Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skytts härad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Norrköping. Därtill komma 19 ordinarie resande
teatertrupper, hvarjämte landet städse bereses
af 6-7 tillfälliga turnéer. Af sammanslutningar,
som till medlemmar uteslutande ha skådespelare,
har Sverige f. n. två, Svenska teaterförbundet (se
d. o.), som har till syfte att tillvarataga kårens
sociala och ekonomiska intressen, och Thalias
tjänare (se d. o.; "T. T."), som afser att främja
det kamratliga umgänget. Dramatiska och musikaliska
artisternas pensionsförening (se d. o.) har till
delegare väsentligen skådespelare, i Artisternas och
litteratörernas pensionsförening (se d. o.) är ett
mindre antal skådespelare delegare. Understöd till
behöfvande skådespelare lämnas vidare af en fond (se
Sceniska artisternas understödsfond), under vård af
en sig själf kompletterande styrelse. Därjämte finnas
obligatoriska pensionskassor vid de kungl. teatrarna i
Stockholm. Två anstalter för att utbilda skådespelare
finnas i Stockholm, K. dramatiska teaterns elevskola
och Kungliga teaterns operaskola.-Litt.: A. W. von
Schlegel, "Ueber dramatische kunst und litteratur"
(1805-11), Rötscher, "Die kunst der dramatischen
darstellung" (2:a uppl. 1864), H. Auger, "Physiologie
du théâtre" (1840), H. Mantzius, "Skuespilkunstens
historie" (4 bd, 1897-1904), K. Silfverstolpe,
"Svenska teaterns äldsta öden" (1882), N. Personne,
"Svenska teatern" (4 dlr, 1913-16), och flera arbeten
af J. Flodmark. Biografiska notiser om skådespelare
i Sverige ges i "Tonkonstnärer och sceniska artister"
(1897) af A. Lindgren och N. Personne.
Skåfdamm. Se Flottning, sp. 646.
Skål. 1. (Isl. skáli) Bygnk., hall, stuga;
den fornnordiska gårdens förnämsta byggnad. Se
Bostad, sp. 1269 ff. - 2. Sjöv., ett på längden
urholkadt trästycke eller en böjd plåtremsa, som till
förstärkning fastspikas eller surras till ett klent
eller bräckt rundhult. En dylik förstärkning kallas
skålning, och det spjälkade rundhultet säges vara
skåladt. Själfva surrningen, som pålägges ungefär på
samma sätt som en tagling, kallas santering. För att
skydda vissa delar af riggen för nötning påläggas
smärre skålar, hvilka på handelsfartyg äfven
benämnas lattor. - 3. Tekn., kärl af rund form och
jämförelsevis ringa höjd, i regel afsedt till förvaring
af vätskor. Skålar tillverkas af glas, porslin,
lera, trä, metaller m. m. - 4. Skål, fsv. skal, hade
fordom betydelsen dryckesbägare. Man tömde skålen
för någons välgång (jfr hos Messenius: "Gått åhr,
Halland och Skånes skåål"; hos Chronander: "Good tåår,
Negligensas skåål"). Ett sådant uttryck som "alla
vackra pijgors skåål går ännu omkring" (Lindschöld)
påminner om, att vid dylika tillfällen dryckesskålen
sannolikt gick bordet rundt och alla drucko ur den
Gällde skålen en närvarande, sade man: "din, er
skål", alltså med betydelsen: "din välgångsskål". I
betydelsen: "jag önskar dricka med eder" förekommer
ordet "skål!" redan hos Bellman, den är utvecklad
ur sådana uttryck som "din och min skål" o. d. Se
Hellquist, "Studier i 1600-talets svenska" (1902).
2. R. N.*
Skålankare, sjöv. Se Ankare 1.
Skålbräder, bygnk. Se Hvalf, sp. 1389, och
Skålning.
Skålen, veter., enstaka bensvulster vid kron- eller
hofleden.
E. T. N.
Skålformig lagring, geol., sägas berg- och
jordartslager inneha, då de, inom ett visst större eller
mindre område, luta från dettas yttre delar mot
midten och således bilda liksom en flat skål.
E. E.
Skålknalle. Se Gårdfarihandel.
Skållerud, socken i Älfsborgs län, Nordals
härad. 7,134 har. 2,079 inv. (1915). Annex till
Ör, Karlstads stift, Södra Dals kontrakt.
Skålning. 1. Bygnk., den beklädnad med plank
eller bräder (skålbräder), som inlägges på en
hvalfstomme, för att utgöra det underlag, på hvilket
stenarna placeras vid utförandet af ett hvalf eller
massan upplägges vid arbeten i betong. – 2.
Sjöv. Se Skål 2.
1. P. Ax. L.
skålp., förkortning för skålpund.
Skålpund (℔, hvilket tecken uppkommit af lb,
en förkortn. af lat. libra), äldre svensk vikt, som
enligt 1600-talets förordningar utgjorde 1/20 lispund
och innehöll 32 lod = 128 kvintin = 8,848 ass
samt enligt 1855 års förordning var = 1/100 centner
= 100 ort = 10,000 korn. Skålpundet
motsvarar 425,076 gr. I senare tid nyttjades
benämningarna skålpund och mark som liktydiga. Men
på 1600-talet var det stadgadt, att 20 mark metall- och
järnvikt skulle vara = 16 skålpund viktualievikt.
Ordet skålpund synes icke varit i bruk förr
än på 1540-talet. Denna svenska vikts ursprung
är närmast att söka i den kölniska vikten pfund,
som motsvarar 1,0996 skålpund. F. ö. har
skålpundet som viktenhet sin motsvarighet hos skilda
folk: t. ex. i det forna Rom libra (= 0,77
skålpund), i Frankrike livre (= 489,5 gr.), i
Danmark pund (= 500 gr.; samma tyngd hade det
tyska zollpfund af år 1858), i Norge pund (=
498,11 gr.), i Ryssland funt (deladt i 96 zolotnik
och utgörande 409,5 gr.). Jfr Libra, Mark,
Markpund, Pond och Pound.
Skålrost, bot. Se Æcidium och Rost 1.
Skålsvamp, bot. Se Peziza.
Skåltomt säges ett fartyg vara, som för
tillfället icke ens innehar ballast. Fartyg finnas, som
kantra, då de bli alldeles tomma.
R. N.*
Skålån. Se Lagan, sp. 818.
Skånberg, Karl Emmerik, målare, f. 12 juni
1850 i Norrköping, d. 24 jan. 1883 i Stockholm,
kom i målarlära i Stockholm, studerade först i
Slöjdskolan, sedan vid konstakademien 1871–75.
Han målade under dessa år svenska motiv:
Djurgårdsbilder och bakgator i Stockholm. 1875 reste
han till Paris, gjorde sommarresor till Holland och
hemlandet, målade höst- och vinterstudier, skånska
kustmotiv och holländska hamnbilder. Bland de
senare märkas Hamnen i Dordrecht (1880,
Göteborgs museum, skiss i Nationalmuseum) och Skymning
(Dordrechtmotiv, Nationalmuseum). Från 1880
är äfven en stor, briljant, men mindre personlig
Solnedgång vid Arild. I Italien, där han gång
på gång vistades, målade han stämningar från
Sicilien, Neapel, Rom och Venezia. Till hans
bästa alster höra hans romerska trädgårdsmotiv
och venetianska lagunstämningar med fiskarbåtar
och hamnbyggnader, än i brokig glittrande sol, än
i känsligt nyanserad gråstämning. En rad dylika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
