Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Småland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kreatursstocken är betydlig, enligt husdjursräkningen
1916: 61,440 hästar, 32,900 oxar och tjurar, 215,000
kor, 158,900 ungnöt och kalfvar, 257,900 får och lamm,
1,760 getter och 141,450 svin. Skogstiilgången är
ännu så stor, att afyttring sker från nästan alla
trakter; dock råder brist för eget behof förutom
i några kustsocknar äfven å några orter i det inre
landet, där dock torfmossar finnas. – S:s inbyggare
utgjorde 1916 ett antal af 576,093 pers., hvaraf
479,733 pers. på landsbygden och 96,360 i städer:
Grenna, Jönköping, Huskvarna, Eksjö, Nässjö, Växjö,
Kalmar, Oskarshamn, Västervik och Vimmerby, af hvilka
dock Huskvarna och Nässjö, med tills. 14,084 inv.,
lyda under landsrätt. Befolkningens tillväxt hämmas
mycket af den betydliga utvandringen, icke minst till
Amerika. Under det att i riket folkmängdstillväxten
under de sista 50 åren varit omkr. 39 proc., uppgår
den för S. till blott 6 och har under långa tider
varit stadd i minskning. Smålänningen är till sin
natur vaken och intelligent, flitig och sträfsam,
rask och hurtig, men likväl foglig till lynnet, händig
och slug, hvilket allt medför åt honom den förmånen,
att han äfven med små medel kan taga sig fram i
lifvet. Till smålänningarna räkna sig i allmänhet icke
kustlandets inbyggare. Om folkdräkterna i S. se
Folkdräkt, sp. 748–749 och pl. I. – Landskapet är deladt
på tre län (se ofvan) och på två stift: Linköpings,
till hvilket höra 6 kontrakt med 40 pastorat
och 58 församlingar, hvaraf 3 stadsförsamlingar,
och Växjö (med hvilket Kalmar stift sammanslogs
1914), i hvilket landskapet har 16 kontrakt med 117
pastorat och 222 församlingar, hvaraf 7 stads- och 1
regementsförsamling (staden Huskvarna är i kyrkligt
hänseende delad på två landsförsamlingar, Hakarps
och Kogberga). Det omfattar 14 domsagor under Göta
hofrätt, med 21 tingslag, och har 16 fögderier och 61
länsmansdistrikt. Inom landskapet ligga 10 städer
(se ofvan), 8 köpingar och 10 municipalsamhällen
samt 278 landskommuner. Af de inom S. helt eller
delvis uppsatta trupperna tillhöra Jönköpings och
Kalmar infanteriregementen, Smålands husarregemente
och Smålands artilleriregemente 2:a arméfördelningen
samt Kronobergs infanteriregemente och Karlskrona
grenadjärregemente 1:a arméfördelningen.
