- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
1309-1310

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skåne ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillgodogörande" (i "Sveriges geol. unders.", ser. C,
a, n:r 6, 1911-15), A. Hennig, "Geologische führer
durch Schonen" (1900) och "Drag ur Skånes geologiska
och geografiska utvecklingshistoria" (i "Skrifter
af de skånska hushållningssällskapen vid deras
hundraårsjubileum, 1914", 1914), A. Törnebohm och
A. Hennig, "Beskrifning till berggrundskartan i 1:
200,000" (i "Sveriges geol. unders.", ser. A l, a,
blad l och 2, 1904), och A. G. Nathorst, "Sveriges
geologi" (1894). A. Hng.

Folkmängd. Förvaltning m. m. Folkmängden uppgick vid
nyåret 1916 till 710,887 pers., d. v. s. utgjorde
12,5 proc. eller 1/8 af rikets folkmängd, medan
landskapet utgör endast 2,57 proc. af hela rikets
areal utom de stora sjöarna. Folkmängdstätheten är 65
pers. per kvkm. land. Af dessa 710,887 pers. tillhörde
237,239 eller 1/3 stadsbefolkningen, som i hela riket
utgör 27,7 proc. af rikets folkmängd. Vid 1800-talets
början hade landskapet 258,737 inv. eller 11 proc. af
rikets folkmängd (2,347,303 pers.). Af dessa bodde
19,468 pers. (7,8 proc.) i städer, ökningen har
varit något större i S. än i det öfriga Sverige: 15,1
promille årligen mot 12,4 promille i hela landet. Om
folkdräkterna se Folkdräkt och pl. I där. - S.,
förut ett general-guvernement, delades 1719 i två län:
Malmöhus län och Kristianstads län. Vid denna delning
fördes Hälsingborg och Landskrona till Kristianstads
län, men på grund af en riksdagens skrifvelse fingo
länen genom k. resol. 24 maj 1720 sitt nuv. omfång,
hvari endast smärre öfverflyttningar vid gränsen
gjort någon ändring. Länen omfatta 10 fögderier,
13 städer och 384 landskommuner. I ecklesiastikt
hänseende ingår landskapet i Lunds stift, hvaraf
det bildar 21 kontrakt, fördelade i 218 pastorat,
omfattande 382 lands- och 15 stadsförsamlingar; i
judiciellt afseende delas det i 13 domsagor under
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge; det tillhör
Första arméfördelningen. Om S:s militärförhållanden
må nämnas, att kort tid efter dess införlifning
med Sverige förlades där två genom värfning i gamla
Sverige uppsatta kavalleriregementen, hvilka sedan
indelades på rusthåll och blefvo Norra och Södra
Skånska kavalleriregementena (nuv. Skånska husar- och
dragonregementena). F. ö. uppsatte S. endast värfvade
trupper ända till 1812, då (genom k. br. 10 dec. 1811)
Norra och Södra Skånska infanteriregementena
uppsattes. S. hade 1810 underkastats extra rotering
(se d. o.) med skyldighet för rotehållarna att
i fredstid betala vakansafgift (6 tnr spannmål
för hvarje nummer). Genom öfverenskommelse med
rotehållarna blef nu denna rotering effektiv. Utom
dessa trupper uppsätter S. Kronprinsens husarregemente
och, tillika med Blekinge, Halland och Kronobergs
län, Wendes artilleriregemente och Skånska
trängkåren. S. sänder 18 riksdagsmän till Första
kammaren och 28 till Andra. Inom landskapet ligger ett
universitet, i Lund. S. är genomkorsadt af järnvägar
med en banlängd 1917 af 1,649 km. (342 km. statens,
1,307 km. enskilda), d. v. s. 14,6i km. på 100
kvkm. Se f. ö. artiklarna Kristianstads län och
Malmöhus län. Landskapets vapen (fig. 1): I guldfält
krönt griphufvud med hals, rödt (k. resol. 30 maj
1884). Litt.: Topografiskt och kulturhistoriskt
beskrifna äro Göinge (1745), Oxie (1754) och Järrestad
(1760) af Sv. Lagerbring, Villands härad
(1751-52) af P. Munck, Bara (1797; omtryckt i
"Ur de nord. folkens lif. l" utg. af A. Hazelius)
af J. F. Svanander samt i senare tid Skytts (1847)
af N. Loven, Vemmenhögs af P. Nilsson (i "Sami. till
Skånes historia, fornkunskap och beskrifning"
1871) och af P. Asp (1892), Ingelstads (1876) af
N. G. Bruzelius, m. fi. trakter. Om monografier
öfver de särskilda städerna se art. om dessa. Se
äfven E. Thysell, "En bok om S." (1916). En skånsk
bibliografi har O. Cappelin lämnat i "Hvar finnes
S. beskrifvet?" (1909). Om den viktigare historiska
litteraturen se sp. 1321-22. Wbg. C. O. N.

