- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
63-64

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Småland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skönjas, att S. dialektiskt är deladt i två
hufvudområden af väsentligt skild karaktär: det
ena (Finnveden, Värend, S. Möre m. m.) sluter sig
närmare sydsvenska mål, det andra (Kalmar län i
öfrigt, Njudung och norrut) närmar sig de egentliga
götamålen. Skillnaden gäller framför allt den olika
utvecklingen af n, l, r. De delar af S., som följa
med sydsvenska mål, ha (som i da.): kvarstående n:
gatan, väggen (-an l. -ena), husen (l. -an), innan,
hästa(r)na, böcke(r)na mot nordligare områdens gata,
vägga, hästa, böckera; enbart "tunna" l i blå,
tala, stöld, mot blå, tala, stöld med "tjockt" l;
och alltid skorrande (l. vokaliseradt) r i röra,
far l. fao, svart l. svatt, mot skorrande r blott
i uddljud och som långt. Gränserna mellan dessa
motsatser mötas strax n. om Kalmar; därifrån gå de:
för n till landskapets midt (Asa) och västerut
till s. om sjön Fegen (något längre mot n. för
plur. hästarna); för l längre österut, till Fröderyd
och Huskvarna (men Bottnaryd m. m. i n. v. har tjockt
l); för r ytterligare östligt, till Virserum och s. om
Eksjö, men därifrån västerut, så att det mesta af
Tveta och Mo följer med trakterna i ö. Tungspets-r
tillhör f. ö. ett äldre lager inom det sydsvenska
området och kan någon gång ännu höras samt uppges
enbart råda inom Handbördsmålet i mellersta Kalmar
län. – Vidare har den sydsvenska gruppen w för g efter
bakre vokal, således hawe, hage (jfr da.), fåwla,
fåglar o. d. Från s. och v. har detta i S. nått till
en linje från v. om Nässjö och söderut till gränsen
mellan Kinnevald och Konga (dessutom med en arm in
i Vedbo), medan ö. om linjen råder j: haje, fujla
o. d. (som i Ydremål); kvar står emellertid g i Tjust
(som i Kindamål) och i Vätterområdena Vista, halfva
Tveta och Mo (som i Kindamål). Efter främre vokal står
däremot allmänt småländskt j, t. ex. ejen, egen. –
Ett annat w, för v, i wass, swett (l. schwett) o. d.,
råder från fordom i sydvästra hälften af S. till en
gräns från sydligast i Möre till Växjö och Värnamo
och in i Mo, delvis Tveta. – Karakteristisk är vidare
en kraftig diftongbildning; den intar i S. i stort
sedt samma område som nyssnämnda w (eller något mer,
dock ej Tveta). I synnerhet vanlig är e-diftongering:
till äi, ai, ā (i Västbo), åi m. m., t. ex. stain,
sten, oitt, ett, samt å-diftongering: till au, åu,
äu m. m., t. ex. gau l. gåu, gå, laung, lång. Men
också andra vokaler diftongeras ibland: maot, mat,
höus, hus, fayra fyra, yf löf. m. m. –
Andra sydsvenska drag nå blott en liten bit in i
S.: gaba, gapa, äda, äta, kaga, kaka, i Markaryd
(s. v.), binga, binda, i södra Värend, eur. u i Möre
m. m. nära Blekingsgränsen. Ett par västsvenska
drag gå också in i S.: gen. på mask. -a, fem. -e,
ex. Kalla (häst), Kalles, Fie (salmebok), Fias,
samt pl. på -n af verb: vi sjussaden (i Västbo och
flerstädes); vokalförkortning före konsonantgrupp:
lysste, lyste, m. m., men blott i några af dess typer
långt österut, t. ex. tjännte, tjänade, från Möre. –
För större delen af S. gäller följande: e uttalas för
i, och ö för y, mycket oftare än i uppsvenska mål,
t. ex. semma, simma, spella, spilla, fesk, fisk,
sup. drevet, drifvit, dörka, dyrka, bötta, bytta,
