Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska språk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
professor i slavisk filologi i Wien. Numera finnas
lärostolar i slaviska språk (bredvid sådan i
landsspråket) vid alla universitet i slaviska länder,
äfven inom Österrike-Ungern, därjämte vid en del
större universitet i Tyskland, England och Frankrike,
i Uppsala sedan 1891. Fr. o. m. 1870-talet ha de
ledande personligheterna inom ämnet varit Leskien
(i Leipzig) och Jagić (efter hvartannat i Odessa,
Berlin, Petersburg och Wien). Viktigare litt.:
Miklosich, "Vergleichende grammatik der slavischen
sprachen" (1875–83; ljudlärans båda upplagor alldeles
föråldrade), Vondrák, "Vergleichende slavische
grammatik" (1906–08), Mikkola, "Urslavische
grammatik" (I, 1913), Broch, "Slavische phonetik"
(1911), Berneker, "Slavische chrestomathie" (1902),
Miklosich, "Etymologisches wörterbuch der slavischen
sprachen" (1886), Berneker, "Slavisches etymologisches
wörterbuch" (1813 ff.); om lånord i slaviska språk och
slaviska lånord i andra språk arbeten af Miklosich,
Matzenauer, G. Meyer och Mikkoia. Periodiska
centralorgan för slavistik äro "Archiv für slavische
philologie" (utg. af Jagić, Berlin, 1876 ff.) och
"Revue slavistique" (utg. i Krakau 1908 ff.). I
Sverige har slavistiken odlats af Sparfvenfeldt (se
d. o. och "Die anfänge der schwedischen slavistik"
i "Archiv für slavische philologie", 1911), senare
af H. N. Almkvist, J. A. Lundell, T. Torbiörnsson,
S. Agrell, A. Karlgren och R. Ekblom; den slaviska
historien af H. Hjärne och H. Almquist; arkeologien
af T. J. Arne; litteraturhistorien af A. Jensen.
Lll.
Slavisk mytologi. Se Mytologi, sp. 180.
Slavism, för de slaviska språken utmärkande
egendomlighet. – Slavist, filolog, som sysslar med
slaviskt språk och litteratur. – Slavistik,
slavisk filologi (se Slaviska språk, sp. 1428–29).
Slavjanofilism (Slavofilism;
ry. slavjanofilistvo), en ur den tyska romantiken
och den Hegel-Schellingska filosofien framsprungen
rysk kulturrörelse på 1840- och 1850-talen, som på
religiös-mystisk grund sökte frigöra Ryssland från
den tysk-latinska kulturen och rationalismen och i
den västerländska civilisationen såg något skadligt
och osundt. Slavofilerna byggde upp en obevislig
teori om slavisk ursprunglighet, förkastade Peter
den stores reformverk som ett brutalt afbrott
i den naturliga utvecklingen och hyste en naiv
beundran för det ryska bondefolket och dess förmenta
patriarkaliska institutioner. Bland slavofilismens
främsta anhängare märkas Sjevyrev, bröderna
Kirjejevskij, bröderna Aksakov, N. J. Danilevskij,
Samarin, Kosjelev, Leontiev, skalderna Chomjakov och
Tiutjev. Äfven Dostojevskij stod dem nära i många
punkter. Indirekt ha slavofilerna verkat mycket
för den historiska forskningen, och de bidrogo
kraftigt till lifegenskapens upphäfvande. Deras
litterära organ voro "Moskvitianin" (1841–56),
"Sbornik D. Valujeva" (1845), "Sbornik moskovskij"
(1846–53), "Russkaja besieda" (1856–60) samt
Iv. Aksakovs "Rus" (1880–86) och S. F. Sjarapovs
"Russkoje djelo" (1886–89). Redan på 1860-talet var
slavofilismen betydligt afsvalnad och aflöstes af det
s. k. slaviska välgörenhetssällskapet (Slavjanskoje
blagotvoritelnoje obstjestvo), stiftadt af Pogodin
1868, hvilket särskildt ömmade för
"förtryckta sydslaviska bröder" och under
grefve N. P. Ignatievs ledning fick en
afgjordt politisk, aggressiv karaktär.
