- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
1301-1302

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skåne ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jordskorpans sammanpressning (dynamometamorfos). De
granitmassor, som åstadkommo nyss nämnda
kontaktmetamorfos, återfinnas i t. ex. granitmassiven
omkring Jämshög, sjön Halen o. s. v. och utgöra
sålunda de genom erosion blottlagda och delvis afnötta
delarna af de inuti dessa trakters förgranitiska
jordskorpa stelnade granitmassorna. Samma eller
liknande röda eller grå granit återfinnes längre
västerut, t. ex. inom Vånga och Oppmanna socknar,
vid Fjälkinge och Skepparslöf samt n. v. därom,
vid Degeberga, Stenshufvud, S:t Olof m. fl.

illustration placeholder
Fig. 8. Karta öfver Skånes berggrund.

(1:1,500,000.) 1 urberg, 2 silur, 3 "keuper",

4 rät-lias (Skånes stenkolsförande formation),

5 kritsystemet, 6 (d) diabasgångar, 7 (b)

basaltkullar.


st. inom Linderödsåsen, i Torpaklint, inom olika
delar af Romeleåsen o. s. v. I stort sedt bli sådana
granitpartier i de bästra delarna af S. sällsyntare
än inom de östra, här bildande liksom öliknande
partier af riktningslöst struerad granit inom den
parallellstruerade, strimmiga granit, gnejsgranit, som
utgör hufvudmassan af S:s urberg. Emellan graniten och
gnejsgraniten finnes en mängd öfvergångsformer, och
gnejsgraniten har också vid mikroskopisk och kemisk
undersökning visat sig vara bildad af verklig granit
genom dennas uppkrossning och omkristallisering
i följd af jordskorpans sammanpressning (vid
bergskedjeveckning). I östra delarna af S., där
den ursprungliga granitstrukturen är bevarad, synes
sålunda bergskedjeveckningen ha varit mindre intensiv
än i västra delarna, där så godt som all granit
förlorat sin ursprungliga struktur och öfvergått
till en strimmig gnejsgranit. De nu omnämnda
röda eller gråaktiga graniterna genomsättas af i
n. n. ö.–s. s. v. strykande gångar af mörk diabas
eller hyperit, s. k. svart granit. Också denna
förefinnes i sitt ursprungliga skick så godt som
uteslutande inom nordöstra och östra delarna af S. I
prov:s mellersta delar är den "svarta graniten" delvis
förvandlad i amfibolit och dioritskiffer med tydliga
spår af den "svarta granitens" ursprungliga struktur
och sammansättning. Längre västerut bli dessa spår
allt sällsyntare. Då äfven denna förvandling af "svart
granit" till amfibolit och dioritskiffer är framkallad
af jordskorpans sammanpressning, lämna ifrågavarande
gångbergarter liksom den ljusa graniten i dess helhet
ett bevis för, att västra delarna af S. ha varit
utsatta för en vida intensivare bergskedjeveckning än
de östra; de mellanliggande delarna bilda öfvergångar
emellan den östra och den västra flygeln. Af denna
gamla bergskedja finnes numera endast själfva
basaldelen kvar. Allt det öfverliggande har fallit
offer för de förvittrande och eroderande krafterna. –
Silur-tiden. När silurhafvet bröt in öfver S., fann
det före sig en starkt vittrad urbergsberggrund, som
ej kunde göra allvarsamt motstånd mot silurhafvets
bränning. Kusten slogs sönder, i samma mån
hafvets nivå steg. Slammet och sanden utspolades,
granitblocken krossades och afnöttes af bränningen
till strandklippor och strandgrus. På
detta sätt aflagrades i silurhafvet vid och närmast
utanför strandlinjen grus och sand, därutanför
slam. Sand- och gruskornen sammankittades under
tidernas lopp genom sekundär kvartsutskiljning
till en fast, gråaktig sandsten, hardebergasandsten,
slammet hårdnade till en lerskiffer,
eller, om de i slammet inblandade organiska
resterna (kolsubstans) förekommo mera ymnigt,
till en alunskiffer. Kalkskeletten efter djur och
växter, som lefde i silurhafvet, aflagrades efter
organismernas död på hafsbottnen och ha sedermera
gett upphof till kalkkörtlar eller kalklager med
tydligt iakttagbara rester af nämnda skelett. Dessa
silurkalkbildningar äro i S. af betydligt mindre
utsträckning och mäktighet än motsvarande bildningar
i t. ex. Västergötland, på Öland o. s. v. Om den för
silurtiden karakteristiska djurvärlden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:05 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0691.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free