o. s. v. (Sevede och Tjust ha dock
regelbundet fisk, drive, bytte m. m.); öppet u eller
å står i part. och sup. stulet, dråcket, druckit
(undantag gör Kalmar län utom Möre); o ersätter u i
hogga, hugga, socka, sucka, och (allmännare) bonke,
bunke, jong, ljung; å ersätter a i blånna, blanda,
kåmm, kamm, kåll, kall, o. s. v. (dock ej sydligt);
slutet a finns i typen vang, vagn, men mindre
gifvet i backe, bagge; e är regelbundet slutet; d
bortfaller oftare än i uppsvenska mål, t. ex. vaa,
vada, seer, seder, rånni, randig, or, ord; sl-
uttalas alltid rent; bakre sje-ljud är förhärskande;
tje-ljudet har förslag af t (utom närmare Öster- och
Västergötland); g, ng äro stundom palataliserande. I
fråga om ändelser och däraf beroende konsekvenser
för formsystemet ha Smålandsmålen gått långt i
att behålla, äfven mot ljudsystemets kraf, vissa
böjningselement; bland de vokaliska: e i haren,
selen, vintren, byen, part. skuren, -et, stulen, -et,
i (dock alltid försvagadt till e) i sup. skuret,
stulet och a i bara, heta(st), kallade, -at m. m.,
men Kalmar län har haern, haren, skuern, -ert, skuren,
o. s. v. samt, frånräknadt Möre, bare, hete(st),
kall(e)de, -e l. -t, alltså regelbundet e-mål med
stark tendens från 1:a till 2:a konj.; bland de
konsonantiska: r behålles formellt i pres. kallar,
pl. gater (-or), men faller i pl. hästa (-e), hästar,
sko, skor; n är öfverallt borta i pl. täcke, täcken,
knä, knän; d bevaras i pret. kallade (undantag längst
i n. v. och n. ö.) och part. kallad; t äfvenså i
neutr. taket, mulet samt i part. och sup. stulet,
kallat (men sup. stule, kalle l. -t i Kalmar län utom
Möre). Böjningen kallade, -at, -ad är ett särdrag
för S:s och några få (angränsande) svenska mål.
-e-.

Historia. Till de tidigast bebyggda delarna
af S. ha hört trakterna vid Östersjön. Den äldre
stenålderns sista period är i Kalmar län företrädd
med jämförelsevis många fynd af en kultur, som
trängt fram från s. längs kusten och som i detta
län synes ha haft sina medelpunkter i Ryssby och
Mönsterås socknar. Äfven i det inre af södra S. –
vid sjöarna Åsnen, Salen och Bolmen - ha påträffats
lämningar af den äldre stenålderns befolkning, men
endast ganska sparsamt. Först under gånggrifternas
och hällkistornas period nådde stenålderskulturen
här rikare utveckling. Invandringsvägarna vid denna
första bebyggelse synas företrädesvis ha gått utefter
Mörrumsån och Helgeåns öfre lopp. Det småländska
höglandet i n. har blifvit befolkadt jämförelsevis
sent, och det är ännu ovisst, om de tidigaste
kulturpåverkningarna där förnämligast kommit från
Väster- eller Östergötland eller södra S. – I det
skogs-, berg- och kärruppfyllda landet lågo de olika
bygderna starkt isolerade från hvarandra, och de
många små landskapen och häradena hade sannolikt icke
ännu sammanslutit sig till större landskapsförbund,
då namnet Små landen uppstod som gemensam
geografisk beteckning för bygderna s. om Öster- och
Västergötland. Till S. räknades under medeltiden
och ännu senare de nu till Östergötland hörande
Kinda och Ydre härad. Å andra sidan fördes Mo härad,
som under senare tider ofta betraktas som en del af
S., i äldre tid alltid till Västergötland. – Hela
medeltiden igenom synes S. ha i judiciellt afseende
varit deladt mellan två lagsagor. De sydvästra och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free