A-d J.
Slavjansk, stad i ryska guv. Charkov, vid Torets’
utlopp i Donets. 15,644 inv. (1897). Saltsjuderier,
spannmålshandel. I närheten ligga flera källor och
sjöar, innehållande salt, hvarför handeln med denna
produkt är särdeles liflig.
(J. F. N.)
Slavja^skij, D m i t r i j Aleksandrovitj, rysk
folkvisesångare, f. 1836, d. 1908, uppträdde 1858
offentligt som sångare och utbildade en sångkör,
uteslutande med rysk-nationell repertoar, som vann
lifligt erkännande i hela Europa. S. sjöng själf
solopartierna i de gammalryska bylinerna, hvilkas
musik han delvis själf komponerade. Hans hustru,
Olga Christoforovna, som fortsatte hans verksamhet,
har författat smärre skrifter om ryska folkvisor och
bröllopsseder, Opisanie russkoj krestianskoj svadby
och Opisanie vsjech obrjadov svadebnago dnja (1887).
A-d J.
Slavofiler (af folknamnet slaver och grek. filos,
vän), vänner af slaverna, benämning på en grupp ryska
skriftställare. Se Panslavism, sp. 1453,
och Slavjanofilism.
Slavofilism. Se Slavjanofilism.
Slavolettiska. Se Lituslaviska.
Slavoljub Bosjnjak, pseudonym för J. Jukić (se denne).
Slavoman (af folknamnet slaver och grek. mania, vurm,
lidelse), person, som hyser ensidig förkärlek för de
slaviska folken.
Slavonien (Slavonija, ung. Szlavonorzág), förr
konungarike, utgör nu östra delen af konungariket
Kroatien-Slavonien (se d. o.). Det skiljes i
n. och ö. af Drava och Donau från Ungern, i s. af
Sava från Bosnien och Serbien samt begränsas
i v. af Kroatien. Areal 16,653 kvkm. 951,936
inv. (1910), flertalet (579,242) rom.-katolska och af
serbisk-kroatisk nationalitet. Om naturbeskaffenhet,
näringar och förvaltning se Kroatien-Slavonien,
af hvilket kronland S. omfattar de tre
komitaten Požega, Veröca och Szerém (Syrmien), med
hufvudorterna Požega, Esseg och Vukovar.
Historia. S. utgjorde under romarväldet en del af
prov. Pannonien och tillhörde sedermera Östromerska
riket (Grekiska kejsardömet), hvarifrån det,
med undantag af Syrmien, lösgjorde sig under
folkvandringsperioden. Omkr. 797 besattes det af
slaver, men stod från 800-talets början, ehuru styrdt
af en egen furste, i beroende af frankerna. Kristnade
omkr. 864 af de bysantinske munkarna Kyrillos och
Methodios, blefvo invånarna på 900-talet kufvade
af ungrarna, hvilka äfven satte sig i besittning af
det till Grekiska kejsardömet hörande Syrmien. I de
strider, som från 1442 oupphörligt utkämpades mellan
turkarna och ungrarna, blef S. flera gånger ödelagdt
och 1524 eröfradt. Efter freden 1562 bildade det ett
af en pascha styrdt område, tills det genom freden
i Karlowitz (1699) förenades med Österrike samt
för gränsbevakningen erhöll en h. o. h. militärisk
författning. 1767–77 styrdes S. jämte Kroatien och
Dalmatien under namn af Illyrien af en för alla
tre gemensam hofdeputation i Wien, men bildade
därefter ett särskildt konungarike, från hvilket
dock den s. k. Militärgränsen var afskild. Efter 1814
betraktades ånyo S. och Kroatien som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
