- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
1027-1028

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skjutfönster ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Skjækerhatten, det största af de kamformiga
Skjækerfjeldene, i N. Trondhjems amt, Norge, ej långt
från svenska gränsen, genomströmmar Skjgekerdalen,
en bidal till Vserdalen, och bildar nära sitt utlopp
i Værdalselven Skjækerfossen (23 m.,
representerande 150 hkr). S. har ett nederbördsområde
af 235 kvkm.

K. V. H.

Skjöldebrand (Sköldebrand), svensk adlig ätt,
härstammar från konsuln i Alger Erik Brander (se S. 1),
som 1767 adlades med namnet S. Hans äldste
son, Anders Fredrik S. (se S. 2), upphöjdes 1814 i
friherrligt och 1819 i grefligt stånd; den grefliga
ätten utdog på svärdssidan 1889. Äfven Erik S:s femte
son, Per Erik S., f. 8 dec. 1769, landshöfding
i Södermanlands län 1815, generaltulldirektör 1822,
d. 11 nov. 1826, blef (1819) friherre. Hans son Knut Erik,
f. 7 jan. 1807, d. 29 maj 1874, var 1853–73
landshöfding i Kalmar län. Med dennes son utslocknade
1908 den friherrliga grenen. Den nu lefvande adliga
ätten S. härstammar från Erik S:s fjärde son, Mattias
Arcimboldus
(f. 1765, generalkonsul i Alger, d. 1813).

1. Erik S., urspr. Brander (se ofvan), ämbetsman,
vitterhetsidkare, f. 16 nov. 1722 (enl. annan uppgift
1720) i Köping, d. 21 jan. 1814 i Stockholm, studerade
i Uppsala, blef 1747 e. o. kanslist i rikets ständers
bankokansli och 1748 i Kanslikollegium, där han
fann en gynnare i A. J. von Höpken. 1753 utsändes
han som konsul till Alger och lyckades förvärfva
sig den nye deyen Ali Paschas synnerliga ynnest,
utmärkte sig som duglig ämbetsman och lyckades
äfven genom egna skeppsrederiaffärer grundlägga en
förmögenhet. 1766 återvände han till hemlandet,
medförande etnografiska, naturhistoriska och
numismatiska samlingar. Han adlades 1767 och
erhöll 1769 kommerseråds titel. S. var led. af
Vet. soc. i Uppsala (1757), Mus. akad. (1741) samt
Vitt. hist. o. ant. akad. (1797). De sista femton
åren af sitt lif var S. blind. S. var en flitig,
men föga lycklig utöfvare af skaldekonsten, närmast
en intresserad dilettant. Redan före utresan hade
han utgett sorgespelet Cleopatra eller ödets och
kärlekens egensinnighet
(1749). Under vistelsen i
Alger fortsatte han sin vittra alstring både på
dramatikens och epikens områden och utgaf efter
hemkomsten tre arbeten, men, som sonen anmärkt, "han
förde med sig språket och smaken sådana de voro vid
hans afresa", alltså förr än "den stora revolutionen
i språket och vitterheten börjades af Creutz och
Gyllenborg". Hans nu utgifna arbeten tycktes därför
klädda i en "föråldrad och aflagd dräkt". De voro
sorgespelen Habor och Signild (1767) och Aslög (1775,
med företal om tragedien och epopén samt öfversikt
af svenska dramatiken; ny uppl. 1783), svaga försök i
den franskklassiska stilen, af hvilken han, trots sin
vidsträckta, men orediga beläsenhet äfven åt andra
håll, var en dogmatisk anhängare; samt hjältedikten
Gustaviade, som behandlade Gustaf Vasas historia
(1768; ny uppl. 1796). Tragedien "Habor och Signild"
gaf anledning till vår första större litterära strid,
i det att den blef föremål för en mycket ingående
och skarp granskning af O. Bergklint i K. biblis
"Tidningar om lärda saker", som framkallade en häftig
motkritik från S:s sida, hvarefter följde nya inlägg
af mycken skärpa (S. åberopade härvid sina meriter
som medborgare och ämbetsman). Det har med skäl
sagts, att denna litterära strid var af ojämförligt
större betydelse än själfva dramat. Detta blef
f. ö. parodieradt af G. J. Ehrensvärd i "Lindgren och
Cajsa" (i "Tidn. om lärda saker"). S:s hjältedikt
framträdde med stora anspråk, och skalden åkallade
sånggudinnan, som inspirerat Homeros, Vergilius,
Tasso, Milton och Voltaire – de ende, för hvilka
det lyckats att skrifva "Poémes épiques", –
att låta honom, Gustafs skald, bli satt i sjätte
rummet. Emellertid var arbetet ett flitens, icke
ett ingifvelsens verk, och led dessutom både af
konstlade och bombastiska uttryck samt otympligheter
i språket. S. utvecklade i Försök om epopée, poéme
eller hjeltedikt
(1768) sina åsikter om detta diktslag
och åberopade bl. a. utländska estetiker till förmån
för de grundsatser han velat göra gällande i sitt
arbete, särskildt användandet af det "merveilleusa"
i det historiska. Äfven hans epos blef föremål för
skarp kritik från G. J. Ehrensvärd och Bergklint,
hvilken senare i en jämförelse med Celsius hjältedikt
"Gustaf Vasa" sökte påvisa dess underlägsenhet. Det
var f. ö. S:s "Gustaviade" och icke, som man antagit,
Gyllenborgs "Tåget öfver Balt", som Kellgren åsyftade,
då han i "Mina löjen" talade om den "Svenske Homerus",
som "snarkar i hvarenda rad". Sonen (se S. 2)
omdiktade senare faderns epos från alexandriner
till hexameter i "Gustaf Eriksson eller det frälsade
Sverige" (1822). 1792 utgaf S. en Afhandling om det
sublima i litteraturen
. Uppgiften i "Biogr, lexikon",
att han skulle ha författat psalmerna n:r 358 och 365
i Svenska psalmboken, betecknas i Beckmans "Svensk
psalmhistoria" som otillförlitlig; den förra är af
Adlerbeth, den senare af Franzén. S. utgaf äfven
ett par numismatiska afh. Jfr A. J. Skjöldebrands
memoarer, Hj. Himmelstrands "Olof Bergklints kritiska
verksamhet" (1898), samt Gunhild Bergh. "Litterär
kritik i Sverige" (1916).

illustration placeholder

2. Anders Fredrik S., grefve, den föregåendes son,
militär, politiker, f. 14 juli 1757 i Alger, d. 23
aug. 1834 i Stockholm, blef student i Uppsala 1771,
kornett vid Södra skånska kavalleriregementet 1774
och löjtnant vid Östgöta kavalleri 1779. Under
kriget 1788-90 tjänstgjorde han till en början vid
kommende-ringar i Sverige, bl. a. i Karlskrona, men
fick 1789 åtfölja flottans sjötåg som stabsadjutant
hos hertig Karl, som varit hans chef under hans första
militära bana och med hvilken han var genom vänskap
förbunden. Under förmyndarregeringen tjänstgjorde
han vid hertigens hof, blef 1794 öfverste i armén
och löjtnant vid konungens drabanter, men tog
1797 efter en befordringstvist afsked från denna
befattning. 1799 gjorde han sin märkliga resa till
Lappmarken. 1792 hade han öfvervarit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:05 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0538.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free