Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 1307-1308 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skåne ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

höllo till på de sjön begränsande kullarna. Den flora,
som hack i häl följde efter den tillbakavikande
isranden och som således kom att utgöra det ur
landisen framträdande S:s första växtvärld,
sammansattes af fjällsippan, dvärgbjörken,
polarvidet, nätådriga videt och var sålunda
högnordisk. Det i nyssnämnda moränsjöar afsätta
bottenslammet omsluter förutom sagda växtarter också
skelett af renen. Under nu skildrade senare skeden af
istiden lågo stora delar af S:s nuv. kuststräckor och
lägre belägna områden betäckta af hafvet ungefär till

Fig. 9. Ishafvets strandlinje. Skåne långt innanför den nuvarande kusten.

den utsträckning kartan (fig. 9) utvisar. De i
detta haf utmynnande floderna medförde under de
starkare afsmältningsperioderna, vår och sommar,
grofkornigare material, sand, under öfriga tider på
året endast finkornigare lerslam. Under ett år afsatte
sig sålunda på hafsbottnen utanför flodmynningen ett
sand- och ett lerskikt; nästa år upprepades samma
afsättning i nu angifven följd o. s. v. det ena året
efter det andra. Den så afsatta leran blir således
årshvarfvig. Stundom finner man i densamma skal af en
mussla, Yoldia arctica Gray, som nu lefver utanför
flodmynningarna i Finnmarkens fjordar. Hithörande
leror äro sålunda ishafsleror.

Tiden efter istiden (postglacial tid). Klimatet
förbättrades. Isranden drog sig allt längre norrut,
från S. in öfver Småland. Härvid höjde sig S.;
de af Ishafvet betäckta kustremsorna torrlades;
de södra delarna af S. lågo ungefär 8 m. högre
öfver hafsytan än i våra dagar, eller m. a. o.,
endast obetydliga rester af Öresund lågo betäckta
af vatten, under det att S. och Själland trädde i
direkt förbindelse med hvarandra genom de torrlagda
södra delarna af Öresund. Då samtidigt Bältens
södra del afspärrades, kunde salt vatten ej inkomma
i Östersjön, hvarför denna, matad med smältvatten
från glaciärer och landis, småningom förvandlades
till en insjö med sött vatten och med för sådant
vatten karakteristiska djurformer, bl. a. Ancylus
fluriatilis L. Denna period kallas Östersjöns insjötid
l. Ancylustiden. Nämnda Ancylushöjning åtföljdes af
en sänkning af Syd-Sverige, hvarigenom delar af S:s
kustremsa liksom också dess relativa lågslätter åter
betäcktes af hafvet, till ungefär den utsträckning
kartan (fig. 10) söker ange. En strandvall från

Fig. 10. Skåne under litorinasänkningen.

denna tid ha vi i den s. k. Järavallen, som, följande
S:s kustlinje, i Syd-Skåne ligger ung. 6 m. och
i Nord-Skåne ung. 12 m. öfver den nuv. hafsytans
nivå. Genom denna sänkning öppnades åter vattenvägarna
till Östersjön genom Öresund och Bälten. Salt
vatten strömmade så in i Östersjön, förvandlande
Ancylussjön till en hafsarm med salt vatten, som
öfversvämmade Kristianstadsslätten, liksom Kattegatt
gick in öfver Ängelholms- och Höganässlätten. I
de djupare delarna af detta haf afsattes lera,
närmare stränderna sand och grus. Efter de i dessa
aflagringar inlagrade skalen af strandsnäckan,
Litorina litorea L., kallas desamma litorinasand,
resp. -grus eller -lera. Förutom strandsnäckan
träffas i Järavallen skal af hjärtmusslan, ben och
horn af kronhjort, rådjur, uroxe, rester af delfin
och torsk, af björk, asp o. s. v. samt oslipade
flintvapen och flintspån i mängd, bitar af lerkärl
samt förkolade trärester. Stenåldersmänniskan inkom
sålunda till S., redan innan litorinasänkningen
nått sitt maximum. Sedan detta maximum var nådt,
inträdde åter en höjning af S., den postglacialt
recenta, som pågår ännu i våra dagar. Ehuru denna
för Syd-Skånes del redan för långa tider sedan
synes vara afstannad, gör den sig ännu märkbart,
om än svagt, gällande i norra S. – Under de senare
skedena af den senglaciala tiden voro moränkullarna
klädda af en högnordisk buskvegetation. I samband
med den betydande klimatförbättringen vid öfvergången
från glacial till postglacial tid efterträddes denna
buskvegetation af större sammanhängande skogssamhällen
bestående af björk, fur- och ekskogar med den för
dessa karakteristiska underskogen. Rester af dessa
växter insvämmades i den på moränsjöarnas bottenlera
afsatta gyttjan och lämna den organiska grundvalen för
S:s genom igenvallning af sagda moränsjöar bildade
torfmossar. De nyss nämnda postarktiska skogarna ha
sedermera delvis undanträngts i s. af boken, i n. af
granen. – Sammanfattande arbeten rörande S:s geologi:
E. Erdmann, "De skånska stenkolsfälten och deras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>