- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
653-654

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spencer, Herbert

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

naturforskningen och filosofien, hvarvid den
karaktärsfasta, planmässiga energi, med hvilken han,
trots svag hälsa och medellöshet, fullföljde sitt
forskar-arbete, var beundransvärd. 1848 blef han
medarbetare i veckoskriften "The Economist". Under
1850-talet publicerade han en mångfald essayer i
Englands mest ansedda tidskrifter. Hans första arbete
i bokform utkom 1850 under titeln Social sta-tics, or
the conditions essential to human happiness specified
and the first of them deve-lopped, och fem år därefter
utkom hans första arbete inom systematisk filosofi,
Principles of psychology. Från 1860 egnade han sig
i första rummet åt att utarbeta en sammanhängande,
utförlig framställning af hela sitt filosofiska
system, hvilken utkommit i 10 bd under titeln A
system of synthetic philo-sophy (1862-96; enskilda
delar i svensk öfv., näml. "First principles" under
titeln "Utvecklingsläran", 1883, och "The principles
of ethics" under titeln "Grunderna för etiken",
1884). Utom detta sitt förnämsta arbete utgaf S. flera
delvis ganska omfattande skrifter, bl. a. Education,
intel-lectual, moral and physical (1860; öfv. till
14 språk, på sv. "Uppfostran", 1883; 2:a uppl. 1890),
innehållande en originell pedagogisk teori; The study
of sociology (1873; "Inledning till samhälls-läran",
1880; ny uppl. 1909), tre serier Essays, scientific,
political and speculative . (1858, 1863 och
1868, ny, utökad uppl. 1891; ett urval i öfv. af
pseud. Robinson under titeln: "Behaget och andra
uppsatser", 1888), The man versus the state (1884;
"Individen gentemot staten", 1912), en opposition mot
utvidgandet af området för statsmaktens verksamhet
och reglementerande; samt därjämte under biträde af
flera fackmän ett stort samlingsverk, innehållande i
tabellform uppställda redogörelser för de viktigaste
fakta, som tillhöra samhällsvetenskapen, Descriptive
sociology, or groups of sociological facts
(8 dlr,
sedan 1867).

S:s filosofiska system ansluter sig historiskt närmast
till den engelska empirismen. Men under inflytande
af Hamiltons och Mansels mera kritiska riktning har
S. ej stannat vid Stuart Mills och Bains sensualism,
utan höjt sig till en mera intel-lektualistisk
ståndpunkt. Och under det att flertalet bland de
engelske filosoferna öfvervägande sysslar med analys
och detaljundersökningar, går hela S:s filosoferande
ut på att genom alltomfattande syntes förena massan
af erfarenhetsfakta till ett enda helt. Filosofien
är enligt S. den allt till ett helt sammanslutna
kunskapen ("the completely-unified knowledge"). Ett
dylikt systematiserande, enande arbete ha de empiriska
vetenskaperna hvar för si^ att utföra inom sitt
område. Filosofien är den universella disciplinen,
som på sådant sätt enar allt. Äfven filosofien handlar
sålunda om det relativa. Det absoluta är nämligen
enligt S. ovetbart. Detta ådagalägger han genom en
kritisk redogörelse för förhållandet mellan religion och
vetenskap. Han utgår därvid från, att man aldrig
får antaga, att af motsatta meningar den ena är
fullkomligt sann, den andra alltigenom falsk. Hvarje
osanning har tvärtom en själ af sanning. Detta
gäller ock om den äldsta, vanligaste och djupaste
af alla meningsmotsatser, om den mellan religion och
vetenskap. Religionens grundfråga är den örn världens
väsen och upphof; i förhållande därtill bilda enligt
S. de praktiska lärorna blott senare tillsatser. Men
vare sig religionen sökt lösa frågan om världens
upphof på ateistisk, panteistisk eller polyteistisk
ståndpunkt, har den alltid kommit till något
motsägande och ofattbart, ytterst beroende därpå,
att vi ej kunna fullt tänka ut tanken om en verklighet
utan uppkomst. Blott i ett äro alla religioner sålunda
ense, i hänvisningen till ett absolut mysterium,
en yttersta grund, som af ingen människotanke kan
fattas, utan blott genom ofullkomliga symboler för
känslan antydas. Och på samma sätt förhåller det
sig med vetenskapen. Äfven de högsta vetenskapliga
begreppen bli, om de fattas i absolut bemärkelse,
s j älf motsägande. Redan begreppet absolut grund
innebär en motsägelse, ty grund är det, som står i
relation till en följd, men absolut det, som alls ej
står i någon som helst relation. Allt vårt tänkande
förutsätter dessutom, såsom Hamilton visat, ett
jämförande och särskiljande af ett från ett annat;
det, som såsom det absoluta ej skulle ha något annat
bredvid sig, blir därför för oss rent ofattbart. Hvad
kraft och materia, rum och tid, subjekt och objekt
äro i och för sig, därom kunna vi intet veta. Sålunda,
den grundsanning, som innebär försoningen mellan tro
och vetande, mellan religion och filosofi, är denna:
allt vårt vetande är relativt och om det relativa. Där
bakom ligger det absolutas för oss oupplösliga,
om ock oförnekliga mysterium. Vi måste antaga, att
det finnes som yttersta grund för allt; men hvad
det är, därom kunna vi intet veta. - Som vetenskap
kan filosofien befatta sig endast med det vetbara,
sålunda det relativa eller denna världen. Den yttersta
principen för dennas förklaring ser S. i läran om
oföränderligheten af kraftens kvantum. Ingen kraft
kan uppkomma ur intet eller förgås i intet. Kraftens
bestånd ("persistence") är ett axiom för vår tanke,
likaväl som den utgör naturvetenskapernas säkraste
erfarenhetsrön. Däraf följer materiens oförstörbarhet,
rörelsens kontinuitet, krafternas öfvergång
i hvarandra, rörelsens riktning mot det minsta
motståndet och dess rytmiska natur, d. v. s. lagarna
för tingens beståndsdelar. Men vidare följa därur,
då enskilda delar mottaga olika påverkningar af
omgifningarna, såsom grundformerna för fenomenens
sammanslutning, utveckling och upplösning ("evolution
and dissolution"). S. utreder närmare, hvari dessa
båda grundformer för all verklighet bestå. Först
och främst innebär utvecklingen en koncentrering
("integration") af materia jämte förlust af rörelse;
upplösningen tvärtom en spridning ("disintegration")
af materia och ökad rörelse. Himlakroppens uppkomst
ur nebulosan, likaväl som samhällskroppens danande,
exemplifierar, huru ett aggregats förstelning
åtföljes af aftagande inre rörelse; och tvärtom
tilltagandet af inre rörelse leder till aggregatets
upplösning. Men vidare ådagalägger all erfarenhet,
huru verkligheten börjar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free