Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sköld ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viss grad ega samma läkemedelsverkan som
sköldkörteltabletterna. Sköldkörtelns lifsviktiga
uppgift synes vara att bereda och tillföra blodet
vissa för kroppen viktiga substanser. Möjligen skulle
man också kunna antaga, att densamma förstör en del
skadliga ämnen. Särskildt under utvecklingsperioden
utöfvar körteln ett viktigt inflytande. En skada
af denna medför, såsom studiet af kretinismen visat,
en svårare rubbning, ju tidigare den inträffar. Af
I. Holmgrens undersökningar framgår, att kroppens
längdtillväxt i viss mån regleras af sköldkörteln. Den
s. k. Basedowska sjukdomen (se d. o.) ställer man i
samband med en ökning af sköldkörtelns verksamhet. –
I närheten af sköldkörteln och, hos en del djur,
inom densamma ligga två pariga körtelartade organ,
bisköldkörtlarna l. epitelkropparna, upptäckta 1880 af
I. V. Sandström (1852–89). Äfven dessa synas vara säte
för en inre sekretion af lifsviktig art. Borttagas
de eller förstöras de genom sjukdom, utvecklar sig
mycket hastigt en rubbning, tetani, kännetecknad
af krampryckningar, som inom kort leder till döden.
J. E. J-n.
Sköldlöss, Coccidce, zool., en familj tillhörande
underordn. växtlöss (se d. o.) af halfvingarnas
ordning bland insekterna. Hannarna äro försedda med
ett par hinnaktiga vingar; de sakna stickborst och
snabel samt intaga ej någon föda (fig. A). Honorna
äro mycket större och sakna vingar, stundom äfven
ben och antenner. Deras form är mycket växlande. Hos
somliga är kroppen själf sköldlik; hos andra afsöndras
från hudkörtlar ett vaxartadt ämne i form af en
stundom osymmetrisk sköld, som är mycket större än den
därunder fullständigt dolda lilla kroppen; hos ännu
andra är kroppen uppsvälld och bärlik, ofta ymnigt
beklädd med en ullig eller mjölig hudafsöndring
(fig. B). Med sina långa stickborst suger honan
sig fast på bark, blad o. d., lägger äggen under
sig i ett segt, hvitt ludd och förblir efter döden
sittande öfver dem som en skyddande sköld. Hos många
släkten utvecklas äggen utan föregången befruktning. I
olikhet med honorna och i motsats till hvad som är
förhållandet hos alla öfriga halfvingar, undergå
hannarna en fullständig förvandling, i det att
hanlarven, som är lik honlarven, suger sig fast
och växer liksom denna, men förvandlar sig till en
hvilande puppa, ur hvilken slutligen den bevingade
hannen framkom-
mer. Sköldlössen lefva vanligen på ofvan jord belägna
växtdelar, men vissa släkten, t. ex. Orthe-zia,
föra ett underjordiskt lefnadssätt. De flesta
sköldlössen tillhöra varmare länder, men ett stort
antal har med tropiska växter blifvit importeradt till
Sverige. Många anställa stor skada i våra drif-hus,
andra ha sedan gammalt haft framstående industriell
betydelse. Bland de i växthus i vårt land förekommande
arterna må nämnas Pulriraria vitis. utomlands
synnerligen skadlig på vinrankor samt äfven på
persiketräd; Lecanium hesperidum, orange-sköldlusen,
med plutta, bruna, af-långa sköldar, som i bakändan
med en djup inskärning äro klufna i två flikar, lefver
helst på växter med läderartade blad; Aspidiotus
hederw, med runda, plntta, gula sköldar, lefver i
synnerhet på Nerium, murgröna samt på Phoenix och
andra palmer. Om det i vårt land ej förekommande
svåra skadedjuret Aspidiotus perniciosus se San-Jos
é-s k ö l d l u s e n. Af de för sina produkter
märkliga omnämnas Porphyrophora och Coccus cacti
under Konschonell. En annan anmärkningsvärd art af
sistnämnda släkte är C. manniparus (honan elliptisk,
vaxgul, med hvita ullhårsknippen, 2-4 mm. lång;
hannen ännu ej känd), mannasköld-lusen, som lefver
i trakten af berget Sinai, på Tamarix mannifera,
och utsöndrar från sin kropp en i luften hastigt
hårdnande, till smak och färg honungsliknande manna,
hvilken insamlas af beduinerna och tjänar som föda
(jfr Manna). En tredje art, C. lacca, lacca-lusen,
gummilack-sköldlusen, omtalas under Gummi-lacka. Till
ett närstående släkte hör kermes-sköldlusen, Kermes
(Chermes) ilicis (se K e r m e s-korn). Hvitt
kinesiskt vax eihålles från hudutsöndringarna
af vaxsköldlusen, Ericerus pela. I Ostindien
lämna arter af släktet Ceroplastes en liknande
produkt (jfr vaxproducerande L y k t-stritar).
L-e. (G. A-z.)
Sköldmaneter, zool., detsamma som s k i f m a-neter
(se C oe l e n t e r a t a, sp. 483, 487).
Sköldmö (isl. skjaldmær), nord. myt., jungfru,
som väpnad deltar i strid. Sköldmör nämnas ofta i de
sagor, som återge förhållandena under vikingatiden;
från denna tid finnas äfven historiska underrättelser
från både öster och väster om, att kvinnor kämpade
i drabbningar, hvilket också tidigare meddelas
om de germanska folken cimbrer, markomanner och
goter. Förekomsten af sköldmör har bidragit att
utbilda föreställningen om valkyrjor (se d. o.);
jfr ock Amasoner. Se W. Golther, "Der valkyrjenmythus"
(i "Abhandlungen der Münchener akademie der
wissenschaften", I, kl. 18. bd 2. abth.).
B-e.
Sköldpadd, det hornämne, som utgör
betäckningen på sköldpaddornas ryggsköld. (Se
Sköldpaddor.) Sköldpadden, som till färgen är gul
eller gulröd med svartbruna fläckar och strimmor,
vinner i värde, ju tätare och mera genomskinlig,
ju färgstarkare och bättre tecknad den är. Den
låter klyfva sig och kan, upphettad, böjas eller
sammanpressas efter behag. Hårdare och mera spröd än
vanligt horn, fordrar den en försiktigare behandling,
men förarbetas liksom detta medelst sågning,
filning och polering samt brukas till kammar, dosor,
solfjädrar, knifskaft m. m. Den bästa sköldpadden
fås af de ostindiska karettsköldpad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
