och hand. Se Sikt.

Sicilianare, äfven Sicilian, inbyggare på
Sicilien. - Adj. Siciliansk.

Siciliani [sitji-], Pietro, italiensk positivistisk
filosof, f. 1835, d. 1886, var professor i Bologna och
skref bl. a. Della statistica e del metodo numerico
(1861), Della legge storica e del movimento
filosofico e politico del pensiero italiano
(1862),
Del rinnovamento della filosofia positiva italiana
(1871), Proleçomeni alla moderna psicogenia (1878),
Socialismo, darwinismo e sociologia moderna (1879)
och La nuova biologia (1885). S-e.

Siciliano [sitjiliänå] l. Alla siciliana
(fr. sicilienne), gammal syditaliensk landtlig dans,
som rör sig lugnt i 6/8 eller 12/8 takt, förekom
förr ofta som pastoral andantesats i orkester-
och kammarmusik (hos Bach, Händel m. fl.) och äfven
senare som arioso i operor (Pergolese, Händel, Mozart,
Meyerbeer, Mascagni). E. F-t.

Sicilianska aftonsången (it. Vespro siciliano) kallas
den resning, som 30 mars 1282 utbröt i Palermo och
genom hvars följder konungahuset Anjou i Neapel
och fransmännen fördrefvos från ön. Resningen har
förut skildrats som resultatet af en vidt utbredd,
planmässig sammansvärjning, i hvilken en rad
sicilianska adelsmän, såsom Giovanni da Procida (se
denne), spelat en betydande roll. Nyare forskningar
ha gett vid handen, att det mord på fransmännen,
som egde rum i Palermo 30 mars, ingalunda var
följden utaf en sådan sammansvärjning, utan endast
ett spontant uttryck af folkets förbittring emot
fransmännen. En tillfällighet (en fransman skymfade
en siciliansk dam under aftonsången) blef signalen
till ett plötsligt öfverfall från befolkningens sida
på de länge hatade fransmännen, hvilka skoningslöst
nedhöggos. Revolutionen spred sig till Siciliens
öfriga städer. Peter III:s af Aragonien landstigning
vid Trapani i aug. s. å. medförde, att Karl af Anjou
måste öfverge Sicilien. Mellan Aragonien och huset
Anjou i Neapel fortfor striden om Siciliens besittning
till 1302, då ön erkändes som en del af det stora
aragonska väldet. Uttrycket "sicilianska aftonsången"
var okändt för samtiden. Det har
användts först vid midten af 1400-talet och blifvit
allmänt gängse först i början af 1500-talet. Litt.:
Amari, "La guerra del vespro siciliano" (3 bd, 9:e
uppl. 1886), Cartellieri, "Peter von Aragon und die
sizilianische vesper" (1904). (E. N-nn.)

Sicilicus, fornromersk vikt- och måttdel, i allmänhet
1/48, = 1/48 as l. libra = 1/4 uns = 6,8 gr.; 1/48 fot =
1/4 tum; 1/48 jugerum (plogland).

Sicilien (it. Sicilia, grek. Sikelía och Trinakría),
Medelhafvets största, bördigaste och tätast befolkade
ö, ligger mellan 12° 25’ och 15° 39’ ö. lgd samt
mellan 36° 39’ och 38° 18’ n. br. samt utgör ett
landskap (compartimento) i konungariket Italien (se 2
kartor, nutida och forntids-, till art. Italien). Från
italienska halfön, Kalabrien, skiljes S. genom det på
smalaste stället endast 3,15 km. breda Messinasundet;
från den närmaste punkten på afrikanska kusten till
S. är afståndet 120 km. S:s yta bildar en triangel
(däraf det hos forntidens skalder förekommande
namnet Trinacria), hvars spets i n. ö. är Punta
del Faro, i v. Capo Boeo och i s. Capo Passero.
Arealen är 25,738 kvkm. (däri inberäknadt Lipariska
och Egadiska öarna, Ustica samt Linosa, Lampedusa,
Lampione och Pantelleria v. om Malta). – Kust- och
ytbildning
. Norra kusten, vid Tyrrhenska hafvet,
är brant och har några sjöfarten gynnande bukter,
Palermo- och Castellammarevikarna; äfven östra
kusten, mot Messinasundet och Joniska hafvet, har
några vikar, de viktigaste vid Catania, Agosta och
Siracusa. Däremot äro de södra och västra kusterna
låga och sakna vikar. Hela kustlängden är 1,115
km. S. har en gång sammanhängt med Italiens fastland,
men lösrycktes därifrån genom den sänkning, som
under tertiärtiden egde rum i n. och ö., där kusterna
därför äro brantast och vulkaniska samt hafsdjupet
störst. Äfven med norra Afrika egde en landförbindelse
rum ända in i kvartärtiden, men åt detta håll
blef sänkningen ej så stor, hvarför en submarin
tröskel förenar S. med Afrika. I sammanhang med den
tertiära omstörtningen höjde sig då öns högsta berg,
vulkanen Etna (3,279 m.), ur en vik, hvars öfriga
del nu upptages af slätten vid Catania (se Etna med
fig.). Det gamla sammanhanget med Kalabrien visar sig
bl. a. däri, att Kalabriska Apenninerna fortsätta i en
kedja, som går igenom nordöstra S., Monti Peloritani,
hvilka i Tre Fontane nå 1,374 m. och äro ett stycke
af den kalabriska gnejszonen. I v. fortsättas de af
Caronie (Monti Nebrodi) af betydande kamhöjd och
med topparna Monte Sori (1,846 m.) och Monte Castelli
(1,566 m.). Dessa berg bestå af tertiär sandsten och
äro S:s glesast befolkade område. Deras fortsättning
åt v. är Le Madonie, som har mindre utsträckning,
men norra S:s högsta topp, Antenna (1,975 m.). I
västra S:s bergland kan man ej urskilja någon
hufvudkedja utefter kusten; det består af små trias-
och juramassiv, af hvilka några nå ansenlig höjd,
såsom Monte Cammarata (1,579 m.) och Rocca Busambra
(1,615 m.) i det inre landet. Från den höga norra
kusten sänker sig S. sakta mot den södra kusten; dock
finnes i öns sydöstra del ett fristående bergland,
Monti Iblei, hvars högsta topp är Monte Lauro (985
m.). Monti Iblei ligga helt utanför det apenninska
bergssystemet och äro bildade af miocena och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:01:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfce/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free