Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skåne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
generalguvernören R. von Ascheberg och biskopen
K. Hahn; bland den senares medhjälpare märkes
särskildt prosten Sven Knutsson. Öfver hufvud voro
prästerna de ifrigaste arbetarna vid försvenskningens
genomförande, och regeringen anställde i så stor
utsträckning som möjligt i S. präster bördiga från
det egentliga Sverige. Det vackra sträfvandet
att främja undervisningen gjorde på samma gång
befolkningen förtroligare med svenska språket. En
egendomlig blandning af hårdhändthet och mildhet
i försvenskningsarbetet hade god verkan och ledde
jämförelsevis snabbt till målet: öfverförandet af
S:s befolkning från danskhet till svenskhet. Danska
adeln försvann snart till mycket stor del ur S., och
de ätter, som lefde kvar, försvenskades och trädde
i frändskapsförbindelse med svenska adeln. Någon
märkbar förflyttning af svensk allmoge till S. har
säkerligen icke egt rum; men märkas bör dock,
att genom uppsättandet af de skånska regementena
ett inryckande af svenska element skedde, i det
att den första uppsättningen af ryttare togs af
gammalsvenskar (se sp. 1309). S. styrdes till 1719
närmast af en generalguvernör; efter kriget hade
man fört hela det nuv. Listers härad till Blekinge
och därigenom minskat S:s omfång. (I långt senare tid
genom enskiftet skedde vissa jämkningar af gränslinjen
i n., så att Kristianstads läns nuv. nordgräns ej i
allo sammanfaller med gammal riksgräns.) Under Karl
XII:s tid uppträdde skånska regementen på allvar i den
svenska stridsmaktens led, och gemensamma strider i
Polen och Ryssland gjorde utan tvifvel sitt till att
öka och stärka samhörighetskänslan. Härtill bidrog
ock i hög grad det sätt, hvarpå guvernören öfver Skåne
Magnus Stenbock handhade styrelsen (1707–11). Han kom
att framstå som den rättfärdigaste och för S:s väl
mest ömmande af alla styresmän man dittills haft;
genom den granskningskommission, som fungerade
i början af hans förvaltningstid, beifrades och
afskaffades åtskilliga öfvergrepp och missbruk,
som kommit i svang under den period, då man framför
allt måste söka genomföra försvenskningen. 1709–10
kom det sista försöket från dansk sida att återeröfra
S. Emellertid uppsattes genom den svenska regeringens
målmedvetna kraft och folkets offervillighet en mängd
nya regementen, som ingingo i den reguljära här, med
hvilken Stenbock efter ett på ett lysande sätt fördt
fälttåg i grund slog den danska hären vid Hälsingborg
(1710). Om än under fälttåget vissa tecken tydt på,
att sympatier för Danmark ännu funnos kvar, hade dessa
dock ej gett sig starkare uttryck, och segern bidrog
i hög grad till att göra den svenske fältherren
till ett slags nationalhjälte för S. Viktigt för
S. och naturligtvis befrämjande för svenskheten blef
sedan, att Karl XII 1716–17 hade sin bostad i Lund,
som under en tid af vid pass 2 år blef så att säga
Sveriges residensstad. Med Stora nordiska krigets
slut och freden i Frederiksborg (1720) af slutades
ett betydelsefullt skede i S:s historia. Danmark hade
slutgiltigt resignerat inför det ofrånkomliga faktum,
att S. förlorats. S. själft hade förlorat sin så att
säga internationella betydelse, dess försvenskning
var fullbordad, och det var härefter en provins som
andra i Sverige. Det upphörde också att vara ett
generalguvernement, och den definitiva uppdelningen
i två län, Malmöhus
och Kristianstads, inträdde 1719. S. hade utstått
svåra lidanden genom krigen – under Karl XI:s krig
betydligt svårare än under Karl XII:s – och hade äfven
tryckts hårdt genom de starka inkvarteringarna efter
1710 och särskildt i vissa delar lidit af pestens
härjningar. Skilsmässan från Danmark hade äfven
varit till ekonomiskt förfång för städerna och deras
näringsförhållanden. Under frihetstiden och äfven
därefter skildras det skånska landtbrukets ställning
och metoder såsom varande på ett mera efterblifvet
stadium än det öfriga Sveriges. Intressanta
upplysningar om de materiella förhållandena i S. lämna
Linnæus och Tidström i beskrifningar öfver sina
resor i S. Hvad andlig odling angår, kan hänvisas till
de betydande insatser i Sveriges vetenskapliga lif,
som gjordes af skåningarna K. Stobæus, D. Nehrman
(Ehrenstråhle) och S. Bring (Lagerbring), hvilken
från fullkomligt svensk ståndpunkt skref den i
vetenskapligt forskningsafseende dittills förnämsta
framställningen af Sveriges historia.
Bland viktigare politiska händelser kan påpekas, att
den revolution, som störtade frihetstidens statsskick,
inleddes i S. genom Tolls kupp i Kristianstad 1772.
Ytterst viktig för S:s materiella odling och i viss
mån inledande S:s senare ekonomiska och agrariska
uppsving blef den reform, som gjordes af friherre
R. Maclean (se denne) 1783 på hans gods Svaneholm;
där påbörjades utskiftandet af de stora byarna,
afskaffandet af hofveriet och banades väg för
ett rationellare utnyttjande af jorden. Reformen
fullföljdes i stort genom det af Gustaf IV Adolfs
regering genomförda enskiftet. Genom dettas verkningar
försvunno de sammanpackade byarna; vidsträckta mer
eller mindre ouppodlade "fäladerna" (se Fälad)
förvandlades till bördigt åkerland. Det skånska
jordbruket var därmed fördt in på den väg, på hvilken
det uppnått sin nuv. höga blomstring. Slättbygdens
nuv. landskapstyp daterar sig också i viss mån
från denna omdaningstid. Under samma period hade
genom Fr. Suells (d. 1817) energi en hamn anlagts
i Malmö, hvarigenom det första villkoret skapats
för denna stad att ernå sin nuv. ställning som S:s
metropol. 1811 uppstodo i S. på grund af åtgärderna
för förstärkningsmanskapets (se d. o.) uppsättande
bondeoroligheter, som med en säkerligen onödig
hårdhet nedslogos, framför allt genom den blodiga
sammanstötningen vid Klågerup. S:s historia
under 1800- och 1900-talen företer bilden af ett
snabbt framåtskridande på såväl den materiella
som den andliga odlingens område. Hvad beträffar
jordbruksförhållanden, har S. utan tvifvel uppnått
det främsta rummet bland de svenska landskapen;
i synnerhet märkas de framsteg, som gjorts i fråga
om boskapsskötsel och mejerihandtering. Till
jordbrukets höga ställning bidrogo införandet och
utvecklingen af sockerbetsodlingen med anläggning
af en mängd sockerbruk; särskildt från 1890-talet
blef denna näring af stor betydelse. En blomstrande
industri med verksamhet i många olikartade grenar
uppstod under 1800-talets senare del och har sedan
dess alltjämt utvecklats. Bland moment, som särskildt
böra framhållas, är vidare den snabba utvecklingen af
kommunikationsväsendet. Landsvägarna, i gamla tider
dåliga, sattes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
