Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skarf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
professuren i exegetik, från hvilken han 1896
erhöll afsked. Tillika var han kyrkoherde i
Stångby och Vallkärra 1859–65 och i Uppåkra
och Flackarp från sistnämnda år, hvarjämte han
1863–65 var kontraktsprost i Torna kontrakt. 1860
blef han teol. doktor i Jena och 1878 led. af
Göteborgs Vet. o. vitt. samh. Han var ombud för
teol. fakulteten i Lund vid allmänna kyrkomötena
1878, 1888 och 1893. 1876–78 var han ordf. i
Lunds missionssällskap. På grund af en hans motion
vid kyrkomötet 1888 firas andra böndagen numera
som reformationsfest. S. var urspr. bestämd af
västkustens schartauanska fromhetstyp, men anslöt sig
sedermera till den kyrkliga riktning, som vid midten
af 1800-talet hade Thomander och Wieselgren till
främsta märkesmän (hans maka i första giftet var en
dotter till Wieselgren). På detta håll sympatiserade
man med den särskildt af Rosenius och Fjellstedt ledda
evangeliska väckelsen, men hade starkare kyrkliga och
humanistiska intressen än Rosenius. Afvisande ställde
man sig mot den lundensiska högkyrkligheten. Det
antiepiskopala temperamentet hos S. härledde
sig härifrån. S. var en å såväl hufvudets som
hjärtats vägnar rikt begåfvad predikant, uppburen
särskildt i yngre dagar. Lifligt intresserad af
hednamissionen, författade S. några af våra bästa
missionspsalmer. Som vetenskaplig författare var
han synnerligen produktiv, med skarp blick för det
personligt karakteristiska och det pointerade i
detaljerna. Denna hans läggning kom honom till godo
såväl i hans praktisk-teologiska och exegetiska som
i hans kyrkohistoriska författarskap. Anekdoten och
ordleken fingo emellertid med tiden för mycket af hans
kärlek. Snarfyndig och kvick, blef han en mästare på
dessa områden, men för originalitetsjakt kan han ej
frikännas. Den satte sin stämpel på hans predikan
och hans predikoutkast, och äfven i exegetiken och
kyrkohistorien kommo de stora synpunkterna till
korta. I hans kyrkohistoriska produktion, utmärkt
för förvånande personalhistorisk kännedom, saknas
därjämte en modern forskningsmetods noggrannhet. Med
sin med attiskt salt bemängda personliga älskvärdhet
blef han under sin långa ålderdom ett af Lunds mest
karakteristiska professorsoriginal, lifligt senterad
af växlande studentgenerationer. Bland den mängd
teologiska arbeten, som S. utgaf, må nämnas
De luce ex lusibus verborum litterarum sacrarum (1847),
De ecclesia ante Christum (1851),
De disciplina ecclesiastica (1852),
bearbetning af Barths "Bibliska historien" (1850, 11:e uppl. 1878),
förklaringar öfver Matteus’ och Johannes’ evangelier,
brefven till romarna och korinterna samt Uppenbarelseboken
(1853 ff., i P. Fjellstedts bibelverk),
Predikoutkast öfver högmesso- och aftonsånglexter (1857; ny följd 1886–88),
Handbok i den bibliska fornkunskapen (1857; 3:e uppl. 1890),
metrisk öfv. af "Psaltaren" med förklaringar (1862),
Kyrklig själavårdslära (1877),
Om formeln ande och sanning (1883, i Lunds univ. årsskrift),
Apostlarne Petrus’, Paulus’ och Johannes’ herdabref. Utläggningsförsök (1887),
Det nya testamentets heliga skrifter efter J. A. Bengels sätt tolkade och förklarade. 1. Jakobs och Judas’ epistlar (1891),
Jobs bok (öfv. och kommenterad 1894).
På det historiska, särskildt det kyrkohistoriska,
området
var S. ej mindre produktiv. Sålunda utgaf han bl. a.
Handbok i allmänna verldshistorien (1851, 3:e uppl. 1864),
Handbok i Sveriges kyrkohistoria (1866–67),
Göteborgs stifts herdaminne (1878–85),
Predikoverksamhetens och den andliga vältalighetens historia i Sverige till 1850 (1879),
Lifsbilder från det lutherska reformationsårhundradet (1884),
Uddevalla herda- och skolminne (1888),
Kristlig kyrkohistoria i lifsbilder (1892),
Det theologiska doktoratet i Sverige resp. 1593–1893 (1893).
Dessutom författade han ett större antal biografier
i "Svenskt biografiskt lexikon" samt åtskilliga afh.
och uppsatser i tidningar och tidskrifter. Flera af
hans skrifter utgåfvos anonymt, somliga under
signaturen Carl Abrahamsson. – S. var
därjämte en flitig öfversättare af särskildt tysk
uppbyggelselitteratur, såsom skrifter af Luther,
Scriver, Roos, Hiller, Woltersdorf m. fl.
2. Ernst Teofil S., den föregåendes son,
svensk-amerikansk författare, f. 14 april 1857
i Solberga, Bohuslän, blef student i Lund 1877
och utvandrade 1878 till Amerika, i afsikt att
där bli jordbrukare. Då denna plan icke lät
förverkliga sig, drefs han af omständigheterna
in på tidningsmannabanan och anställdes som
medredaktör 1880 af "Svenska amerikanaren" och
1884 af "Svenska tribunen", bägge utg. i Chicago.
1885 flyttade han till staten Washington, där
han i en jämförelsevis vild, men vacker natur
redde sig ett hem. 1888 återgick han till
tidningsväsendet och var 1891 redaktör för
"Vestkusten" i San Francisco, hvarefter han en
tid åter var jordbrukare i Washington. S. har
utöfvat en synnerligen omfattande och för
kännedomen om de till Amerika utflyttade
svenskarnas historia och kulturella lif mycket
gifvande författarskap:
Svensk-amerikanska poeter i ord och bild (1890),
Våra pennfäktare (1897),
Washington och dess svenska befolkning (1908),
California och dess svenska befolkning (1910) samt
Oregon och dess svenska befolkning (1911).
Vidare har han utgett ett häfte dikter
Under västliga skyar (1907)
och den intressanta själfbiografiska skriften
Vagabond och redaktör (1914).
3. Karl Abraham Valdemar S., den föregåendes
broder, tidningsman, politiker, f. 24 juli 1861
i Lund, där han 1881–86 var student. Han egnade
sig sedermera åt pressen, bl. a. som redaktör af
"Hudiksvalls allehanda" 1888–94 och, sedan 1894,
af "Falukuriren". 1912–14 var han led. af Första
kammaren, vald af de frisinnade i Kopparbergs län.
S. är ifrig nykterhetsvän och har utgett
Nykterhetsrörelsens banérförare (1903).
4. Sigfrid Adalvard S., den föregåendes
halfbroder, jurist, ledamot af Högsta domstolen,
f. 19 febr. 1867 i Lund, blef där 1885 student,
1890 juris kandidat och 1895 juris doktor.
Efter tjänstgöring i och under Göta hofrätt,
som 1893 tilldelade honom titeln vice
häradshöfding, utnämndes han 1900 till assessor
i samma hofrätt. Han deltog åtskilliga år
i lagstiftningsarbetet, bl. a. rörande ny
legostadga och försäkringslagstiftning, samt
medverkade som led. i Lagberedningen (1903–08), till
dennas förslag till ny jordabalk. 1905 blef S.
revisionssekreterare och 1908 justitieråd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
