Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silkespapper ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anlägga mullbärsplantering på Drottningholm och
anordnade där uppfödning af maskar och beredning
af silke. Hattpartiet sökte också uppmuntra
silkesodlingen genom penningbelöningar för i landet
tillverkadt silke, genom prägling (1755) af en
medalj för utdelning åt nitiska silkesodlare samt
genom ett årligt anslag af 500 dal. smt till understöd
för mullbärsplanteringar. Under inverkan
häraf kommo sådana till stånd framför allt i Skåne,
där planteringarna 1760 uppgåfvos innehålla
150,000 buskar, men äfven vid Karlskrona, Kalmar,
Alingsås, Göteborg, Norrköping, Stockholm,
ja ända upp till Skellefteå och vid Åbo i Finland.
Med mösspartiets välde indrogos emellertid alla
statsanslag till belöningar och understöd, och inom
få år voro de flesta mullbärsplanteringar försvunna.
På 1820-talet började åter intresset för saken att
vakna. Fru Charlotta Östberg (d. 1840), född
Hilfling, började silkesmaskodling och utgaf 1824 en
liten skrift, ”Om odling af mullbärsträd och
silkesmaskar i Sverige”, som 1831 efterföljdes af en
utförligare uppl. ”Vägledning för dem, som vilja odla
mullbärsträd och uppföda silkesmaskar”. På hennes
inbjudan bildades 1830 ett Sällskap för inhemsk
silkesodling under beskydd af kronprinsessan Josefina
och tillslutning af åtskilliga framstående män.
Sällskapet, som 1836 erhöll ett anslag för 3 år af
600 rdr, anlade i Bellevue park invid Stockholm
ett centralmagnaneri (silkesodlingsanstalt) med
mullbärsplantering och en plantskola för hvita och
svarta mullbärsbuskar, och från dessa spriddes
telningar samt maskägg till olika delar af landet,
där försök med silkesodling börjades. Största
omfattningen togo de odlingar, som, med stöd af länens
hushållningssällskap, kommo till stånd i och invid
Visby, i Lund och andra platser i Skåne samt vid
Göteborg – där man snart fann, att maskarna
kunde uppfödas med blad af svartrot (Scorzonera)
och där silkesodlingen fann en nitisk utöfvare i
landtbrukaren J. A. Rossing på Lilla Katrinelund.
Framgången var emellertid obetydlig. Med stöd af
fortsatt statsanslag, som i början af 1860-talet
höjdes till 4,000 kr. årligen, och kungligt beskydd
underhöll sällskapet några tynande magnanerier
med sjuka larver och ofta frosthärjade
mullbärsplanteringar. Det utgaf årliga officiella redogörelser
med uttalanden om silkesmaskodlingens möjlighet
i Sverige och den svenska silkesmaskstams
härdighet, som uppdragits i magnaneriet å Rosenfors
vid Borgholm, och gjorde fåfänga försök med den
mer motståndskraftiga japanska eksilkesmasken,
Bombyx Yamamayi. ”I brist på uppmuntran från
allmänheten” beslöt sällskapet 1898 att ”låta sin
verksamhet hvila”, att nedlägga sitt sista magnaneri,
å Alnarp, samt realisera sina tillgångar,
hvilka som en fond handhafvas af en af konungen
tillsatt styrelse.
H. J. Dft.
Silkespapper, tunt omslagspapper (se Papper,
sp. 1501). I tullbehandlingsafseende räknas i
Sverige till silkespapper allt till omslag användbart,
ej särskildt i tulltaxan nämndt papper, som
väger 30 gr. eller därunder pr kvm. Silkespapper
kan vara färgadt i massan eller på ytan.
G. H–r.
Silkessammet. Se Sammet.
Silkesspinnare, zool. Se Silkesfjärilar.
Silkeull, bot. Se Ochroma.
Silkwormgut [si′lkωəm ga′t], eng. Se Gut.
Sill, zool. Se Sillfiskar, Sillfiske och Sillsläktet.
Silla de Carácas [si′lja-], bergstopp. Se Karibiska bergen.
Sillapipare, zool. Se Nejönögon, sp. 741.
Sillbyss, sjöv. Se Buss.
Sillebasen, zool. Se Hafssulor.
Sillein [-le′jn], ungersk kommun. Se Zsolna.
Sillen, insjö i Södermanland. Se Trosaån.
Sillén, af, svensk adlig ätt, hvars förste kände
stamfader, Gustaf Silléen (d. på 1690-talet),
antagit namnet, sannolikt efter fädernebyn
Sille i Västerljungs socken, Södermanland.
Dennes son Karl (f. 1689, d. 1743 som tygmästare
vid Stockholms artilleristat) erhöll 1737 adliga
privilegier, och hans tre söner fingo 1770 adlig
sköld och introducerades 1773 med namnet af S.
En af dem, Georg Vilhelm af S. (f. 1724,
d. 1794), var 1750–61 legationssekreterare i
Konstantinopel och förvärfvade ingående kännedom
om turkiska förhållanden. Han fick kansliråds
n. h. o. v.
1. Gustaf af S., son af den ofvannämnde Georg
Vilhelm af S., arkitekt, f. 7 mars 1762, d. 9
febr. 1825 å Långdunker, Södermanland, ingick 1775
vid fortifikationen och blef tillika elev-vid målar-
och bildhuggarakademien. Han gjorde sig bemärkt
genom ritningar till Bagges "Beskrifning öfver
Örebro" (1785) och genom etsningsförsök. Efter
att ha blifvit konduktör 1781 begaf han sig, med
pension af slottsbyggnadsmedlen, 1786 på en utländsk
studieresa och vistades i Italien 1788-93. Under denna
tid uppgjorde han ett förslag till en rundkyrka på
Skeppsholmen, hvilket 1790 hemsändes. Han blef 1792
löjtnant, kallades 1796 till led. af konstakademien
och erhöll s. å. hofintendents värdighet. Med 1797,
då han af hertig Karl erhöll uppdrag att leda arbetena
vid Rosersbergs modernisering och inredning, vidtar
hans egentliga verksamhetsperiod. Detta uppdrag
blef också hans hufvudsakligaste lifsgärning. Allt
detta, ännu till stor del bibehållet, vittnar om
upphovsmannens goda studier och stilkänsla (den
nyantika smakriktningen), men också om en ganska kall
och nykter uppfattning. En stor del af hans ritningar
för Rosersberg förvaras i k. biblioteket. Han
lämnade ritningar till kyrka i Uddevalla och till
åtskilliga officersboställen. S. fick 1802 med
kaptens namn afsked från fortifikationen och utsågs
1816 till konstakademiens skattmästare. - 2. Abraham
Vilhelm af S., den föregåendes son, skriftställare,
f. 7 dec. 1813 i Stockholm, d. där 2 maj 1895,
blef 1831 student i Uppsala, 1836 filos, doktor,
1841 teol. kandidat och prästvigd, 1842 kollega i
Hudiksvall och 1845 lektor vid Athenseum i Gäfle
samt var 1857-86 rektor vid Adolf Fredriks lägre
elementarläroverk i Stockholm. S. utgaf Svenska
handelns och näringarnes historia (5 dlr, 1851-71,
hvaraf ett sammandrag till år 1809 utkom 1886), vidare
anonymt Det svenska studentlifvet (1838-39; öfv. till
da. af Ploug 1849), en litterärt obetydlig, men som
tidsskildring och Uppsalastudentisk miljömålning
icke ointressant bok, samt under pseudonymen Sverre
åtskilliga smärre historiska uppsatser, berättelser
m. m. - 3. Otto Ferdinand af S.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
