Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Staël von Holstein, Erik Magnus - Staël von Holstein, Korfitz Ludvig - Staël von Holstein, Anne Louise Germaine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
915
Stael von Holstein
916
lertid den unge konungen benägen för ett nytt närmande
till Frankrike, och häraf sökte fru Staéls mäktiga
franska vänner, särskildt utrikesministern Talleyrand
(se d. o.), begagna sig för att återförskaffa
ambassadörsplatsen åt hennes man. Mot sin vilja
nödgades också Gustaf Adolf i dec. 1797 uppfylla
denna fordran. Då franska regeringen (direktoriet)
oaktadt detta tillmötesgående dröjde med att å sin
sida återställa den afbrutna diplomatiska förbindelsen
med Sverige, uppdrogs åt S. att föra de häraf
föranledda underhandlingarna, men ej som ambassadör,
utan som "commissionnaire plénipotentiaire"
(febr. 1798) och därpå (april s. å.) som "ministre
plénipotentiaire". Då han ej lyckades hindra, att
franska regeringen mot Gustaf IV Adolfs önskan beslöt
låta representera sig i Sverige af en ambassadör i
st. f. en minister (såsom reciprociteten fordrat)
och att till innehafvare af platsen utnämndes en
för konungen misshaglig person, blef S:s ställning
så ohållbar, att han begärde sitt afsked, som genast
(13 juli 1799) beviljades. Bruten till kropp och själ
och olycklig i sitt äktenskap, var S. då för sitt
uppehälle hänvisad till understöd af svärfadern och
hustrun, från hvilken han 1798 sökt skilsmässa till
säng och säte och som efter hans rappell genom-drifvit
boskillnad. Då hon ville föra honom till en badort
i närheten af sin fars gods Coppet i Schweiz,
dog S. på resan. - En del af S:s "Correspon-dance
diplomatique", belysande franska revolutionen, har
utgetts af L. Léouzon Le Duc (1881; anm. af A. Hedin i
"Hist. tidskr." s. å.). Jfr f. ö. S. J. Boethius,
"Gustaf IV Adolfs förmyndareregering och den
franska revolutionen" (i "Hist. tidskr.", 1888-89),
J. V. Nilsson, "De diplomatiska förbindelserna
mellan Sverige och Frankrike under Gustaf IV Adolf"
(1899), H. Schiick, "M. och M:e de Stael" (1905),
och J. Wickman, "M:me de Stael och Sverige" (1911).
6. Korfitz Ludvig S., friherre, sonson
till S. 2, militär, politikei, f. 24 dec. 1753,
d. 8 maj 1819 å sin egendom Skyrup i Skåne, blef
1770 fänrik vid von BHxenska regementet, där han 1783
befordrades till kapten, och transporterades 1785 till
Kalmar regemente, med hvilket han deltog i 1788-90
års krig. 1793 tog han afsked ur krigstjänsten
för att egna sig åt landtbruk. Vid alla riksdagar
1800-18 deltog S. i riddarhusets förhandlingar,
städse räknad till den frisinnade oppositionen och
under den första förtjusningsfebern efter
Karl Johans ankomst dess nästan ende konsekvente
banerförare.
7. Anne Louise Germaine S., S. 5:s hustru,
fransk författarinna, f. 22 april 1766 i
Paris, d. där 14 juli 1817, var dotter till den som
statsman och finansminister berömde Necker, hvars
hus var en samlingsplats för många af Frankrikes
ryktbaraste personligheter, i hvilkas midt
den lifliga flickan uppväxte och mottog de mest
mångskiftande intryck, som brådmognade hennes
förstånd och fantasi och tände hennes ärelystnad, då
hon tidigt väckte allmän beundran för sin kvickhet och
sin sällsynta konversationsförmåga. Modern, en
protestant af strängare sinnesriktning, sökte
fåfängt mildra och motarbeta dotterns förvetenhet,
djärfva uppträdande och själfsvåldiga sätt. Denna
hyste en svärmisk beundran för sin fader, och hen-
nes politiska åskådning bestämdes till en början af
dennes uppträdande; en parlamentarisk och doktrinär
liberalism efter engelskt eller amerikanskt mönster
vardt sedermera hennes på flera sätt under olika
skeden modifierade grunduppfattning. Hennes föräldrar
utsago till hennes make svenske ambassadören E. M. S.;
någon starkare känsla eller väsensfrändskap förenade
ej makarna, men hon fick som en ambassadörs hustru
större sociala möjligheter än annars att föra salong
och spela den roll, hvartill hennes fåfänga eggade
henne och hennes rikedom gaf henne tillfälle. 1788
publicerades för vänkretsen ett arbete af madame
S., Lettres sur les ouvrages et le caractére
de J. J. Rousseau, som lade grunden till hennes
ryktbarhet. Faderns flykt 1790 till slottet Coppet
vid Genévesjön var förspelet till revolutionära
våldshandlingar, som drefvo äfven dottern till samma
fristad under September-morden 1792. Återkommen
till Paris 1795, höll hon där salong och förband sig
med direktoriet. I dess statskupp mot lagstiftande
råden 1797 misstänktes hon ha del - med hvad rätt är
oafgjordt. Hon utgaf Reflexions sur la paix (1795),
De V infiuence des passions sur le bonheur des
indi-vidus et des nations (1796), De la litteratur e
con-sidérée dans ses rapports avec les institutions
so-ciales (1800) och den i mycket själfbiografiska
romanen Delphine (s. å.; öfv. 1803-04). Hennes
salong, vid denna tid den förnämsta i Paris, var en
härd för intrigerna mot Napoleon, som i okt. 1803
förbjöd henne att vistas inom fyrtio mils afstånd
från Paris. Detta blef anledningen till madame S:s
utländska resor. Hon besökte Weimar, där storhertigen
Karl August beredde henne ett smickrande emottagande,
samt därefter Berlin och Wien, hvarifrån hon kallades
till Coppet och faderns dödsbädd. Hon besökte ock
Italien, hvars natur och konstnärslif gåfvo upphof
till Corinne ou Vltalie, hennes ryktbaraste roman
(utg. 1807; öfv. 1808 -09). Dessa år tillbragtes
omväxlande i Frankrike och på resor genom Tyskland
(andra tyska resan 1807, efter hvilken hon öfvergick
till katolicismen) eller i Coppet, där hon om gaf
s af ett fullkomligt vetenskapligt och konstnärligt
hof, bland hvars förnämste och trägnaste uppvaktande
räknades Bonstetten, historieskrifvaren Sismondi,
A. W. Schlegel, fäst vid hennes person i egenskap af
sönernas guvernör, och Ben j. Constant (det senare
vänskapsbandet bröts likväl 1808). Ett nytt arbete,
De VAllemagne. som afslutades 1810 och som hon
haft oförsiktigheten att trycka i Paris, föranledde
kejsaren att konfiskera boken och utvisa henne från
Frankrike; hon stannade, bevakad, på Coppet, där hon
förbjöds att mottaga sina vänner. Hon lyckades 1812
fly från sitt hem och begaf sig först till Ryssland,
därifrån till Stockholm, dit hon ankom i sept. 1812
och där hon ifrigt arbetade för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
