- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
1267-1268

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skylt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Den astronomiska skymningens längd,
Dag Breddgrad
                 10° 20° 30° 40° 50° 60°
                 t m t m t m t m t m t m t m
1:a jan.  1 16  1 16  1 20  1 27  1 39  2 1  2 48
        febr. 1 13 1 14 1 17 1 23 1 34 1 54 2 30
        mars 1 10 1 11 1 14 1 21 1 31 1 49 2 21
        april 1 10 1 11 1 15 1 22 1 34 1 55 2 41
        maj 1 12 1 14 1 19 1 28 1 45 2 21 - [1]
        juni 1 15 1 18 1 24 1 36 2 0 3 45 - [2]
        juli 1 16 1 19 1 25 1 38 2 4 - [3] - [4]
        aug. 1 14 1 16 1 21 1 32 1 51 2 41 - [5]
        sept. 1 11 1 12 1 17 1 24 1 37 2 3 3 8
        okt. 1 10 1 11 1 14 1 21 1 32 1 50 2 25
        nov. 1 12 1 12 1 16 1 22 1 33 1 52 2 26
        dec. 1 15 1 15 1 19 1 26 1 37 1 59 2 50


skymning till 21 mars. Den borgerliga skymningen
varar ungefär 1/3 af den astronomiska. Följande tabell
visar dess längd i några fall.
Breddgrad Vid vintersolståndet dagjämningen sommarsolståndet
         t m t m t m
0 26 0 24 0 26
20° 0 28 0 26 0 29
40° 0 36 0 31 0 38
60° 1   9 0 48 1 59
65° 1 49 0 57 hela natten


Men hvad som utmärker skymningen och gryningen är
icke blott det försvagade dagsljuset, utan också den
färgprakt, som därvid utvecklas, hvilket antydes af
orden aftonrodnad och morgonrodnad. Om orsaken till
de röda, brandgula och gula färgernas öfvervägande
i skymningsljuset, under det att de högre delarna af
himlahvalfvet i regel vid klar himmel ha blå färg,
se Himmel.

De färgfenomen, som visa sig på himmelen
vid solnedgången, växla mycket efter
atmosfärens beskaffenhet och framför allt
efter dess fuktighetshalt. Vissa molnformer, de
s. k. "cirrostratus" och "cirrocumuli", synas föröka
fenomenets prakt, likaså fint i atmosfären fördeladt
stoft af kosmiskt eller vulkaniskt ursprung (se
Hvita nätter och Röda skenet). Ehuru de färger, som
framträda olika kvällar, ej äro fullkomligt identiska,
visar dock företeelsen ett visst typiskt förlopp,
bestående däruti, att vissa färgnyanser först uppträda
på bestämda delar af himmelen och sedan utbreda sig,
sammandraga sig eller förflytta sig i bestämd led,
medan på andra ställen andra reguljära färgfenomen
iakttagas. De beskrifningar man eger öfver företeelsen
afvika i många hänseenden från hvarandra. Dock sätta
alla författare de reguljära faserna i densamma
i förbindelse med öfriga fenomen, som uppträda,
då solen är nära horisonten. Vi ge här en kort
beskrifning på skymningen vid klar himmel efter
v. Bezold, som särskildt vinnlagt sig om att korrekt
ange färgförändringarnas beskaffenhet. När solen
närmar sig nedgången, börjar himmelen vid horisonten
att antaga olika färger. Västra himmelen blir snart
gulaktig, medan den östra antar en oklar purpurfärg,
som i själfva horisonten stöter i askgrått, men högre
upp sammanflyter med den azurblåa färgen i zenit.

Så snart solen gått ned, uppstiger på östhimmelen
den askgråa eller blågråa jordskuggan (den
s. k. motskymningen, anticrepusculum) i form af ett
mörkt segment, hvilket af v. Bezold kallas "det första
mörka segmentet". Under sin tillväxt täcker detsamma
ett allt större parti af himmelens purpurfärgade del,
som reduceras till ett smalt bälte, den s. k. "första
östliga skymningsbågen", och slutligen h. o. h. täckes
af det uppstigande mörka segmentet. Under tiden
har på västhimmelen den gula färgen blifvit allt
tydligare. Efter solnedgången växer denna färg
i styrka och öfvergår icke sällan från gult till
orange. Midt öfver solen visar sig ett klart hvitt
sken, som sträcker sig redan före solnedgången från
grannskapet af solens vertikal högt upp. Stundom
har detta sken en lätt skiftning i purpur. Detta
"skymningssken" har ofta en nästan cirkelrund form
och är, så att säga, en ofantligt förstorad och
försvagad bild af solen. Något efter solnedgången
antar denna ljusa del af västhimmelen formen af ett
segment, hvilket v. Bezold benämner "det första ljusa
segmentet"; dess gräns mot den öfriga himmelen kallar
han "första västliga skymningsbågen". Högre upp på
västhimmelen börjar emellertid att visa sig en ljus
fläck, som snart erhåller tydlig purpurfärg. Detta
sken, som v. Bezold kallar "första purpurljuset",
utvidgar sig hastigt och flyttar sig ned mot det gula
segmentet. Det uppnår sin största intensitet, när
solen kommit vid pass 4° under horisonten. Föremål i
väster, hvilkas konturer redan börjat bli otydliga,
framträda ånyo klarare i det purpurfärgade ljus,
som belyser dem. Tämligen skarpa skuggor visa sig på
nytt. Slutligen sammandrager sig purpurljuset till
ett smalt bälte, hvilket lägger sig som en kant intill
det ljusa segmentet och följaktligen nu sammanfaller
med "den första västliga skymningsbågen". Ehuru denna
purpurfärgade kant inom kort förlorar sin färg, blir
segmentets kontur icke därför otydlig. Ungefär vid den
tidpunkt, då detta inträffar, börjar på östra himmelen
en ny svag belysning, och spår till "det andra mörka
segmentet" visa sig. Detta är mycket mindre tydligt än
"det första", men stiger liksom detta ett stycke upp
på östhimmelen. Äfven på västhimmeleu upprepas samma
serie af företeelser. Ofvanför "den första västliga
skymningsbågen" uppträder nämligen ett ljust segment
af svag och oren gröngul färg, det s. k. "andra ljusa
segmentet", med en tydligt begränsande zon, "den andra
västliga skymningsbågen". Under gynnsamma förhållanden
ser man därpå "det andra purpurljuset" uppträda,
möjligen vid något mindre höjd än "det första" och
med en färgton, som mera närmar sig gulrödt. Dess
förändringar äro f. ö. desamma som "det första
purpurljusets". Efter dess försvinnande kvarstår
endast "det andra ljusa segmentet", som då utgör den
enda del af himlahvalfvet, som erhåller något ljus
från solen. Äfven detta sänker sig slutligen under
horisonten, och därmed är hela skymningsfenomenet
afslutadt. - Den nu meddelade beskrifningen, som i
hufvudsak bekräftats af senare iakttagare, visar oss,
att fenomenet sönderfaller i två faser, af hvilka
den senare utgör en repetition af den föregående,
ehuru till ljusintensiteten betydligt underlägsen. Man
skiljer dessa två faser genom benämningarna "första" och





[1] Hela natten, emedan solen icke sjunker till 18° djup.
[2] Hela natten, emedan solen icke sjunker till 18° djup.
[3] Hela natten, emedan solen icke sjunker till 18° djup.
[4] Hela natten, emedan solen icke sjunker till 18° djup.
[5] Hela natten, emedan solen icke sjunker till 18° djup.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0674.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free