Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snapphanekrig - Snapphanelås - Snapplås - Snapshot - Snara - Snarkning - Snarrefva - Snarumit - Snarumsdal - Snarumselven - Snasahögen - Snatterand - Snatteri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
marschen i Skåne och särskildt fr. o. m. 1677 bildades
för den danska kronans tjänst formationer, som
själfva kallade sig friskyttar (någon gång förekommer
benämningen friryttare) och äfven af danskarna nämndes
så. Af svenskarna kallades de i likhet med de nu allt
oftare framträdande röfvarbanden snapphanar, och
härigenom har för eftervärlden uppstått en förväxling
af element, som dock voro af ganska skiljaktig
karaktär. Friskyttarna voro indelade i kompanier
och hade öfver hufvud en ganska väl genomförd
militärisk organisation. Bland de mera framstående
cheferna märkas Åke Månsson Harlof – ofta kallad
Har-Åken –, slutligen major och chef för alla skånska
friskyttar, Eskil Nilsson, framför allt opererande
i Hallandsåstrakterna, Drejer, Henrik Pflug och den
danske adelsmannen Caspar Due. Friskyttarna förde
"det lilla kriget" mot svenskarna, ofta opererande
i samverkan med den reguljära danska armén, och
erhöllo om vintrarna af danska kronan underhåll eller
vinterkvarter, ofta på Själland. Svenskarna ville
ej erkänna friskyttarna som lagligen krigförande,
utan betraktade dem enbart som upprorsmän. Såväl
härigenom som af andra orsaker antog snapphanekriget
en alltmer hätsk och blodig karaktär. Bland mera
framträdande svenska militära åtgärder märkas Pontus
de la Gardies och Ebbe Ulfelds marsch genom Göinge in
i Blekinge och Johan Gyllenstiernas stora expedition
genom Blekinge och norra Skåne. Vid viktigare punkter
i landskapet anlades skansar för att hålla angränsande
nejder i styr. Vid krigets slut öfverfördes minst 500
af friskyttarna till Danmark, där åtskilliga af dem
inträdde i danska armén. Många hade antagit Karl XI:s
pardon, och flera exempel finnas på, att friskyttar
blifvit soldater i svenska armén. Under de upplösta
förhållandena i krigstiden hade af blandade motiv –
nöd, roflystnad m. m. – uppträdt röfvarband, som
ofta under förevändning att kämpa mot svenskarna
öfvade rof och plundring mot både vän och fiende,
och därigenom gjorde namnet snapphane, som användes
äfven om dem, förhatligt. Bland dessa banditskarors
chefer kan märkas Per Månsson från Glimåkra socken,
kallad Uggle-Per, som var ledare för de i traditionen
ännu ihågkomna "Uggleherarna". Snapphanekrigen ha
på grund af de många striderna och våldsdåden och
på grund af det hårdhändta sätt, hvarpå de svenska
myndigheterna sökte dämpa rörelsen, satt folkfantasien
i Skåne i stark rörelse och blifvit föremål för rik
sägenbildning.
Litt.: A. Stille, "Uggleherarna. Ett snapphaneband"
(i "Meddelanden från Kulturhistoriska museet i Lund",
1897), Kn. Fabricius, "Skaanes overgang fra Danmark
til Sverige" (I, 1906), P. Sörensson, "Friskyttarna
(snapphanarna) under skånska kriget (1676–79)"
(i "Karolinska förbundets Årsbok för år 1916"). En
mängd dokument rörande snapphanarna är publicerad i
de af Skånska landskapens hist. o. arkeol. förening
utgifna samlingarna. Berättelser om enskilda händelser
och bedrifter under Snapphanekrigen finnas till
stort antal hos S. Kjær, "Gjöngehövdingen Svend
Povlsen og snaphanerne" (1892), och P. Johnsson,
"Snapphanefejden. Bref och anteckningar"
(1910). Bland vittra behandlingar märkes den
af O. K. utgifna romanen "Snapphanarne" (3 dlr,
1831). A. S.
Snapphanelås. Se H a n d el d v a p en, sp. 1312.
Snapplås, mek. Se L å s, sp. 155.
Snapshot [snä’pʃåt], eng., eg. slängskott, kastskott,
afskjutet utan ordentlig siktning, senare liktydigt
med ögonblicksfotografi, snabb-bild; ofta brukadt om
hastiga skisser af impressionistisk art.
Snara. 1. Fisk. Se Fiskredskap, sp. 453. –
2. Jaktv., ett i äldre tider mycket användt
fångstredskap för såväl fågel som hårvildt. Snarorna,
som vanligen gjordes af mjuk (glödgad) metalltråd,
uppsattes antingen vid marken å platser, där
djuret väntades komma att gå fram (å djurets
växel), i öppningar i förut befintliga eller för
ändamålet uppsatta stängsel eller ock i samband
med upphängdt lockbete (exempelvis de för fångst
af kramsfågel förr använda donorna). Snarning
brukas nu hufvudsakligen för fångst af skogsfågel
och ripor och får användas endast i Jämtlands län
ofvan skyddsskogsgränsen samt i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker. 2. G. G.
Snarkning (lat. rhonchus), fysiol., benämnes det
vanligtvis grofva och mer eller mindre långdragna
ljud, som företrädesvis äldre eller fetlagda personer
frambringa under sömnen därigenom, att vid inandningen
gomseglet sättes i en dallrande rörelse, medan luften
passerar ned genom svalgtrånget, rummet mellan
tungroten, gomsegelsbågarna och tungspenen. Det
snarkande ljudet förstärkes genom resonans från
munhålan, öfre delen af svalget och de där inmynnande
näshålorna, genom hvilka under snarkandet vanligen
en liten del af inandningsluften passerar. Då
näshålorna genom slemhinnornas ansvällning eller
genom nybildningar där äro mer eller mindre svårt
genomträngliga för inandningsluften, uppstår äfven
hos yngre personer dylik snarkning. Om en snarkande
person stores i sin djupa sömn, så att han är nära att
vakna, upphör i regel snarkningen för en stund, men då
sömnen åter blir djupare, återkomma snarkningarna. Ett
lindrigare, kortare snarkande ljud kan äfven uppkomma
just vid insomnandet hos en del eljest icke snarkande
personer, i det de utandas med en viss hastighet genom
näsan, under det att gomseglet är ställdt bakåt mot
svalgets baksida. O. T. S.*
Snarrefva, bot. SeCuscuta.
Snarumit, miner. Se G e d r i t.
Snarumsdal. Se Snarumselven.
Snarumselven, den 30 km. långa del af
Drams-vasdraget, som genom Snarumsdal leder sjön
Kröderens vattenmassor ned till Drammensälfven
(se d. o.). Bland S:s många ansenliga vattenfall
märkes Kaggefossen (39 m. hög, 5,000 hkr).
K. v. H.
Snasahögen (Snasahögarna), fjällparti i Jämtland
mellan Handölsån i ö. och Enaälfven i v., genom
Norra Tvärån (till Handölsån) skild från Tväråklumpen
(Getryggen, 1,382 m.). Högsta punkten, Storsnasen,
är 1,465 m. I v. sammanhänger S. med Blåhammarfjället
(Blåhammarkläppen, 1,164 m.). Fjällpartiet besökes
från Enafors station, hvarifrån är 4 timmars väg till
Storsnasen, och därifrån kan färden fortsättas till
Sylarna längre söderut. Se bild af S. å sp. 101.
Snatterand, zool. Se Andfåglar, sp. 963.
Snatteri, jur., kallas i svensk rätt olofligt
tillgrepp af gods eller pengar till ett värde af högst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
