Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjukvårdsafgift ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- 3. Pavel Andrejevitj S., militär, f. 1777,
d. 1823, deltog under Suvorov i striderna i Polen
och Italien samt avancerade vid tjugufem års ålder
till generalmajor. Han utmärkte sig sedan i finska
kriget 1809, då han genom en djärf marsch inträngde i
Sverige och vid Skellefteå kringrände och tillfångatog
en mindre svensk truppstyrka under öfverstelöjtnant
Furumark. För denna bedrift utnämndes han till
generallöjtnant och kejsarens generaladjutant. 1813
afslöt han vapenstilleståndet i Neumark. Efter de
allierades intåg i Paris erhöll han uppdrag att
ledsaga kejsarinnan Marie-Louise till Österrike och
föra Napoleon I till Fréjus. - 4. Petr Andrejevitj
S., den föregåendes sonson, f. 1827, d. 1889,
statsman, var öfverpolismästare i Petersburg,
sedan generalguvernör öfver Östersjöprovinserna,
var 1866-74 chef för "tredje afdelningen af H. M:ts
särskilda kansli" (politiska polisen). Han utnämndes
1874 till sändebud i London och var en af Rysslands
representanter vid Berlinkongressen 1878. 1879 lämnade
han det offentliga lifvet. Han tillhörde det strängt
konservativa partiet, men var i sin utländska politik
försonlig och medlande. - 5. Pavel Andrejevitj S.,
den föregåendes broder, f. 1830, d. 1908, general och
diplomat, deltog i Krimkriget, var i 10 år chef för
gardesstaben och bidrog under rysk-turkiska kriget
till Sulejman paschas nederlag vid Filippopel. Han var
ryskt sändebud i Berlin 1885-94 och generalguvernör
i Warschau 1895-97. 1-4. A-d J.
Sju vise. Se Greklands sju vise.
Sju vise mästare (Historia septem
sapientum) är namnet på ett österländskt sagoverk,
som under medeltiden var vida spridt. En fursteson,
som uppfostrats af sju vise mästare, blir genom
stjärnorna underrättad om, att han vid återkomsten
till sin faders hof icke får tala inom sju dagar,
vid fara att eljest mista lifvet. Styfmodern, hvars
kärlek han försmått, eggar då genom en berättelse
hvarje dag fadern att döda sin son, men dennes sju
mästare förtälja hvarje dag en annan berättelse,
som uppskjuter furstens beslut. De äldsta arabiska
bearbetningarna datera sig från 900-talet och ansågos
af samtida ega indiskt ursprung. En hebreisk och en
grekisk samling (utg. af Sengelmann 1842) tala om ett
syriskt och ett ännu äldre persiskt original. Boken
kom till Västerlandet under korstågens tid och
öfversattes till nästan alla europeiska språk. Den
äldsta kända bearbetningen i Europa är på latin af
Joh. de Alta Silva (omkr. 1184) och utgör källan
till den franska dikten "Dolopathos" (omkr. 1223). En
tredje latinsk upplaga, "Historia septem sapientum"
l. "Historia de calumnia novercali", ligger till
grund för den svenska bearbetningen. Denna är
bevarad i tre handskrifter, af hvilka hvar och en
representerar en särskild redaktion.
De äro alla från midten eller slutet af
1400-talet och samtliga utgifna af G. E.
Klemming i "Prosadikter från Sveriges medeltid"
(1887-89; i Skrifter utg. af Sv. fornskr.-sällskapet).
Jfr Hj. Crohns, "Den trolösa hustrun i två medeltida
sagosamlingar" (Helsingfors, 1912). (R. G.)
Sjuåriga kriget kallas det krig, som 1756-63
fördes mellan å ena sidan Österrike, Frankrike,
Ryssland, Sverige och Spanien och å den andra
Preussen och England. Dess viktigaste orsaker voro
Englands och Frankrikes makttäflan på hafven och
i kolonierna samt rivaliteten mellan Österrike och
Preussen. Namnet användes företrädesvis för att
beteckna kriget i Tyskland mellan Preussen och
dess fiender, hvilket emellertid betraktadt som ett
led i kampen om Schlesien (se Schlesiska
krigen) stundom också benämnes tredje
schlesiska kriget.
Fredsslutet mellan England och Frankrike 1748
betecknade blott ett stillestånd under kampen om
herraväldet på hafvet och i kolonierna. I Indien
upphörde icke fejden mellan det franska ostindiska
kompaniet och det engelska. I Nord-Amerika sökte
fransmännen sammanfoga sina besittningar i n. (Canada)
och s. (Louisiana) och i och med detsamma stäfja
de engelska koloniernas expansion västerut. Däraf
föranleddes våren 1754 väpnade sammanstötningar mellan
engelsmän och fransmän i Ohios floddal. Påföljande
år fortsattes striderna i Nord-Amerika; det kom
också till en drabbning mellan franska och engelska
örlogsfartyg. Det var blott en tidsfråga, när formligt
krigstillstånd skulle inträda. Engelska regeringen
var angelägen, att i sådant fall Georg II:s arfland
Hannover icke skulle prisges åt Frankrike; till detta
lands skydd såg den sig därför om efter bundsförvanter
på fastlandet. - Närmast kom Englands traditionella
allierade, Frankrikes arffiende Österrike i fråga. Men
i Maria Teresias och hennes statskansler Kaunitz’
ögon var Frankrike icke längre som förr Österrikes
hufvudfiende. De två första schlesiska krigen
(se d. o.) hade satt Preussen i besittning af den
österrikiska prov. Schlesien. Denna förlust kunde de
icke glömma: ledstjärnan för deras politik var att vid
lägligt tillfälle återvinna det förlorade och krossa
den stormaktsställning i Nord-Tyskland, som Fredrik
II med sin eröfring skapat åt Preussen. Österrike
hade länge rustat för en blifvande kraftmätning,
och på sommaren 1755 började det med tanke på en
dylik försiktigt närma sig Frankrike. Gynnsammare
mottagande fann England vid ryska hofvet (fördrag
sept. 1755). Närmandet mellan England och Ryssland
bekymrade emellertid Fredrik II. Kejsarinnan Elisabet
var hans svurna fiende, delvis af personliga skäl,
men framför allt af politiska: både i Polen och
Sverige hade hon funnit det ryska inflytandet
korsadt af den nya preussiska stormakten. Fredrik II
hade alltid att räkna med möjligheten af ett
ryskt anfall, och icke utan skäl befarade han,
att just den ryska intervention i Nord-Tyskland,
hvartill det engelsk-ryska fördraget gaf uppslag,
skulle bli ödesdiger för honom. Han beslöt att söka
förebygga den. Han tog upp Englands förut af honom
afböjda förslag till närmande, och en konvention
(af rent defensiv art) till Hannovers skydd afslöts
(i Westminster jan. 1756), genom hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
