Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Soricidae - Sorit - Sorkar - Sorklina - Sorkocevic, Petar - Sorksläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Soicidae zool. Se Näbbmössen.
Sorit (grek. sorites, hop, hög), log. 1. Ett felslut,
som uppställdes
af Megariska skolan (se d. o.) i t.ex. följande
form: ett sädeskorn bildar ännu icke en sädeshög,
ej heller två eller tre o. s. v. ; men slutligen,
om man lägger till ett korn i sänder, bildas vid
tilläggande af ännu ett korn en hög; alltså bildar
ett korn en hög. 2. En sammandragen sammansatt
slutledning, i hvilken ur flera än två premisser,
bestående hvar för sig af själfständiga omdömen,
utdrages en gemersam slutsats. De olika omdömena ega
två och två en gemensam term, så att sambandet mellan
dem är obrutet. Den s. k. aristoteliska soriten är
regressiv enligt formeln:
S är M1
M2 är M3
M3 är M4
Mn-1 är Mn
Mn är P
S är P
Den goeleniska soriten är progressiv enligt formeln:
Mn är P
Mn-1 är Mn
M2 är M3
M1 är M2
S är M1
S är P
Jfr Epicherem, Polysyllogism och Slutledning.
Sorkar 1. Sorkdjur, zool. Se Sorksläktet.
Sorklina, sjöv. Se Sort1ina.
Sorkocevic [-tje’vitj], Petar. Se Serbokroatiska
litteraturen, sp. 154.
Sorksläktet, Arvicola 1. Hypudaeus, tillhör
fam. mössdjur (Muridae) och ordn. gnagare
(Glires). De förr till detta släkte sammanförda
arterna ha af den senare systematiken uppdelats
i skilda släkten. Alla äro små råttlika djur af
tämligen klumpig kroppsform, med dolda eller blott
obetydligt synliga öron och mer eller mindre kort
hårbeklädd svans. Endast den oslitna kindtanden
har en tandkrona med knölar, som snart nötas bort,
hvarigenom kronan blir flat och kindtänderna komma
att verka som sammansatta af tresidiga prismor
med af rundade hörn, hos yngre individer utan,
hos äldre stundom med rötter. Hela organisationen
hos dessa djur ådagalägger, att de äro särskildt
anpassade till att förtära vegetabilier och lefva
i underjordiska gångar; flertalet sorkar torde dock
förtära äfven animalisk föda. De tillreda vanligtvis
underjordiska bon, som äro bäddade med torrt gräs,
mossa, löf o. d.; stundom samla de vinterförråd. De
yngla flera gånger om året. De anställa stundom
stor skada för människan därigenom, att de uppäta
säd och andra kulturväxter. De äro starkt förföljda
af allehanda rofdjur och roffåglar. Af det mycket
stora antalet arter, som äro fördelade öfver Europa,
norra Asien och Nord-Amerika, lefva i Sverige sex,
som tillhöra släktena Evotomys, Arvicola och Microtus.
1) Evotomys. I färgteckningen ingår rödbrunt;
öronen större, något utstående ur fallen; de undre
framtändernas rotdel orsakar ej någon upphöjning
å underkäkens utsida. Långsvansade skogssorken,
E. glareolus, liknar till bål och lemmar närmast en
liten råtta; svansen är smal, ungefär lika med halfva
kroppslängden ; hela ryggsidan är rödbrun, buksidan
hvitaktig; svansens öfversida är brun, dess undersida
hvitaktig; hufvud och bål äro 90-110 mm., svans 40-60
mm. lång. Den förekommer, åtminstone sporadiskt,
öfver hela Sverige, företrädesvis i skogstrakter. I
olikhet med våra öfriga sorkar eger den förmåga att
klättra. Endast i Lappland ha de två andra svenska
arterna af detta släkte anträffats, båda från den
föregående skiljaktiga genom den kortare svansen,
som är knappt längre än hufvudet: E. rutilus med
rödbrun ryggsida och grågula sidor; E. rufocanus,
hvars ryggsida är rödbrun med inblandade svarta
stickelhår, medan sidorna äro mörkt gråblåa.
2) Arvicola (jordsorkar). Detta släkte
skiljer sig från förutnämnda genom mörkare, grå- eller
svartaktig färg, genom sina ej utanför fällen synliga
öron samt därigenom, att de undre framtändernas
rot åstadkommer en tydlig upphöjning å käkbenets
utsida. Vattensorken l. mullsorken (A. terrestris
l. amphibius) är större än öfriga svenska sorkar
(kroppens längd omkr. 180, svansens 105 mm.);
färgen växlar från brunt till svart. Denna art
företer en genom skiljaktigt lefnadssätt betingad
klyfning i olika former, som ännu förbindas
med hvarandra genom många morfologiska öfvergångar.
De former, som företrädesvis vistas i och vid vatten,
äro mörkare färgade och ha en längre svans (= Linnés
A. amphibius) än de, som lefva å torrare områden
( = Linnés A. terrestris); de senare uppges
ock bygga mycket mera invecklade gångar och lefva
företrädesvis af rötter, medan vattenformens
diet ofta är starkt animalisk (fiskar,
ungfågel, kräftor etc.). Som denna art kastar
upp stora mullhögar, förväxlas den ej sällan med
mullvaden. Den insamlar vinterförråd och är
ett afgjordt skadedjur. Dess utbredning sträcker
sig öfver hela Sverige.
Åkersork (Microtus agrestis).
3) Microtus (åkersorkar). De till
detta släkte hörande arterna äro nära besläktade
med närmast föregående, från hvilka de skiljas
förnämligast genom olikheter i kindtändernas
byggnad och genom kortare svans (omkr. l/3-1/4 af
kroppslängden). I Sverige lefva följande
två arter: M. agrestis (åkersorken): svansen ej
1/3 af kroppslängden; färgen ofvan gråbrun, under
gråaktig;
kroppens längd omkr. 115, svansens 35 mm.
Ifrågavarande art, den allmännaste svenska sorken. i
finnes öfver hela landet såväl i skogstrakter som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
