Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skytte ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1279
Skytte
Finlands lagmansdöine. Hans arbetsdrift och duglighet
gjorde honom lika användbar i alla förvaltningsbestyr,
men själf betraktade han de diplomatiska värfven
som sin egentliga lefnadsuppgift. Hans fullständiga
herravälde öfver latinet, tidens diplomatiska och
publicistiska språk, och hans retoriska konst, denna
tid lika viktig för audienssalen som för katedern,
gjorde honom också företrädesvis därtill egnad. Som
statsman stod S. ur många synpunkter i en viss
motsats till Axel Oxenstierna och ännu mera till
dennes broder, riks-drotsen. Han var visserligen ej
demokrat, men i stället en byråkrat på absolutistisk
grund med politiska sträfvanden, som gjorde
honom till föregångare för envåldstidens män. Han
nitälskade för lärdom och folkupplysning, inrättade
bl. a. Skytteanska professuren (se d. o.) vid Uppsala
universitet och stiftade 1637 Skytteanska skolan
i Ålem (se d. o.). Han hade sig anförtrodd äfven
lapparnas undervisning (jfr Skytteanska skolan 2). På
inrådan af S. utvidgades gymnasiet i Dorpat 1632 till
universitet, hvars kansler S. blef, hvarjämte han
förberedde inrättandet af en hofrätt där. Utan att
afvakta formlig kallelse begaf han sig efter Gustaf
II Adolfs död hem till Sverige för att få deltaga i
riksstyrelsens ordnande, hvarvid han t. o. m. troddes
aspi-rera på en plats bland riksförmyndarna. Dessa
planer misslyckades likväl, och S. måste nöja sig med
presidentskapet i Göta hofrätt, hvartill han utnämndes
1634. En ny beskickning till Danmark, Holland och
England efter slaget vid Nördlingen gaf hans i dessa
länder förut aktade namn ny ära. Under det kritiska
året 1635 stod S. i spetsen för dem, hvilka i Sverige
ifrade för ett fredsslut på hvilka villkor, som kunde
erhållas, äfven med afstående från eröfringarna
i Tyskland. Före Axel Oxenstiernas återkomst från
Tyskland 1636 var S. otvifvelaktigt en af rådets
mest använda och betydande medlemmar. Efter denna tid
aftog dock i väsentlig mån hans inflytande. Hans sista
offentliga uppdrag var att med Oxenstierna deltaga i
fredsunderhandlingarna vid Brömsebro. Jfr P. Sondén,
"J. S. och Oxenstiernorna" (i "Hist. tidskr." 1900). -
Hans dotter Vendela S., f. 1608, d. 1629, egde för
sin tid ovanliga kunskaper, i synnerhet i språk,
och uppträdde som författarinna. Hon kallades af
Stiernhielm "sexus et sjeculi miraculum" (sitt köns
och sitt århundrades underverk). Hon var gift med
landshöfdingen i Österbotten Hans Kyle.
2. I^ars S., den föregåendes brorson, kon-vertit,
f. omkr. 1610, d. 1696 i Eom, var 1641 -47
svensk resident i Portugal och öfvergick där till
katolicismen. 8 juli 1647 blef han under namnet
Laurentius a Divo Paulo (efter aposteln Paulus)
i klostret S. Francisco de Alan-quer vigd till
franciskanmunk. Han stannade i detta kloster till
1654. företog därefter en resa till Heliga landet,
för hvilken hans "Pcregrinatio sancta" redogör, och
kom 1655 till Kom, där han tillbragte sitt återstående
lif i klostret Araceli på Capitolium. 1668-76 var
han drottning Kristinas biktfader. S. egde stor
språkkännedom och betydlig insikt i statskunskap. Han
utgaf Con-fessio veritatis ecclesice catholicce
(1652), Pere-cjrinatio sancta jratris Laurentii a
D. P. Sueci \
(1658), Scala pietatis (1668), Ramus Olivce
Sep-tentrionalis revirescens (1672) m. m.
3. Bengt S., son till S. l, statsman, f. 30
sept. 1614, d. 23 juli 1683 i Stockholm, fulländade
sina studier vid universiteten i Uppsala och Dorpat
och följde 1629 generalen friherre J. Spens på en
beskickning till England, där han jämte brodern
blef slagen till riddare af Karl I. Han blef 1633
kammarherre hos drottning Kristina, 1637 assessor
i Käkningekam-maren och 1640 kammarråd. Genom
lärdom, kvickhet och smidigt uppförande vann han
drottningens ynnest, blef 1646 landshöfding i
Uppsala län och 1647 tillika i Stockholms län,
hvilken befattning han afsade sig 1649. Han var
landtmarskalk vid riksdagen i Stockholm 1647,
utnämndes 1648 till riksråd och s. å. till Dorpats
akademis kansler. Kristinas nyckfullhet samt S:s
afund och oroliga lynne aflägsnade honom emellertid
från drottningen. 1651 begaf han sig utan tillstånd
till Kon-stantinopel och underhandlade på vägen
med furst Kåköczi i Siebenburgen, hvilken redan då
visade stor ifver att angripa polackerna, samt kom
hem först 1652. Han anklagades då för delaktighet i
Messeniernas sammansvärjning, men frikändes af brist
på bevis. S. förvärfvade ånyo Kristinas förtroende
och vågade t. o. m. begära greflig värdighet, hvilket
dock misslyckades. I rådet talade han i dec. 1654 för
kriget mot Polen, förnämligast för den nytta Sverige
skulle kunna ha af besittningen af Preussen. 1655
blef S. ståthållare i Estland. S. å. fick han ock
till en tid ledningen af Sveriges angelägenheter i
Litauen och förmådde hertigen af Kurland att förklara
sig för- svenska kronans vasall. Guvernörsposten
i Estland lämnade han emellertid redan 1656, såsom
det ser ut, på grund af konungens onåd. Under Karl
X:s sista regeringsår lefde han som enskild man i
London, där han ifrigt sökte göra propaganda för
bildandet af ett stort protestantiskt statsförbund
under svensk ledning, vistades sedan i Tyskland,
men måste på regeringens befallning resa hem i
början af 1662 och intog åter sin plats i rådet,
till ringa belåtenhet för sina medbröder. I tydlig
afsikt att aflägsna honom, utnämnde honom regeringen
1663 till president i Wismarska tribunalet och till
svensk legat i Tyskland, men ännu vid årets slut hade
S. icke rest; regeringen förklarade då "Kongl. Maj:s
allvarlige vilja vara", att han genast skulle bege sig
till Tyskland. Under allehanda förevändningar dröjde
S. det oaktadt. Han ville nämligen såsom hertig Adolf
Johans förnämste anhängare och rådgifvare stanna i
Stockholm under riksdagen 1664. Men under just denna
riksdag tvangs S. två gånger att föreställa hertigen
hans olämpliga uppförande, och för sin delaktighet i
hertigens rådslag blef han vid riksdagens slut afsatt
från alla sina ämbeten. S. begaf sig då till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
