Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigurd fostre ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
461
Sigurdsristningar-Sigurösson
ha regerat länge; slutligen blef han svårt sårad i en
strid och lät tillsammans med sina döda män bränna sig
på sitt skepp. S. uppges ha varit gift med Alfhild,
dotter till konung Alf i Alfhem; deras son var
Ragnar Lodbrok. De berättelser, hvari S. omnämnes,
äro ytterst förvirrade - den historiske Ragnar
var t. ex. icke son till någon Ring -, men det är
sannolikt, att bakom berättelserna om Bråvallaslaget
ligga traditioner om strider mellan svear och östgötar
(och kanske äfven danskar) från folkvandringstid.
B. N-n.
Sigurdsristningar, bildliga framställningar ur
sagan om Sigurd Fafnesbane (se d. o.), förekomma
i Sverige, Norge och England. I Sverige finnas
sådana på åtskilliga runstenar från midten af
1000-talet, alldeles påtagliga på Ramsundsberget
och Göksstenen, Dräflestenen och Norumfunten
(1100-talet), troligen ock på runstenarna i
Ramsjö och Ockelbo samt kyrk-dörren i Värsås. I
Norge finnas Sigurdsristningar på de rikt snidade
kyrkoportalerna från 1100-1200-talen i Hyllestad,
Opdal, Veigusdal, Lærdal och Ostad och på några
stolskulpturer, i England på Halton-korset ej
långt från Lancaster, hvars ornamentering icke
röjer nordiskt inflytande, och på stenar i S:t
Andreas, Jurby, Malew och Ramsay på ön Man, som
äro resta af norrmän på 1000-talet; däremot icke
med säkerhet på det angelsaxiska runristade skrinet
af hvalben i Clermont från 70O-talet. Om bilderna
på Ramsundsberget och Göksstenen se dessa ord;
de öfriga svenska stenarna visa åtminstone Sigurd
genomborrande ormen, Dräflestenen möjligen äfven
A n d v a r e (se d. o.) med ringen Andvaranaut. De
norska ristningarna innehålla stor rikedom på bilder,
t. ex. den i Hyllestad: Regin i smedjan, Regin
och Sigurd pröfvande det smidda svärdet, Sigurd
genomborrande draken, Sigurd stekande Fafners kött,
medan Regin sofver, fågeln i trädet, Grane klöfjad
med skatten, Sigurd dödande Regin, och Gunnar i
ormgropen, spelande harpa med fötterna (se
G u n n a r), och Ostad-dörren visar ett nytt motiv:
hur Atles tjänare skära ut Hognes hjärta.
De engelska bilderna förete mest Sigurd
genomborrande ormen och stekande
hans kött samt Grane, men Ramsaystenen visar äfven
Loke kastande sten på uttern (se R e i d m a r),
som just biter i en lax. Schück antar, att sagan
om Sigurd Fafnesbane medförts af angelsaxerna till
England och därifrån spridt sig till Norden och att
väfda tapeter, hvilka voro en omtyckt handelsvara,
med bildliga framställningar ur sagan mycket bidragit
till dess spridning och utgjort mönster för ofvan
omtalade bildristningar, samt påpekar, att både de
engelska och de nordiska bilderna förutsätta den äldre
affattningen af sagan, hvaremot i Tyskland blott den
yngre förekommer. Se H. Schück, "Sigurdsrist-ninsar"
(i "Nord. tidskr.", 1903). B-e.
Sigurd Slembe, Slembedjakn 1. Slembe-degn
(d. v. s. den, som höll på att bli djäkne, präst),
norsk tronpretendent, föregaf sig vara son till konung
Magnus Barfot, på mödernet af förnäm ätt samt skildras
i sagorna som ovanligt djärf, vacker, storväxt, klok,
snarfyndig och äregirig. Han lämnade den prästskola,
hvari man satt ho-
nom, och efter ett äfventyrligt ungdomslif, hvarunder
han bl. a. kom till Rom, Jerusalem och Bysans, dök han
1136 upp i Bergen och kräfde att bli erkänd som broder
till konung Harald Gille. Afvisad, dräpte han denne
natten efter Luciamäs-san 13 dec. s. å. Förklarad
fredlös af förmyndarna för Haralds minderåriga söner,
flydde S. till Nid-aros, uttog Magnus den blinde
ur Holms kloster och uppställde honom som motkonung
till barn-konungarna (jan. 1137). Men upprorsmakarna
gynnades ej af lyckan, och vintern 1138-39 måste
de hålla sig dolda i Nord-Norge. Yåren 1139 drogo
de längs kusten under mord och brand, och med i
Danmark samlade män och skepp drabbade de vid ön
Holmengrå (nära Strömstad) 12 nov. s. å. samman med
Inge och Sigurd Haraldssons styrka. Magnus dräptes
under striden. S. blef kort därpå tillfångatagen,
torterad och af rättad, ännu ej 30 år gammal. Liket
jordades i Mariakirken i Aalborg. S:s öde har gett
stoff till ett skådespel af Bj. Björnson (1862).
K. V. H.
Sigurdssagan, germ. myt. Se Yolsunga-sa g a n.
Sigurösson [segörd-], Einar, isländsk präst
och psalmdiktare, f. 1539, d. 1626, lefde i stor
fattigdom, till dess hans son Oddur Einarsson 1589
blef utnämnd till biskop i Skålholt och tog hand om
fadern samt 1591 skaffade honom ett godt pastorat
på Heydalir på östlandet. S. har namn om sig som
framstående religiös skald och var som sådan högt
skattad af sin samtid. R- N-g.
Sigurösson [segörd-], Jon, isländsk politiker,
språkforskare och historiker, f. 1811, d. 1879,
prästson från nordvästra Island, aflade utan skolgång
studentexamen 1829, var därefter kontorist och började
1833 i Köpenhamn egna sig åt vetenskapen. Han kom
sig aldrig för att ta någon examen, men blef likväl
1835 stipendiat vid arnamag-nseanska samlingen
samt fick 1838 i uppdrag att samla material till
Det kgl. danske Yidenska-bernes selskabs "Re-gesta
diplomatica". Jämte Ölafur Pålsson undersökte han
1841 isländska handskriftsamlingar i Stockholm och
Uppsala samt upprättade en fullständig katalog öfver
dem. (Den del, som omfattar samlingarna i Stockholm,
utgafs 1848 af Arwidsson.) 1848 blef S. sekreterare
vid arnamagnseanska kommissionen. Sedan 1840 var han
därjämte sekreterare i isländska litteratursällskapets
Köpenhamnsafdelning och blef 1851 dess ordf. 1847
blef han led. af Nordiske oldskrift-selskabs
fornskriftsafdelning. I sitt fosterlands politiska och
kulturella lif har S. gjort en större insats än någon
annan islänning. 1845-77 var han led. af alltinget,
fr. o. m. 1849 som dess ordf. I den grundlagstiftande
riksförsamlingen 1848-49 deltog han som kungavald
representant för Island. S. var den drifvande och
ledande kraften i själfständighetsrörelsen, och hans
mål var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
