Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slangång ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1419
Slaver
1420;
ling med dels satiriskt, dels reflexionslyriskt
innehåll är Na ostrovo na blazenite (På de lycksaliges
ö, 1910), en fingerad antologi med namn, lånade ur
bröderna Miladinovs bulgariska folkvisor; l bio-i
grafierna öfver dessa 19 uppdiktade poeter lämnade
S. värdefulla bidrag till sitt eget själslif. Hans
1897 i; Leipzig påbörjade hjältedikt (Kurvava pesen,
"Sången om blodet", öfv. af A. Jensen, 1913), som
behandlar den bulgariska frihetsrörelsen 1876-77,
blef icke fullbordad, men står dock genom sin
klassiska komposition och stil som det yppersta inom
modern sydslavisk epik: S. var flitig medarbetare i
tidskriften "Misl", där han publicerade värdefulla
essayer och öfversättningar. Dessutom öfversatte han
1911 moderna tyska skalder i urval och Nietzsches
"Also sprach Zarathustra". S. kan anses som den
förnämste bulgariske skalden i modern mening,
i det att han med nationell originalitet förenade
europeiska kulturinflytanden (från Goethe, Heine,
Nietzsche m. fi.). I många episka dikter upptog
han och fördjupade nationella motiv ur bulgariska
folkvisor; Hans diktcykel Koledari (1903,
sv. öfv. 1912). en samling jul- och nyärsvisor,
återspeglar konstnärligt det idylliska bondelifvet
på folkpoetisk grund. På svenska finns vidare ett
litet urval reflexionslyriska dikter med titeln
"Skaldeöden", 1912, och "Hymner vid öfvermänniskans
död", 1916, liksom de förra öfv. af A. Jensen, som
äfven skrifvit om S. i "Finsk tidskrift" 1913 och i
"Rad jugoslavenske Akademie" 1914. 1-2. A-dJ.
Slaver, Slaviska folk, indoeuropeiska folk (se
Indoeuropéer), förenade genom de sinsemellan besläktade språk,
som af dem talas, upptaga nu största delen af östra
Europa och stora sträckor af norra och mellersta
Asien; massor af slaviska emigranter finnas därjämte
i västra Europa och Amerika. Deras hela antal
beräknades 1911 (af Florinskij) till omkr. 160
mill. Med den starka folkökning (1,5 proc.), som
utmärker flera af dessa folk, bl. a. ryssarna,
bör siffran 1917 (trots Världskrigets förödelser)
vara öfver 170 mill. Till de slaviska folken
höra (med siffror från 1911 och närmast föreg. år):
1) ryssar ("storryssar") i Ryssland, Kaukasus,
Sibirien, Central-Asien och andra delar af världen,
77 mill. (utom ryska riket omkr 1/2 mill.);
2) ukrainer ("lillryssar", rutener) i södra
Ryssland, Bukovina, östra Galizien och nordöstra
"Ungern, omkr. 33 mill. (däraf inom ryska riket 28–29
mill.); 3) bulgarer inom Bulgarien, Serbien, Grekland
och Turkiet (1913 års gränser), jämte obetydliga
partier i Rumänien, Ryssland och Ungern, nära 6
mill.; 4) serbokroater i Serbien,
Montenegro, Österrike-Ungern (hufvudsakligen Bosnien och
Hercegovina, Dalmatien, Kroatien och södra Ungern),
omkr. 10 mill.; 5) slovener, med ett språk,
som kunde betraktas som en serbokroatisk dialekt,
hufvudsakligen i Krain, Steiermark och Kärnten,
omkr. 1,5 mill. (däraf utom Habsburgska monarkien
omkr. 175,000); 6) tjecher (bömare) i Böhmen, Mähren
och angränsande delar af Habsburgska monarkien, samt i
Amerika, 7 1/2 mill. (300,000 i Amerika); 7) slovaker,
som tala en tjechisk dialekt, i nordvästra Ungern
(och angränsande delar af Österrike) samt Amerika,
omkr. 2 3/4 mill. (däraf i Amerika nära 400,000); 8)
polacker (däri inbegripna kasjuber och
slovintser) samlade i västra Ryssland och
Galizien samt de östra delarna af konungariket
Preussen och Amerika, omkr. 22 mill. (däraf 3
mill. i Amerika); 9) sorber l. lausitser,
med två litteraturspråk och två religioner,
i preussiska prov. Brandenburg och konungariket
Sachsen, 157,000. – Efter språkens inbördes
släktskap delar man dessa folk i tre grupper: a)
östslaver, ryssar och ukrainer; b)
sydslaver, bulgarer, serbokroater, slovener; c)
västslaver, tjecher, slovaker, polacker, serber.
