- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
883-884

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandium ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

883

Skandiumoxid-Skanstygsdepå

884

sp. 437), till jordmetallerna hörande grundämne, som
erhållit sict namn däraf, att det först anträffats
i 3 på Skandinaviska halfön förekommande, sällsynta
mineral: gadolinit, yttrotitanit (keilhauit) och
euxenit. Men då skandium i dessa ingår blott i
ytterst minimala mängder, räknades det en lång tid
som ett af jordens allra sällsyntaste grundämnen,
ända tills det 1908 lyckades engelske kemisten
Crookes att medelst spektroskopet påvisa skandium i
ytterligare ett tiotal mineral, hållande sällsynta
jordarter. Bland dessa befanns ett, wiikit (från
Impilaks i Finland, vid Ladoga), innehålla icke
mindre än nära 1,2 proc. skandium eller omkr. 400
gånger så mycket som gadolinit. Redan förut
hade emellertid Rowland medelst spektroskopet
påvisat, att skandium förekommer t. o. m. rikligt i
solen. Äfven i fixstjärnornas spektra framträda de
för skandium karakteristiska linjerna vanligen mycket
tydligt. Detta föranledde Eberhard att undersöka, om
icke äfven på jorden skandium hade större utbredning,
än man dittills antagit. Och det resultat han erhöll
var högst öfverraskande. Bland 368 undersökta mineral
och bergarter kunde han påvisa en mer eller mindre
tydlig halt af skandium i 241, d. v. s. ungefär i 2/a
af hela antalet. Han fann skandium i snart sagdt alla
möjliga slags bergarter, äfven i mycket vanliga, såsom
klorit- och glimmerskiffer, gnejser och graniter (40
st. graniter från olika delar af jordytan), trapp från
Yästergötland, syenit, undersilurisk lerskiffer, aska
och lava från Vesuvius o. s. v. Då skandium alltså
ingår i nästan alla bergarter, hvaraf jordskorpan är
sammansatt, kan det, hvad utbredning på jordytan och
i världsrymden beträffar, ingalunda längre betraktas
som något sällsynt element. Det är tvärtom, så vidt
man hittills vet, blott få grundämnen, som ega lika
vidsträckt utbredning. Men väl anträffas det enligt
Eberhards undersökning nästan alltid blott i mycket
små mängder. Till de skandium-rikaste mineralen höra
tennmalm och volframit från Zinnwald och Erzgebirge,
det senare med omkr. 0,2 proc. skandiumoxid. - Redan
från början väckte skandium den största uppmärksamhet
i den kemiska världen, emedan dess tillvaro och
viktigaste egenskaper 8 år före dess upptäckande
blifvit förutsagda af Mendelejev (se C l e v e,
sp. 437). Skan-diums kemiska förhållanden blefvo till
en början utredda af professorerna Nilsou och Cleve
i Uppsala och ha under de senaste åren på Eberhards
tillskyndan ytterligare studerats af R. J. Meyer i
Berlin. Skandiums kemiska tecken är Se, motsvarande
atomvikten 44,i. Oxiden, Sc203, bildar ett hvitt
pulver och är svagare basisk än de till cer- och
yttergrupperna hörande sällsynta jordarterna. Den
ger färglösa salter, bland hvilka det i vatten
svårlösliga natriumdubbelkarbonatet, Sc2Na8(COB)7
+ 6H20, är karakteristiskt och kan användas för
framställande af skandiumföreningar i rent tillstånd.
K. A. V-g.

Skandiumoxid, kem. Se Skandium; jfr Er-bi u m,
sp. 741.

Skandofenniska platån 1. Fennoskandia. Se Finland,
sp. 274.

Skans. 1. Befästningsk. Se Fältskans. –
2. Skpsb. Den aktersta inre delen af ett fartyg
äfvensom besättningens bostad ombord å ett
handelsfartyg. Urspr. var skansen ett på
vikingafartygen längst akterut befintligt halfdäck,
hvarest höfdingen hade sin plats och kunde tillse
styrningen. På skansen fanns "lyftingen", i hvilken
höfdingen hade sin bostad (kajut). Skansen var
förenad med backen (ett motsvarande halfdäck längst
förut) genom breda plankgångar längs sidorna,
hvilka plankgångar kallades kobryggor, sedermera
gångbord. Efter krutets uppfinning placerades på
skansen små kanoner, falkonetter l. haubitser. Jfr
Back 2.
2. R. N.*

Skansbeklädnad l. Skansklädning, skpsb., ett i Norge
och Danmark brukligt namn å fartygssidans brädklädsel
ofvan öfre däck; kallas i Sverige oftast brädgång
(jfr d. o.)
R. N.*

Skansborg. Se Uddevalla skans.

Skansen. 1. (Schantzen) Gammalt namn på
Kastellholmen (se d. o.) i Stockholm. –
2. Friluftsmuseum på Djurgården i Stockholm. Se därom
Nordiska museet.

Skansgaarden [-går-], en större gård med 12
husmansplatser nära Kongsvinger, Norge. 18 maj 1808
egde vid S. och Mobæk en sammanstötning rum mellan
svenskar och norrmän. Nu fattiggård. K. V. H.

Skansgast, sjöv. Se Märsgastar.

Skansion. Se Skandera.

Skansklädning, skpsb. Se Skansbeklädnad.

Skanskorg, befästningsk., en af mjuka, sammanvridna
kvistar eller böjligt ris flätad cylindrisk korg utan
botten, omkr. 1 m. hög och 0,7 m. i diameter. Den
används, jordfylld, vid befästningsarbeten för att
stöda och bekläda branta jordsluttningar, såsom
tvärvallar och embrasyrer i batterier eller inre
bröstvärnssluttningar i fältskansar och särskildt vid
sapparbeten, där hastig betäckning är af nöden. En
skanskorg tillverkas på så sätt, att 8 st. 1,2
m. långa smäckra pålar nedslås i marken i cirkel
med 0,6 m. diameter, hvarefter antingen, och helst,
en af bräder tillverkad skanskorgsmall insattes
mellan dem och fästes löst på 1/3 af höjden eller
ock 2 hvarf af kvistar eller ris flätas kring dem
invid marken och sedan skjutas upp till samma höjd,
hvarefter flätningen fortsättes uppåt och öfversta
hvarfvet sedan fästes väl vid hvarannan påle; därpå
vändes korgen upp och ned, mallen borttages, och
flätningen fullbordas åt andra hållet samt fästes på
samma sätt. En särskild sorts skanskorg är den vid
sapptäten begagnade liggande rullkorgen (fr. gabion
farci
), som göres 2,3 m. lång och 1,4 m. i tvärlinje
samt fylles med ull, nöthår e. d. (jfr Sapp).
L. W:son M.

Skanskorgsbeklädnad, befästningsk. Se
Beklädnadsarbete, sp. 1236.

Skanskorgsmall. Se Skanskorg.

Skanskorpral, förhandskarl bland skansgastarna.

Skansmästare. Se Fortifikationen, sp. 927.

Skanstyg, verktyg, som trupperna medföra för att
utföra i fält förekommande jord- och träarbeten. De
dels bäras af manskapet (se Burna verktyg), dels
föras å stridsträngens, särskildt ingenjörtruppernas,
fordon, dels bilda tillsammans med de fordon, å hvilka
de packas, en särskild skanstygskolonn. Härförutom
finnas vanligen äfven å vissa platser upplagda
s. k. fasta skanstygsförråd (se Förråd, sp. 472).
L. W:son M.

Skanstygsdepå. Se Depå.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:05 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0466.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free