- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
947-948

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skeireins ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

947

Skelligs-Skelton

948

är omkr. 330 km., dess vattenområde beräknas till
11,880 kvkm. och dess afrinnande vattenmängd till
175-220 kbm. per sek. De många forsarna och fallen
- utom de nämnda nedersta: Bastuselsforsen (öfver
7,000 hkr), Storvidselforsen, Grytforsen, Sandforsen
(öfver 11,000 hkr), Grubbfallet, Tre-holmsforsen
(öfver 7,000 hkr), Granbergsforsen, Vargforsen
(öfver 11,000 hkr) och Kusforsen - omöjliggöra
flodfart utom i älfvens allra nedersta lopp och
på de stora sjöarna, men älfven har stor betydelse
för flottningen, som årligen uppgår till närmare 3
mill. stockar 1. 12-13 mill. kbf., och skulle reglerad
högst väsentligt öka landets vattenkraftstillgång.
Wbg.

Skelligs [skäliga], The, grupp af tre klippöar, G
r e a t och Little Skellig samt L e m o n rock, 11
km. v. om Bolus head och 16 km. s. v. om ön Valentia
i irländska grefsk. Kerry. På Great Skellig, 216
m. hög, 18 har, 6 inv., ligga ruiner af ett kloster,
till hvilket pilgrimer förr färdades. På densamma
står ett 14 m. högt fyrtorn med fast, hvitt sken, 53
m. öfver högvatten, öarna äro omsvärmade af sjöfågel.

Skelning, lat. straWsmus, oftalm. Då ögon-axlarna vid
blick i fjärran ej äro fullt parallella eller vid syn
på nära håll ej samtidigt kunna fästas på ett föremål,
skelar människan. Detta beror antingen därpå, att en
svulst trycker ögat ur dess rätta läge i ögonhålan,
i hvilket fall ögats rörelser äro i mer eller mindre
grad hämmade, eller ock därpå, att en eller flera
af de yttre ögonmusklerna träffats af förlamning,
hvarigenom ögats rörelseförmåga åt de förlamade
musklernas sida blir hämmad, eller ock slutligen
- hvilket är det vanligaste - därpå, att någon
ögonmuskel har en relativ eller absolut öfvervikt,
under det dess antagonist är relativt svagare. Är den
muskel, som skall rulla ögat inåt, den starkare eller
förkortade, uppkommer inåtskelande, i motsatt fall
utåtskelande. Inåtskelandet är vanligare, beror i de
allra flesta fall af öfversynthet, hypermetropi, och
uppträder ej sällan, om det ena ögat, till följd af
någon öfvergående sjukdom, för en tid blir uteslutet
från det gemensamma, binokulära seendet. Den ena
ögonaxeln skjutes förbi den andra inåt, men ögonens
ställning till hvarandra är densamma, lika felaktig,
åt hvilket håll än patienten vänder dem för att
se. I detta fall ser den skelögde icke dubbelt. Den
oriktiga bilden undertryckes. Vid skelandets början
kan dock ögonaxlarnas ställning vid syn i fjärran
vara riktig, men då de gemensamt skola fixera ett
närbeläget föremål, framträder skelandet. Detta
kallas ett intermittent skelande. Ej sällan skelar
patienten ibland med det ena, ibland med det andra
ögat (aldrig med båda på en gång), och detta kallas
alternerande skelande.

Hos närsynta, som ej använda korrigerande glas,
uppträder i regel utåtskelande. Dessa måste närma
föremålen så mycket, att de inre ögonmusklerna ej
stå ut med den ihållande ansträngningen, det ena
ögat vacklar och ställer sig slutligen i skelande
ställning utåt. Slutligen blir denna ställning den
vanliga. Dubbelbilder finnas i detta fall i regel,
dock kan patienten slutligen lära sig att bortse från
den oriktiga bilden. Öm närsyntheten är af väsentligt
olika grad på båda ögonen, så

kan det inträffa, att en patient begagnar det mest
närsynta att se med på nära håll, det andra för syn
i fjärran, och i båda fallen devierar utåt det öga,
som ej för tillfället begagnas. Vid det skelande,
som beror på förlamning, det paralytiska eller
oegentliga skelandet, finnas alltid dubbelbilder,
och de äro mycket besvärande. Går ej förlamningen
tillbaka, hvilket den dock ofta gör. synnerligen då
den yttre muskeln är den ensamt angripna, rullar
den kraftiga antagonisten ögat öfver åt sin sida,
och ett verkligt permanent inåtskelande kan till sist
följa, hvarvid dubbelbilderna småningom försvinna. Det
paralytiska skelandet behandlas med invärtes medel,
med elektricitet o. d. Operation kan eller bör ej
göras, förr än verkligt skelande uppstått.

Det egentliga skelandet kan någon gång hjälpas
med glasögon, som korrigera öfversyntheten,
resp. närsyntheten. Det kan vid låga grader palliativt
hjälpas med prismor, som vändas så, att de jämka ihop
bilderna, oaktadt ögonaxlarna kvarbli i den oriktiga
ställningen. Någon gång gör en kombination af båda
önskad verkan. Eljest måste man operera, och denna
operation bör göras snart, emedan det felaktiga ögat,
som ej begagnas, alltjämt mister i synkraft. Dock
beror i många fall skelandet just på, att synen är
dålig på det ena ögat. Bilden från detta, oredig som
den är, skadar den goda bilden från det friska ögat,
och instinktmässigt aflägsnas den därför därigenom,
att skelande inledes. Patienterna se hellre med det
goda ögat ensamt än med båda. I sådana fall kan det
hända, att man gör patienterna en tvifvelaktig tjänst
genom att återbringa skel-ögat i normal ställning.

Operationen är numera så säker, att man före eller
omedelbart efter densamma kan nästan matematiskt
bestämma effekten och, om den skulle visa sig för stor
eller för liten, genast rätta hvad som brister. Det
är f. ö. en alldeles ofarlig åtgärd, för en van hand
tämligen lätt att utföra. Dock kunna, i synnerhet
vid höggradiga skelanden, både bestämmandet om hvad
som bör göras och utförandet vara pröfvande nog. Jfr
Dip löp i. Rsr.*

Skelpinnar, text. Se Lass.

Skelsprötor, text. Se Lass.

Skelton [ske’ltn], John, engelsk skald, f. omkr. 1460
i Norfolk, d. 1529 i Westminster, studerade i
Cambridge, blef 1489 poéta lau-reatus i Oxford, var
lärare för hertig Henrik af York (sedermera konung
Henrik VIII), inträdde 1498 i det andliga ståndet
och till-bragte långa tider vid hofvet, där han
skattades högt på grund af sitt skaldskap och sin
lärdom i klassiska språk och engelsk litteratur, men
också fann många fiender genom sina satirer. S. blef
1507 kyrkoherde i Diss (Norfolk), hvilken syssla
han, åtminstone nominellt, innehade vid sin död. I
Westminster hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:05 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0498.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free