Den slaviska folkvandringen. Öfver de slaviska
folkens öden faller historiens ljus senare än öfver
Syd- och Väst-Europas folk. Särskildt öst- och
sydslaver stodo i kulturellt afseende (familjeskick,
agrariska förhållanden, sedvanerätt, folktro och
folkdiktning, språkskick) ända in på 1800-talet
kvar på en ålderdomlig ståndpunkt, som Syd- och
Väst-Europa lämnat för tusen år sedan eller ännu
tidigare. Studiet af dessa folks inre lif blir
därigenom för historikern i hög grad intressant
och upplysande. I fråga om slavernas yttre öden
äro de mest anmärkningsvärda dragen deras väldiga
förökning och utbredning i historisk tid. Den stora
slaviska folkvandringen sluter sig i tiden till
den germanska (se Folkvandringen) och står i vissa
afseenden i sammanhang med denna. Balkanhalfön (utom
Grekland), nuv. Rumänien, Siebenbürgen, Ungern och
södra Österrike (Roms prov. Pannonia och Noricum)
voro vid början af vår tidräkning befolkade af
sinsemellan besläktade tracer, dacer, geter, illyrer;
en del af dem (dacerna) romaniserades, hufvudsakligen
under tiden från Trajanus till Aurelianus
(107–270). Senast fr. o. m. 400-talet utbredde sig
slaver s. om Karpaterna, öfver Donau-Theiss-slätten;
i sällskap med bulgarer (ett turkiskt folk) gå
de öfver Donau, utbreda sig öfver Bysantinska
(Östromerska) rikets provinser, redan i början af
500-talet (Justinianus’ och Teodoriks århundrade)
visa de sig utanför Saloniki, sprida sig senare öfver
Grekland, äfven öfver Peloponnesos (Morea), så att
det forna Hellas på 700–800-talen håller på att
bli slaviskt. Efter hand trängas de därefter undan,
men massor af slaviska ortnamn i Grekland vittna
ännu om den slaviska öfversvämningen. Mellan Balkan
och Donau grundlade bulgarerna på 600-talet ett
rike (Isperich 679), som ett par hundra år senare
var fullständigt slaviseradt (det första bulgariska
riket). I avarernas rike (i nordvästra Ungern),
fr. o. m. 500-talets midt, utgjorde slaver en viktig
beståndsdel. Knappt hade Karl den store gjort
slut på detta rike, när ungrarna (på 800-talet)
togo landet i besittning. Att landet då var bebodt af
slaver, framgår bl. a. af de många slaviska lånorden
i ungerskan (själfva hufvudstaden, Pest, har ett
slaviskt namn). Under 600-talet (eller tidigare)
intogo serber och kroater stora delar af det gamla
Illyricum, n., n. ö. och ö. om Adriatiska hafvets öfre
del. Inom ett af naturen högeligen splittradt område,
själfva efter hand dragna till eller slitna mellan två
kulturvärldar, den bysantinsk-orientaliska och den
romersk-germanska, ha serber och kroater aldrig bildat
någon nationell enhet, fast de tala samma språk. Först
under nemanidernas kungaätt på 1100-talet blef Serbien
(Gammalserbien) ett själfständigt, något senare ett
mäktigt rike. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