Folkspråket i S. är en af de tre hufvuddialekter, i
hvilka redan forndanskan splittrat sig. Det röjer sin
släktskap med danskan, med hvilken det haft en lång
utvecklingsperiod gemensam, såväl i ljudförhållanden
som i ordförråd och böjning, i synnerhet i södra och
västra delarna af provinsen. I olika trakter mycket
skiftande, kännetecknas dialekten af bl. a. följande
drag. d bortfaller efter vokal och efter r (ria
rida, säd, går och gaur gård); ld, nd assimileras
till ll, nn (våll våld, vänna vända). I många fall
öfvergår dock nd, liksom nn, till ng eller i södra
S. efter mjuk vokal till nj (hung hund, bungen bunden,
fungen funnen, benga och binja binda, fenga och finja
finna, söng och synj synd), g efter vokal behandlas
ungefär som i da., t. ex. have hage, sav såg,
vava och vaua våga; ru råg; väj och väjj väg, äfven
löjn lögn etc. Efter l och r bortfalla i allmänhet
g och v (tal talg, sår sorg, hal half, skar skarf)
och i söder vanligen j efter l, n, r (sjilla skilja,
vänna vänja, spörra spörja), t öfvergår efter vokal
till d (mad mat, bida bita; i svagt betonad stafvelse
har dock ö. Göinge kvar t: meet mycket), k och p
motsvaras i norra och mellersta S. i samma ställning
af g och b (aga åka, rig rik, söga söka, gaba gapa,
sliba slipa); i södra delen finnes g för k efter hård
vokal, hvaremot efter mjuk g vidare utvecklats till
dj (i Järrestad, Ingelstad och Har-jager) eller j;
p (b) åter motsvaras här såväl efter hård som mjuk
vokal af v, hvilket senare förekommer äfven utefter
hela västkusten, sålunda t. ex. aga åka, klog klok,
ridj och rij rik, södja och söja söka, gava gapa,
sliva slipa. För södra S. karakteristiska äro dessutom
tj- och dj-ljud för kk och gg samt nj för ng efter
mjuk vokal, t. ex. stittje stycke, rättja räcka,
väddj vägg, sjyddje skugga, rinj ring; äfvenså tj
för k efter mjuk vokal + l, n, r, t. ex. miltj mjölk,
täntja tänka, lärtja lärka. - I motsats till da. har
Skånedialekten i allmänhet a (ej e) i svagt betonad
stafvelse. Undantag göra endast Skytts-målet samt
i Ö. Göinge svaga fem. på a (tjiste kista), öppet
a finnes ofta för riksspråkets slutna (fad fat)
samt har framför r ej sällan inträdt i st. f. andra
vokaler, i synnerhet a (varre värre, farj färg,
tjartja kyrka), liksom y för ljudförbindelsen ju i
flera fall såsom i da., särskildt hos äldre personer
(by bjuda, sya sjuda, lyva ljuga). Under det i södra
S. flera vokalljud, såsom å och slutet a, ha ett
diftongartadt uttal, men egentliga diftonger saknas,
kännetecknas mellersta, norra och i synnerhet


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 12 02:32:59 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0695.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free