S:s vapen: I guldfält upprätt lejon, rödt, hållande
med framfötterna ett spändt armborst med pålagd pil,
bågen svart, strängen svart, skaftet rödt, pilen
silfver. S. har haft en (titulär)hertig: Gustaf III:s
son Karl Gustaf (f. 1782, d. 1783) och har nu en:
prins Vilhelms son, Lennart. För S:s fornminnen och
kulturhistoria verkar i första rummet Norra Smålands
fornminnesförening, med museum i Jönköping (invigdt
23 sept. 1916). K. S.*
Geol. S:s grund utgöres till öfvervägande del af
urbergarterna granit och gnejs, jämte glimmerskiffer,
leptit och hälleflinta, hvarjämte flera slag af
grönstenar (gabbro, diorit, hyperit) samt porfyrer
här och där förekomma. Graniten jämte porfyrer
m. m. uppta östra, gnejsen västra delen af provinsen,
hvarvid gränsen bildar en från Vätterns södra del
söderut dragen linje. Det är inom granitområdet, som
de ofvannämnda skiffriga bergarterna finnas. Jämte
urbergarterna förekomma
också verkligt sedimentära bergarter på skilda
trakter utbredda; så t. ex. består kusttrakten
af Kalmar sund, till en bredd af omkr. 10
km., af kambrisk-silurisk berggrund (sandsten,
alunskiffer, kalksten); Visingsö och kuststräckan
vid Grenna samt en stor del af Vätterns västra kust
utgöres af sandsten och lerskiffer tillhörande den
s. k. Visingsö-serien. Kring Almesåkra och Nässjö
består ett ganska stort område af kvartsitsandstenar,
konglomerat och bruna skiffrar, hvilka tillsammans
utgöra den s. k. Almesåkra-serien. Bland de
i ytan utbredda kvartära lösa jordlagren intar
krosstensgrus (morängrus) största arealen; torfmossar
förekomma i stort antal och flerstädes af betydlig
utbredning. Skiktade leror och sand saknas ingalunda,
om de än hufvudsakligen inom kustområdet vinna någon
större sammanhängande utbredning. På storartade
rullstensbildningar är S. rikt. För odling ha
krossgrusmarker och mossar i icke ringa mån tagits
i anspråk, där lera saknas. Flera af de småländska
mossarna innehålla myrmalm. Ur en del sjöar upphämtas
från bottnen s. k. sjömalm. – Vid kuststräckan mellan
Påskallavik och Västervik brytas flerstädes vackra
och lämpliga granitarter att använda för monumentala
arbeten, byggnads- och gatsten. De viktigaste
stenbrotten äro belägna vid Vånevik nära Påskallavik
samt Flivik mellan Oskarshamn och Västervik. Vid
Virbo n. om Oskarshamn träffas en grofkristallinisk
röd granit, sannolikt en af de prydligaste, som
hittills kommit till användning inom Sverige. Den
har bland annat användts till Siegesdenkmal i
Berlin. Svart diorit tillgodogöres vid Västervik
och Loftahammar m. fl. st., hyperit i trakten af
Habo, v. om Vätterns sydligaste del. Vid Vik och
Ulfsnäs, i trakten af Tenhult s. ö. om Jönköping,
tillverkas kvarnstenar af en finkornig, gul sandsten,
vid Fredriksberg i Växjötrakten takskiffer af brun och
grå hälleflintskiffer. Slättmossa i Järfälla socken,
Kalmar län, är känd som förekomst för s. k. klotgranit
eller klotdiorit, en ovanlig, endast på ett par
ställen i Sverige anträffad stenart. – Vid Taberg, 15
km. s. om Jönköping, finnes järnmalm af egendomligt
slag, vid Klefva i Alsheda socken nickelhaltig
magnctkis; vid Ädelfors i samma socken har förr
vunnits guld ur guldhaltig svafvelkis. Brunsten brytes
vid Späxeryd s. om Tenhults station. E. E.
S:s folkmål höra ännu, oaktadt sin betydenhet, till
de föga kända i vårt land. Mera omfattande samlingar
finnas blott från enstaka håll (från Möre, Värend,
Västbo och Östbo); det mesta förvaras i arkiv i
Uppsala, Stockholm och Lund, en del är utgifvet
(se särskildt "Sv. landsm.", bd IX). Vissa trakters
språk ha i tryck grammatiskt behandlats: S. Möres af
Linder (1867), Östra härads af Gadd (1871), Mo och
Tveta härads af Karlgren (1909) och S:s i allmänhet
af Noreen (i "Vårt språk", I) och Lundell ("Om
gränsen mellan central- och sydskandinaviska mål", i
"Sv. landsm.", 1911) m. fl. Af dialekttopografiska,
enhetligt ordnade uppteckningar, som först kunna ge
en sammanhängande språklig bild, finnes, utom från
nordöstra och nordvästra S., helt litet. Från stora
områden finns intet.
Trots så ofullständig kännedom kan i vissa frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
