- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
459-460

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigurd fostre ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

459

Sigurd fostre-Sigurd Ring

460

honom; han red genom lågorna, som omgåfvo Bryn-hilds
borg, och mottog hennes jaord på Gunnars vägnar och
iklädd hans gestalt. När sedan den verklige Gunnar
blifvit gift med Brynhild, uppenbarades genom en
tvist mellan henne och Gudrun, att det i själfva
verket varit S. och icke Gunnar, som ridit genom
lågorna kring Brynhilds borg och trolofvat sig med
henne. Brynhild föregaf nu för Gunnar, att S. svikit
dem bägge, och uppmanade Gjukungarna att bringa S. om
lifvet. Mordet på honom utfördes af Gjukes yngste son
Guttorm, som ej svurit fostbrödraed med S. Vid samma
tillfälle blef äfven S:s och Gudruns unge son Sigmund
dödad. Sedan Brynhild sålunda hämnats, genomborrade
hon sig själf med ett svärd och brändes på samma
bål som S. Gjukungarna togo sedan alla S:s skatter
i besittning. S. kallas i "Nibelungenlied" Stfrit
(ty. Siegfried, se Sigurd). Hans historia skildras,
naturligtvis med många olikheter i detaljer, äfven i
medeltida kämpavisor; en efterklang af Sigurdssagan
möter oss också i nyare tider uti de på Färöarna
upptecknade Sjurftar kvcefti. Sagan om S. har
f. ö. varit föremål för många lärda undersökningar,
i synnerhet i Tyskland; nyare litteratur anföres och
granskas af A. Olrik i "Dania" I, 287 (1892). S. har
tolkats dels som en mytisk gestalt (Lachmann,
Simrock m. fl.), dels som en urspr, historisk person,
senast af G. Schiitte (i "Arkiv för nord. filologi",
bd 24), som ytterligare motiverar den redan förut
gjorda sammanställningen af S. med merovingern,
konung Sigebert af Rhenfranken, som var förmäld med
Brynhild och 575 e. Kr. mördades på anstiftan af
Fredegunda (se d. o.), drottning till Chilperik I. Om
bildframställningar rörande S. se Sigurdsristningar
Th.W. (B-e.)

Sigurd fostre, isländsk skald omkr. 1400, författare
till det parodiska hjältekvädet Skiftarima (se
d. o.). Om S. vet man icke annat, än att hans
fader burit namnet f)örÖur och att han själf
var i tjänst hos höfdingen Björn Jorsalafare med
åliggande att "skämta" tre gånger i veckan, d. v,
s. troligen att föredra kväden af sig själf och andra
R- N-g.

Sigurd Haakonssön Ladejarl [håk-], norsk storman,
d. 962, son till Haakon Grjotgardssön jarl och
bosatt på släktgodset Lade (se d. o.) vid Nida-ros,
var konung Håkan den godes vän och rådgif-vare
samt styrde Tröndelagen. Jämte sina män blef
S. af Erik Blodyx’ söner innebränd på gården Aglo
i Stjördalen. Med Bergljot, dotter till jarlen
Tore den tyste på Möre och Harald Hårfagers dotter
Aalov, hade S. en son, Haakon jarl (se H a a k o n,
norska jarlar 2), som hämnades på faderns banemän. ’
K. V. IL

Sigurd Jarlsson, norsk höfding, var oäkta son till
Erling Skakke, och sedan denne 1179 stupat i slaget
vid Nidaros mot tronpretendenten Sverre, uppfostrades
han hos honom, men egnade honom ett dödligt hat,
hvilket dref S. som vuxen att sälla sig till Sverres
motståndare (först eyskeg-gerne, sedan baglerne),
till hvilkas yppersta ledare han räknas. Vid tiden
för Håkan Sverressons tron-bestigning (1202) tycks
han ha lämnat landet. Om hans oförsonlighet mot
Sverre vittnar en egen-händig runinskrift (juni 1194)
i Vinje stafkyrka (nu i Kristiania hist. museum).
K. V. H.

