- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
877-878

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stackelberg - Stackelberg, Berndt Otto - Stackelberg, Karl Adam - Stackelberg, Berndt Otto - Stackelberg, Berndt Oskar - Stackens sommarhem - Stackmoln - Stackmyror - Stad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(Helsingf. 1889). 1864 bildades "Stackelbergska
familjestiftelsen", afsedd att bispringa behöfvande
familjemedlemmar.

1. Berndt Otto S., friherre, krigare, f. 14
maj 1662 i Livland, d. 29 aug. 1734 i Åbo, var
generaladjutant vid Nordiska krigets utbrott (1700)
och befordrades 1702 till öfverste för Björneborgs
regemente. S. utmärkte sig i striderna i Kurland
och Litauen, där han förde det egentliga befälet,
medan Lewenhaupt vistades i Riga, och utnämndes 1704
till generalmajor. Han kommenderade 1708
vänstra flygeln vid Ljesna och hade s. å.
en lycklig träffning med ryssarna vid
Desna-strömmen. Tillfångatagen vid Poltava (1709),
måste han deltaga i tsar Peters triumfintåg
i Moskva och återkom först 1721 till Sverige.
S. utnämndes 1722 till generallöjtnant och chef
för Åbo läns regemente samt 1727 till general af
infanteriet, öfverbefälhafvare öfver trupperna i
Finland och fältmarskalk. S. å. upphöjdes han i
friherrligt stånd.

2. Karl Adam S. (se släktöfversikten),
friherre, krigare, f. omkr. 1670 på Ösel, d.
1749, blef 1687 fänrik vid Österbottens
regemente och följde 1700 Karl XII till Livland som
öfverstelöjtnant för en bataljon värfvadt infanteri.
Med ovanlig tapperhet deltog han sedermera i
en mängd fältslag och belägringar samt blef
1703 öfverste för ett värfvadt regemente, 1710
generalmajor och 1712 öfverkommendant i Stade (se
d. o.). Friherre sedan 1714, utnämndes S. 1715
till generallöjtnant och 1719 till guvernör på ösel,
men kom till följd af ryssarnas ockupation ej att
tillträda ämbetet. Efter att 1723 ha tagit afsked
ur svensk krigstjänst flyttade han till Estland.

3. Berndt Otto S., friherre, son till S. 1, militär,
f. 25 nov. 1703, d. 4 juni 1787, gick i hessisk
krigstjänst 1725, i kejserlig 1731 och tjänade
1739–46 i ett danskt kyrassiärregemente. Han
deltog i Polska och österrikiska tronföljdskrigen
och kom hem först 1746, då han utnämndes till
öfverstelöjtnant vid Åbo läns infanteriregemente,
öfverste för samma regemente 1749, deltog han i
Pommerska kriget från början till dess slut (1757 -62)
och befordrades 1760 till generalmajor. S. utmärkte
sig härunder som en synnerligen plikttrogen officer.
Ehuru regementschef och hufvudman för sin ätt,
kvarstannade han äfven under riksdagen 1760-62 på
sin post vid armén. Han blef 1770 generallöjtnant
och var 1772-80 general-en-chef i Finland, befordrad
1776 till general och 1778 till fältmarskalk.

4. Berndt Oskar S., friherre, den
föregåendes sonsons sonson, sjöofficer,
riksdagsman, vitter författare, f. 12 dec.
1824 i Hälsingborg, d. 4 sept. 1888 i närheten af
Södertälje, genomgick krigsskolan, utnämndes 1845
till sekundlöjtnant i kungl. flottan, blef 1853
premiärlöjtnant, sedan han förut under ett
par år haft anställning på handelsfartyg, och
1858 kaptenlöjtnant. 1854–56 tjänstgjorde han
som adjutant i Sjöförsvarsdepartementets
kommandoexpedition. 1866 utnämndes han till
öfverstelöjtnant vid Skärgårdsartilleriet.
1869–74 var S. chef för nämnda
kommandoexpedition, 1875–77 militärled. i
Förvaltningen af sjöärendena. 1877 blef han
kommendörkapten, 1878 kommendör, 1882 chef
för Marinförvaltningens militära afdelning och led. af
Krigshofrätten, 1883 chef för Marinförvaltningen
och 1886 konteramiral. 1887 tog han afsked från sin
militära befattning. S. kallades 1867 till led. i
krigsundervisningskommissionen och var medlem af
flera kungl. kommittéer för organisering af sjöförsvarets
militärpersonal (1871), för uppgörande af förslag till
sjötjänstgöringsreglemente och för granskning af
nytt härordningsförslag (1873; ordf. i bägge),
för ordnandet af sjöförsvaret på grundvalen af
utsträckt allmän värnplikt (1874), för granskning
af förslag till ny värnpliktslag (s. å.), för
uppgörande af förslag till fartygstyper (1879) och
för sjöförsvarets ordnande (1880; ordf.). Ovanlig
duglighet och nitälskan för allmänna angelägenheter
förskaffade honom i slutet af 1870-talet ledamotskap
af Stockholms stadsfullmäktige, hvilket han bibehöll
till sin död, samt plats som en af Stockholms
riksdagsmän i Andra kammaren (1878–87). Inom riksdagen
gjorde han sig mycket bemärkt genom intresse för
humanitetsfrågor, särskildt för frågan om förbättring
af kvinnans rättsliga ställning. För kvinnans
rättigheter arbetade han f. ö. äfven som led. (och
från 1886 som ordf.) i styrelsen för Föreningen för
gift kvinnas eganderätt. För samma sak kämpade han
äfven i en stor dikt, Träkol af Olof Stig (1870; 2:a
uppl. 1872), ett under påverkan af Paludan-Müllers
"Adam Homo" gjordt satiriskt angrepp på den rådande
uppfattningen af mannens och kvinnans plikter och
rättigheter. Med honom utgick den friherrliga ätten
S. på svärdssidan. Biogr, af Esseide i "Dagny" 1888.

3. L. S.
4. (H. W–l.)

Stackens sommarhem. Se Lärarinnehem.

Stackmoln, meteor. Se Cumulus och Moln, sp. 862.

Stackmyror, zool. Se Myror.

Stad (fsv. köpstaþer), jur., en genom utbrytning från
omgifvande landsbygdskommun särskildt bildad kommunal
enhet, som erhållit stadsprivilegier. I motsats mot
antikens folk, som företrädesvis koncentrerade sig
i stora städer, bildade germanerna först långsamt
särskilda stadssamhällen. I den skandinaviska
norden voro dessa bildningar särdeles länge svaga
och obetydliga, tills konungarna började främja
deras uppkomst och utveckling. De svenska städerna
började redan under folkungaregenterna erhålla
privilegier. Och då städerna efter hand erhållit egen
rättsordning (se Bjärköa-rätten och Nordisk rätt,
sp. 1326), egen lagskipning och administration (se
Magistrat), då deras borgare (se <sp>Borgare</Sp>, sp. 1171–74)
erhållit särskildt politiskt inflytande som riksstånd
samt stora företrädesrättigheter med hänsyn till
idkande af handel och andra näringar än jord- och
bergsbruk, så blefvo särskilda privilegier nödvändiga,
för att ett samhälle skulle som stad erkännas. Att
tilldela sådana privilegier har varit en regeringen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0479.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free