Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sicilien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under Gylippos fingo en betydande
förstärkning. Förbindelsen mellan Syrakusa och Sparta
fortfor äfven efter det atenska nederlaget 413 f. Kr.,
en syrakusansk flotta deltog i det dekeleiska kriget
mot Aten. Mot kartagiska expansionsförsök, som hade
sin grund i Segestas bön om hjälp mot Selinus 410
f. Kr., fingo sicilianarna utkämpa hårda strider. Den
kartagiska hären under Hannibal och Himilko intog
Selinus, Himera, Akragas och Gela samt sträfvade efter
att underlägga sig herraväldet öfver hela ön. Under
kriget med Kartago hade i Syrakusa strategämbetet
vunnit allt större betydelse. I besittning häraf
lyckades Dionysios (se d. o. 1) 406 f. Kr. tillkämpa
sig makten. Sikulerna tvingades att erkänna sig
beroende af Syrakusa. De från Chalkis anlagda städerna
Katana, Naxos, Leontinoi eröfrades. Äfven Kartagos
besittningar på ön angrepos af Dionysios. Stödd af
hjälptrupper från Sparta och Korint, lyckades han
vid ett utfall från det belägrade Syrakusa vinna en
afgörande seger 396 f. Kr. Kartagos välde inskränktes
till det feniciska området i v. Dionysios’ välde
omfattade till slut två tredjedelar af S. och därjämte
stora områden i södra Italien m. m. Efterträdaren,
Dionysios d. y. (se d. o. 2), mäktade ej upprätthålla
det stora väldet, han fördrefs 356 f. Kr. af Dion (se
denne), hvars försök att i Platons anda åstadkomma en
idealstat sprängde riket. Med understöd från grekiskt
håll gingo kartagerna åter anfallsvis till väga
mot Syrakusa. Timoleon (se denne), som i spetsen
för en hjälphär från Korint anlände till S. 345
f. Kr., återställde demokratien i Syrakusa och slog
kartagerna, hvarefter dessas makt åter inskränktes
till västra S. De grekiska städerna sammanslötos i ett
förbund. Efter Timoleons död omkr. 337 f. Kr. följde
åter oligarkiska eller monarkiska reaktioner i
flera städer, som i sin ordning förorsakade nya
strider mellan samhällena. Agathokles (se denne;
317–289 f. Kr.) lyckades genomdrifva Syrakusas
hegemoni öfver ön, och han förde framgångsrikt
krig mot kartagerna, som han angrep t. o. m. i
Afrika. Men efter hans död upplöstes enheten på S.,
en rad smärre tyrannstater uppstod. Kartagerna
gingo åter anfallsvis till väga. Konung Pyrrhos i
Epirus, som 278–276 f. Kr. kallats till hjälp
af sicilianerna, återställde förbundet mellan
småstaterna och bemäktigade sig kartagiska städer,
såsom Eryx och Panormos. Hans herravälde betecknar det
sista uppsvinget af de hellenska statsbildningarna
på S. Striden mellan regenten i Syrakusa, Hieron
(se d. o. 2), och de kampaniska legotrupperna,
mamertinerna, förde till romarnas ingripande och,
som en följd däraf, till kartagernas ("punernas")
kamp med dem om S., det första puniska kriget
(264–241 f. Kr.; se Romerska riket, sp. 730),
hvarigenom romarna blefvo herrar öfver större delen af
S. De olika grekiska kommunerna intogo en olikartad
ställning till Romerska riket. Såväl fullständig
själfstyrelse som fullt beroende och skattskyldighet
förekommo. Efter att ha styrts från Rom fick ön 227
f. Kr. en särskild styrelse. S. blef Roms första
provins och styrdes af en pretor. Andra puniska
kriget (218–201 f. Kr.) medförde öns fullständiga
underkufvande. På grund af sin bördighet spelade
S. ("Roms kornbod") stor roll för
romerska staten. De agrariska förhållandena på ön,
där ett fullständigt latifundiesystem härskade,
föranledde gång på gång sociala strider. De mest
betydande af dessa voro slafkrigen 140–132 och 103–100
f. Kr. Romerska ståthållare använde sin ställning
till en konsekvent utsugningspolitik. Ryktbar
genom Ciceros anklagelse är särskildt Verres’
pretur 73–71 f. Kr. 42–36 f. Kr. härskade Sextus
Pompejus på ön. Italienska inflyttningar i större
skala egde rum, t. ex. efter S. Pompejus’ störtande,
då Octavianus lät en del af sina soldater bosätta
sig på S. och bröt det grekiska elementets ställning
på ön, som under kejsartiden blef fullständigt
latiniserad. S. omfattade två preturer. S. eröfrades
af vandalerna 440 och tillhörde sedan 491 östgoterna
samt styrdes af en gotisk grefve. Bysans (Östromerska
riket) eröfrade ön 535, men större delen af densamma
lyckades östgotakonungen Totila återvinna 550. Vid
hans fall blef bysantinska väldet obestridt. Kejsar
Konstans II (641–668) förlade under återvägen från
ett krigståg mot langobarderna sitt residens till ön
(han mördades i Syrakusa 668). Under århundraden
stredo bysantiner och araber om herraväldet öfver
S. De första arabiska infallen, under 600-talet,
blefvo ej af någon större betydelse. Från 827
togo de allt starkare fart, förorsakade af
upproriska sicilianares ansökningar om hjälp
mot Bysans. Eufemios, en grekisk upprorsmakare,
begärde hjälp af den aglabidiske härskaren Ziyadet
Allah i Kairouan. Men hjälparna ställde snart för
sig målet att underkufva ön. Messina föll 843, och
878 bemäktigade de sig Syrakusa; de kristnas sista
ort, Rametta, måste 965 ge sig. S. blef nu ett af
hufvudsätena för den arabiska kulturen. Palermo var
hufvudorten i det arabiska väldet, dess handel och
industri nådde hög utveckling. En rad kulturväxter,
såsom bomullsbusken och sockerröret, infördes vid
denna tid. De storartade byggnaderna liksom i ännu
högre grad litteraturen bära vittne om arabernas höga
kultur. Deras maktställning försvagades genom inre
strider. Emiren af Sicilien Abulafar slöt förbund med
Bysans, och den till hans hjälp 1038 sände Maniakes
intog större delen af ön, men han återkallades,
och eröfringarna gingo förlorade.
Efter 1060 anfölls S. af normander, som under
ledning af Roger de Hauteville (se Roger 2)
efter trettioåriga strider eröfrade ön. Af påfven
Urban II bekräftades 1085 Rogers besittning af ön,
den normandiske fursten erhöll full rätt öfver
kyrkan i sitt rike. Rogers son, Roger II (se Roger
3; 1105–54), förenade med S. äfven Neapel jämte
Capua och Apulien till ett betydande rike och
erhöll af påfven 1130 titeln konung af S., lät
kröna sig och tog Palermo till hufvudstad. Den
normandisk-sicilianska staten betecknar en ny
glansperiod i S:s historia. Genom blandning af
grekiska, arabiska, normandiska och italienska
element nådde kulturen hög utveckling. Hoflifvet med
sitt harem hade fullt österländsk prägel. Riket
var ur flera synpunkter den första moderna
statsbildningen, styrd af en centraliserad
byråkratisk förvaltning. Såväl bysantinska som
arabiska institutioner efterbildades, bland de senare
t. ex. en hög domstol i kriminalmål. Den finansiella
förvaltningen med stående skatter och statsmonopol
nådde hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