Sigurd Kåpa (fnsv. Kappe), son af jarl Vesete på
Bornholm, blef tillika med sin broder Bue digre
upptagen bland jomsvikingarna och deltog i slaget
vid Hjörungavåg (986), men undkom därifrån och lefde
sedan på Bornholm med sin hustru Tove, en dotter
till Strutharald.

Sigurd Lavard, norske konungen Sverres äldste son,
f. omkr. 1170 på Färöarna, d. 1200, hette urspr. Unas,
uppfostrades hos konungens stallare Gudlaug Vale och
namnes senare som en af birke-beinernes anförare
mot eyskeggerne och baglerne, men ådagalade
hvarken mod eller fältherretalang. Barnkonungen
Guthorm Sigurdsson (se denne) var S:s son.
K. V. II.

Sigurd Ormsson (Sigurbr) på Svinafell, isländsk
höfding, f. troligen något före 1160, d. 1235,
blef af biskop Thorlak Thorhallsson 1179 tvungen
att lämna ifrån sig den kyrka, som han nyss på sin
ättegård låtit uppföra, jämte allt till kyrkan hörande
gods. Han flyttade 1202 från gården och öfvertog
på uppdrag af biskop Gudmund Aresson skötseln af
det nordisländska biskopssätet Hölar, återuppbyggde
1204 Munkatvärås kloster och slog sig s. å. ned på
godset MöÖru-vellir, som han förvaltade för biskopens
räkning. 1205 vann han makten öfver två godedömen i
Eyjaf jorden, som emellertid Sigvat Sturlasson 1213
förvärfvade af honom. S. blef längre fram indragen i
stridigheterna mellan biskop Gudmund och höfdingarna
och ställde sig på de senares sida. Han ingick
sedermera som munk i Munkatvärås kloster och afled
där. - Litt.: Sturlunga-sagan och Biskupasögur I.
R- N-g.

Sigurd Ormöga ("Snogöje"), dansk sagokonung, en
af Ragnar Lodbroks söner, fick efter faderns död,
vid delningen af dennes rike, Skåne, Halland och
de danska öarna samt Viken. Han anses som fader
till Hardeknut och farfader till Gorm den gamle.
E. E hg.

Sigurd Ranesson, norsk storman ("lendermand") i
Nordland omkr. 1100, bosatt på Steig (Engelö) vid
kusten af Haalogaland, g. m. Magnus Barfots halfsyster
Skjaldvor Brynjolvsdatter, förlänades af svågern med
det inbringande monopolet att handla med lapparna
("finnerne") i Finnmarken ("finne-fserd"). Efter
lång tvist (skildrad i en historiskt värdefull saga)
med Sigurd Jorsalafare om detta privilegium fick
han behålla det och kunde t. o. m. lämna det i arf
till sin son Nikolaus Skjaldvorsson. Se "S:s proces,
utgit efter haandskrifterne" af G. Storm (1877).
K. V. H.

Sigurd Ribbung, norsk partihöfding. Se R i b-bungerne.

Sigurd Ring var enligt de nordiska sagorna en frände
till konung Harald Hildetand. Sagorna berätta att,
när Harald, som bl. a. regerade både i Danmark och
Sverige, blef gammal, satte han S. till medkonung
öfver Svealand och Västergötland. När Harald
blef mycket gammal och ville dö en ärofull död,
utmanade han S. till en kamp på Bråvalla hed (se
d. o.) i Östergötland. På Haralds sida deltogo män
från Danmark och östersjöländerna, på Sigurd Rings
män från Svealand, Västergötland och Norge. Striden,
som finnes utförligt skildrad i de nordiska sagorna,
slutade med Haralds fall. S. blef då härskare öfver
Haralds rike eller delar däraf. Han säges

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:37:13 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free